Titos underjordiska bunker: dåligt tajmad tillflyktsort eller världens dyraste museum? - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—20 Dec 2017

 

 

Idén föddes i sviterna av kalla kriget. Bunkern skulle ha varit en tillflyktsort för Tito, hans fru, sekreterare och 350 av hans närmaste medarbetare ifall ett atomkrig skulle inträffa. Istället blev det – till en kostnad av 4,6 miljarder dollar förmodligen världens dyraste – museum och konsthall. Gömd djupt nere i hjärtat av berg Zlatar utanför Konjic, en liten stad i Bosnien Hercegovina.

Jag minns det som om det var igår, jag var tio år gammal och lekte ute med mina vänner hemma i Sarajevo när mamma ropade in mig för att berätta att Tito har dött. Hela landet verkade vara i djupt sorg. Tänk om man visste att bara tolv år senare allt skulle braka loss och förändras… för alltid. Sedan jag flyttat till Sverige i samband med kriget har jag fått nödvändig dos av fysisk och emotionell distans till min barndom och blivit mer bekväm med att inte romantisera den. Det kändes därför självklart att besöka bunkern och rota bland sina gamla minnen.

Det finns något äventyrligt, intrigant och kittlande med den ”hemliga” arkitekturen och dess förhållande till landskapet, vars enda funktion är att osynliggöra själva arkitekturen. Ett tydligt motsatsförhållande till de flesta andra typer av projekt där landskap och arkitektur förväntas leva i symbios och helst lyfta och förstärka varandra i ett sammanhang. Därför kändes det speciellt att kliva in i denna unika anläggning, fylld med Titos ego, höra guiden berätta historier om honom, drömmen om ett enat land, rota bland egna, sedan länge bortmagasinerade minnen nu utifrån ett vuxet perspektiv och med en självklar och påtaglig distans.

Anläggningen består av en massiv betongkonstruktion med platsbyggda innerväggar av trä, mer än 100 sovrum (i olika utföranden), två storkök, ett minisjukhus, fem stora badrum, två konferensrum, informationscentral, imponerande teknisk anläggning med sprinklersystem, vattentank, dieseltank, ventilationsanläggning och dåtidens mest avancerad kommunikationsteknik, tre kamouflagehus, med mera. Med en temperatur på 21–23 grader och luftfuktighet 60–70 procent året runt möjliggör den bra livsförhållanden i extrema lägen. Anläggningens upplägg, vatten- och oljereserver innebär att ingen behöver lämna den på sex månader. Men … landet fick, ironiskt nog, uppleva ett annat krig där detta påkostade skyddsrum inte kunde komma till mycket nytta.

År 2014 blev anläggningen ett nationalmonument och besöks numera av många turister och konstälskare. Då anläggningen är ganska stor är det lätt för oss att samsas med belgiska scouter och slovenska turister som råkat boka guidning samma dag som vi. Konstbiennalen har blivit ett återkommande inslag med konstnärer från hela Europa, en inkomstkälla som minskar något de enorma underhållskostnader som anläggningen innebär för ett litet land med dålig ekonomi.

Selma, vår guide som verkar vara i samma ålder som jag, berättar passionerat om anläggningen och dess olika delar.

Fortfarande saknas många pusselbitar för att kunna förstå hela berättelsen… Jag kan inte låta bli att imponeras av hur staden lyckats hålla bunkern hemlig under så många år. Inte ens under kriget användes den!

Vår guide Selma avslutar sin två timmar långa guidetur med en nostalgisk mening: ”Man kan tycka vad man vill men allt fungerade bra under tiden Han levde”. Och jag funderar på hur en enda man lyckades förtrolla så många så länge.

Men mest av allt tänker jag på alla gömda berättelser som måste finnas i en anläggning som denna. Hur många steg och tankar måste i hemlighet passerat alla dessa korridorer och rum för att gjuta, mura, kakla, tapetsera, möblera, måla, besiktiga, bära? Vilka var de? Visste de var de skulle jobba eller blev de transporterade dit i hemlighet? Hur såg deras sekretessavtal ut? Vilka arbetsvillkor hade de? Hur många ackumulerade anekdoter kan ett hemligt projekt som det har tagit 26 år att bygga leverera? Vem/vilka ritade och projekterade anläggningen? Hur lyckades man ”lura” Konjicborna om orsaken till att alla dessa transporterande lastbilar passerat deras lilla stad på väg till berget? Hur lyckades staden bevara hemligheten i alla dessa år?

Sedan tänker jag på hur onödigt, naivt, kostsamt, orättvist och egoistiskt bunkerprojektet framstår idag och att vi inte har lärt oss ett dugg av historien då situationen i världen snarare blivit mycket, mycket sämre. Vilken framtid såg Tito framför sig efter ett eventuellt atombombanfall? Varför ingick i hans scenario att rädda 350 män och enbart två kvinnor?

Slutligen tänker jag på hur olika ideologier i alla tider framgångsrikt kunnat spela på människans rädsla och med hjälp av det få henne att göra högst irrationella val…

Konstinstallation av Nebojsa Seric Shoba, Biennale of Contemporary Art, D-0 ARK Underground, Konjic.

 

”Endspiel” av Luchezar Boyadijev, Sofia ”Endgame scenario for Nuclear Armageddon. The King is to be protected at all costs.”

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Mer att läsa om konstbiennalen:
http://www.bijenale.ba/festivals/3rd-edition/
http://uk.reuters.com/article/uk-bosnia-bunker-museum/bosnian-artists-plan-cold-war-museum-in-titos-secret-bunker-idUKKBN0NK1M620150429

Kommentarer

  • Nanna
    januari 4, 2018 — 11:45 f m

    Ett katastrofscenario som funnits länge och på många platser runt om i världen. Avbildat både i litteratur- och filmkonst. Tack ändå att du delar din personliga syn över det.

    • Emina Kovacic
      januari 4, 2018 — 3:09 e m

      Tack Nanna för din kommentar...Visst är det så att det finns många platser i världen där man fortfarande kan se konsekvenser av kalla kriget och ett katastrofscenariotänkande! Det mest speciella med denna plats är den känsla man upplever när man kliver in i anläggningen att tiden stått stilla då allt är lämnat i autentiskt skick...Bästa hälsningar Emina

  • Albin Törnberg
    februari 6, 2018 — 3:39 e m

    Intressant inlägg! Jag kommer att tänka på Hoxhas motsvarande bunker i Tirana, också den ett konstmuseum idag och väl värt ett besök (http://www.bunkart.al/), och de totalt mer än 170 000 bunkrar som byggdes runtom i Albanien. Det är nästan 6 stycken per kvadratkilometer! Samtidigt som vägar, järnvägar och stadsmiljöer var och är i ett oerhört dåligt skick. Sorgligt hur krigsinfrastruktur tycks ha obegränsad budget i nästan hela världen, samtidigt som allt annat står inför sparkrav och nedskärningar. Även om Hoxhas regim förstås var extrem i sin paranoia och självisolering så känns det inte så långt borta i dagens situation.

    • Emina Kovacic
      februari 7, 2018 — 10:33 f m

      Tack Albin för din kommentar och tips på liknande projekt att besöka...Jag delar din uppfattning vad gäller krigsinfrastruktur och dess till synes obegränsade budget. Det är skrämmande och tragiskt att se hur vissa länder, som inte ens kan tillfredsställa grundläggande behov för sina medborgare, finner medel att finansiera och marknadsföra projekt som föder rädsla och fördjupar konflikter...Bästa hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *