Till det som är vackert… - Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—1 aug 2016

Cellisten Vedran Smajlovic spelar i ruinerna. Foto: Mikhail Evstafiev

Cellisten Vedran Smajlovic spelar i ruinerna. Foto: Mikhail Evstafiev

Det finns byggnader vi aldrig tidigare vistats i som tar emot och omfamnar oss redan vid första trappsteget. Sedan finns det byggnader som på ett subtilt sätt får oss att komma in och utforska dem sakta och noga, detalj för detalj, byggnader som vi lär oss att uppskatta efter en viss tid.

Det finns byggnader vi slukas in i utan att förstå hur det hela gick till och det finns byggnader där vi kommer in och känner igen oss direkt i som om vi redan varit där hundra gånger förut… Det finns byggnader som vi redan från början vet bara blir tillfälliga och ytliga bekantskaper, den sorters byggnader som enbart existerar för sin egen skull utan något samspel med sin omgivning. Och slutligen finns det byggnader vi inte visste var så viktiga för oss förrän vi blir av med dem. Nationalbiblioteket Vijecnica i Sarajevo är en sådan byggnad för mig.

Detta blogginlägg tillägnas alla stora och små byggnader med starkt symbolvärde som på olika sätt lämnar stort intryck på oss. Genom sin roll för staden, människorna, sin arkitektoniska ambition, omsorg om detaljer eller sitt väl genomtänkta innehåll och sina dolda budskap.

Nationalbiblioteket i Sarajevo (byggt som ett rådhus från början) 1892–1992. Arkitekt: Karel Parik (Alexander Wittek & Ciril Ivekovic slutförde projektet). Renoverat och återinvigt 2014. Foton: Emina Kovacic

Det sägs att vissa byggnader har stor betydelse för vår identitet, stolthet och känsla av tillhörighet. Det är ingenting jag funderade på förrän mitt hemland och min stad drabbades av kriget i början av 1990-talet. Att arkitektur och stadsbyggnad används som verktyg i väpnade konflikter är inget nytt. Aktuella händelser ibland annat Syrien bekräftar hur förstörelse av arkitektur- och kulturarv fortfarande används som krigsföringsstrategi i syfte att avsiktligt demontera och utplåna människors identitet, tillhörighet och deras koppling till kulturhistoria. Att göra dem rotlösa helt enkelt.

Före kriget var nationalbiblioteket i Sarajevo en byggnad och ett landmärke stadens invånare dagligen passerade förbi med spårvagnen, besökte vid behov och visade stolt upp för sina långväga gäster. Det var en byggnad med alla de kvaliteter ett spännande arkitektoniskt verk bör ha.

Foton: Emina Kovacic

När biblioteket bombades i början av kriget var det som om den kollektiva identiteten smulades sönder i och med denna avskyvärda handling. Här förvarades nämligen många värdefulla och oersättliga historiska dokument som beskrev det bosniska folket och dess historia.

I många år efter krigets slut stod byggnaden i ett förfärligt skick, i väntan på donationer som skulle möjliggöra en återuppbyggnad. Under kriget envisades staden och människorna, alla faror till trots, med att nyttja byggnaden i olika kulturella sammanhang just för att visa att ingen eller inget kan ta detta viktiga byggnadsverk, ens minnen och identitet ifrån en. Biblioteket (eller snarare vad som blev kvar av det) var inte längre enbart ett fysiskt verk utan symbol för hela befolkningens fortsatta existens. 

Efter många år och med hjälp av ett stort antal externa donationer återinvigdes nationalbiblioteket Vijecnica i maj 2014 med pompa och ståt. Dess mödosamma återuppbyggnad efter gamla foton och med hjälp av otillräckligt ritningsunderlag har inte enbart inneburit en fysisk förändring i staden. Den har ingett hopp, självförtroende, stolthet och viljan att försonas och gå vidare i en stad och ett land där äkta optimism varit bristvara under de senaste decennierna.

Stadsbiblioteket i Stockholm. Arkitekt: Gunnar Asplund. Foton: Emina Kovacic

Det finns flera byggnader man omedelbart tar till sig och lär sig uppskatta och beundra. Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm är en sådan byggnad. Mitt första riktiga möte med det var kärlek vid första ögonkastet. Även om jag redan som arkitektstudent både läst om det och hört andra berätta kunde jag inte föreställa mig den uppslukande känslan man upplever när man gör entré genom den smala, vackra trappan för att sedan omfamnas av det stora, vackra rummet där hela världens kunskap väntar.

Rådhuset i Århus. Arkitekt: Arne Jacobsen. Foton: Emina Kovacic

Arne Jacobsens rådhus i Århus är en annan byggnad alla borde få tillfälle att uppleva. Husets placering, väl regisserade vyer och noga genomtänkta rörelsemönster tyder på en byggnad som besökaren är ämnad att uppleva noga, länge och på många olika spännande sätt. Färgskalan, proportioner, materialverkan och alla de sofistikerade detaljer som inte lämnar något åt slumpen gör detta hus till en skandinavisk och europeisk arkitekturklassiker.

Därför känns det högst relevant att undra vilka byggnadsverk vi lämnar efter oss till våra barn att identifiera sig med. Vilka arkitektoniska kvaliteter och omsorg om detaljer lägger vi in i det som ska bli arkitekturhistoria när vi inte längre finns med och betraktar? På vilket sätt bidrar vi till att det som byggs idag får kommande generationer att identifiera sig med sin samtid och ge dem hopp om en framtid? Vilka av de byggnader vi skapar idag skulle vi inte kunna överge även om dessa skulle förvandlas till ruiner?

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *