Till strandskyddets lov

För oss som arbetar med planering är strandskyddet en av de tyngsta posterna när vi väger samman de olika intressena i detaljplaner och bygglov. Och visst upplever vi det som begränsning ibland då de små kustkommunernas starkaste argument att attrahera nya invånare (och därigenom höja skatteintäkterna) – strandnära boende – inte kan förverkligas då det saknas skäl för att upphäva strandskyddet i detaljplaneprocesserna.

Det kom därför som en nyttig påminnelse när vår semesterresa till delar av Floridas öst- och västkust påminde mig om vikten av allemansrätt, strandskydd och allas vår rättighet att på samma villkor kunna uppleva natur – i synnerhet strandnära sådan. För i Florida, i alla fall på de platser jag råkade besöka, kändes den allmänna stranden inte lika allmän som hemma i Sverige.

Även om stranden inte är privat upplevs den som sådan då det finns få publika accesspunkter. Alla stora hotell- och lägenhetskomplex blockerar strandremsan genom sin placering. Hotellgäster tillåts tillträde till stranden genom egna portkoder. Allmänheten hänvisas till få speciella och relativt smala passager vilket gör att stora delar av stranden gapar tomma då de enbart används av hotellgäster… Vissa hotell har till och med skapat affärsidé utifrån denna begränsning: De säljer månadskort med portkod som möjliggör en eftertraktad genväg till stranden.

Återigen hänvisas allmänheten till några få, glest placerade, allmänt tillgängliga punkter. Den allmänna stranden upplevs därför inte som allmän eftersom de flesta strandgäster inte orkar bära sin stolar och parasoller så långa sträckor. Den allmänna stranden framför villorna används därför i princip som privat strand av de som bor närmast husen, något som motverkar strandskyddssyftet.

Arkitekturintresserad som jag är försöker jag alltid att skaffa mig en flerdimensionell upplevelse av nya platser, gå runt husen i syfte att skaffa mig en uppfattning om dess utformning, anpassning till terrängen och hantering av detaljer. Här konstaterar jag uppgivet att min bild av platsen reduceras till en ensidig sådan när man inte får lov att beträda tomterna och gå runt själva husen. Upplevelsen av platsen förblir därför en platt, kulissartad och inkomplett berättelse – jag känner mig som en statist i filmen “Truman show”.

Samtidigt tänker jag på den rikedom i upplevelser vi erbjuder alla i Sverige just tack vare allemansrätten och strandskyddslagen. Vi, som många gånger beskrivs av andra nationer som introverta och integritetstörstande individualister, släpper villkorslöst in människor vi inte känner att vandra runt genom våra marker, uppleva vår natur, skaffa oförglömliga minnen…

Det är verkligen något att vara stolt över, en förmån, en osjälvisk gest och möjlighet vi måste förvalta med den respekt det förtjänar! Länge leve strandskyddslagen och allemansrätten!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn