Titos underjordiska bunker: dåligt tajmad tillflyktsort eller världens dyraste museum?

Jag minns det som om det var igår, jag var tio år gammal och lekte ute med mina vänner hemma i Sarajevo när mamma ropade in mig för att berätta att Tito har dött. Hela landet verkade vara i djupt sorg. Tänk om man visste att bara tolv år senare allt skulle braka loss och förändras… för alltid. Sedan jag flyttat till Sverige i samband med kriget har jag fått nödvändig dos av fysisk och emotionell distans till min barndom och blivit mer bekväm med att inte romantisera den. Det kändes därför självklart att besöka bunkern och rota bland sina gamla minnen.

Det finns något äventyrligt, intrigant och kittlande med den ”hemliga” arkitekturen och dess förhållande till landskapet, vars enda funktion är att osynliggöra själva arkitekturen. Ett tydligt motsatsförhållande till de flesta andra typer av projekt där landskap och arkitektur förväntas leva i symbios och helst lyfta och förstärka varandra i ett sammanhang. Därför kändes det speciellt att kliva in i denna unika anläggning, fylld med Titos ego, höra guiden berätta historier om honom, drömmen om ett enat land, rota bland egna, sedan länge bortmagasinerade minnen nu utifrån ett vuxet perspektiv och med en självklar och påtaglig distans.

Anläggningen består av en massiv betongkonstruktion med platsbyggda innerväggar av trä, mer än 100 sovrum (i olika utföranden), två storkök, ett minisjukhus, fem stora badrum, två konferensrum, informationscentral, imponerande teknisk anläggning med sprinklersystem, vattentank, dieseltank, ventilationsanläggning och dåtidens mest avancerad kommunikationsteknik, tre kamouflagehus, med mera. Med en temperatur på 21–23 grader och luftfuktighet 60–70 procent året runt möjliggör den bra livsförhållanden i extrema lägen. Anläggningens upplägg, vatten- och oljereserver innebär att ingen behöver lämna den på sex månader. Men … landet fick, ironiskt nog, uppleva ett annat krig där detta påkostade skyddsrum inte kunde komma till mycket nytta.

År 2014 blev anläggningen ett nationalmonument och besöks numera av många turister och konstälskare. Då anläggningen är ganska stor är det lätt för oss att samsas med belgiska scouter och slovenska turister som råkat boka guidning samma dag som vi. Konstbiennalen har blivit ett återkommande inslag med konstnärer från hela Europa, en inkomstkälla som minskar något de enorma underhållskostnader som anläggningen innebär för ett litet land med dålig ekonomi.

Fortfarande saknas många pusselbitar för att kunna förstå hela berättelsen… Jag kan inte låta bli att imponeras av hur staden lyckats hålla bunkern hemlig under så många år. Inte ens under kriget användes den!

Vår guide Selma avslutar sin två timmar långa guidetur med en nostalgisk mening: ”Man kan tycka vad man vill men allt fungerade bra under tiden Han levde”. Och jag funderar på hur en enda man lyckades förtrolla så många så länge.

Men mest av allt tänker jag på alla gömda berättelser som måste finnas i en anläggning som denna. Hur många steg och tankar måste i hemlighet passerat alla dessa korridorer och rum för att gjuta, mura, kakla, tapetsera, möblera, måla, besiktiga, bära? Vilka var de? Visste de var de skulle jobba eller blev de transporterade dit i hemlighet? Hur såg deras sekretessavtal ut? Vilka arbetsvillkor hade de? Hur många ackumulerade anekdoter kan ett hemligt projekt som det har tagit 26 år att bygga leverera? Vem/vilka ritade och projekterade anläggningen? Hur lyckades man ”lura” Konjicborna om orsaken till att alla dessa transporterande lastbilar passerat deras lilla stad på väg till berget? Hur lyckades staden bevara hemligheten i alla dessa år?

Sedan tänker jag på hur onödigt, naivt, kostsamt, orättvist och egoistiskt bunkerprojektet framstår idag och att vi inte har lärt oss ett dugg av historien då situationen i världen snarare blivit mycket, mycket sämre. Vilken framtid såg Tito framför sig efter ett eventuellt atombombanfall? Varför ingick i hans scenario att rädda 350 män och enbart två kvinnor?

Slutligen tänker jag på hur olika ideologier i alla tider framgångsrikt kunnat spela på människans rädsla och med hjälp av det få henne att göra högst irrationella val…

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Mer att läsa om konstbiennalen:
https://uk.reuters.com/article/uk-bosnia-bunker-museum/bosnian-artists-plan-cold-war-museum-in-titos-secret-bunker-idUKKBN0NK1M620150429