Tänk om det offentliga rummets roll är att göra oss till bättre människor? - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—10 Aug 2017

Park Spitzen i Zürich med det nyligen tillbyggda nationalmuseet i bakgrunden. Arkitekt Gustav Gull 1898 och Christ & Gantenbein arkitekter 2016. Samtliga foton: Emina Kovacic

Tänk så många platser du bara swischar förbi utan att veta vad du går miste om. Städer du passerar och mellanlandar i på väg till något annat, längs Europas långa tågsträckor, på de identitetsfråntagna flygplatserna, utmed de snabba motorvägarna, i våra tankar…

Därför känns det speciellt att ta sig tid att besöka städer du tidigare enbart nuddat vid och inte har några som helst förväntningar på.

Sommarens trevliga överraskning var för mig Zürich. Tänk att en stad jag aldrig förknippat med sol, värme, njutning och lättja skulle visa sig bjuda just på det!

Zürichs varierande gaturum (oftast inramade i någon form av grönska), cyklande och promenerande befolkning liksom de opretentiösa mötesplatserna längs floden Limmats stränder, i centralt belägna parken Platzspitz och i stadsdelen Letten, lyckas skapa en omedelbar välkomstkänsla.

För 30 år sedan gav samma platser ett helt annat intryck. Under 1970- och 80-talen var Zürich minst sagt liberalt vad gäller synen på narkotikamissbruk. Det resulterade i att dessa centralt belägna stadsdelar blev samlingspunkt för narkomaner, langare och prostituerade med ständiga polisinsatser som följd. Övriga invånare undvek platserna.

Efter stora protester från allmänheten, när situationen blev ohållbar, ändrade staden sitt synsätt. Under period 1990–1995 evakuerades missbrukarna, ett rehabiliteringsprogram startade och staden inledde ett stort saneringsarbete av floden och de berörda platserna. Målet var att ge tillbaka de attraktivt belägna stadsdelarna till dess invånare. Det tog ganska lång tid för Zürichborna att återfå en förtroendefull relation till de platser som de under många år medvetet undvikit. Något som kan vara svårt att se spår av idag om du inte känner till stadens historia.

Och även om det bär emot att erkänna det för en arkitekt så tror jag att platsernas attraktivitet, charm och det faktum att alla kan vara med i stadsrummet inte har uppstått för att man programmerat och planerat platserna i allra minsta detalj eller för att man omsorgsfullt designat varje enskilt element i stadsrummet. Tvärtom beror det oväntade, medborgarvänliga, spontana stadslivet du upplever vid Limmatfloden på att man just tack vare den anspråkslösa utformningen lyckats skapa en sällan skådad gemenskap. En alldeles speciell och varm sådan som förmodligen förstärks av platsernas historia och dess säregna och plågsamma berättelser.

Genom att skapa förutsättningar för offentliga rum som bjuder in till spontanitet och inte utesluter några intressegrupper lyckas Zürich med konsten att skapa stadsrum som tillhör alla lika mycket. Här blandas turister med Zürichbor av alla sorter: välbärgade, mindre bemedlade, unga, gamla, människor av olika ursprung. De sitter på bryggor, i rullstolar, i barnvagnar, i stadens många parker, längs flodens långa och breda murar. De sover på stadens bänkar, de åker båt, paddlar kajak, springer, simmar, cyklar och promenerar… Alla får vara med!

Jag vet inte om det är för att jag känner till Platzspitzens, Lettens och Limmat flodens forna sårbarhet som omvandlats till något extremt positivt eller för att människor här helt enkelt verkar veta hur man bör leva livet som jag känner att Zürich har knäckt koden för det perfekta stadslivet…

Sällan skådad livskvalitet: efter avslutad arbetsdag under varma sommardagar packar Zürichborna sina kläder i vattentäta påsar, kastar sig in i Limmatfloden och simmar hem i dess klara, fiskrika vatten.

Tänk om det perfekt pulserande stadslivets huvudingrediens är just den frihet staden generöst skänker sina invånare och besökare. Frihet att interagera med sina medmänniskor på lika villkor i stadens gemensamma rum. Frihet att våga dela en plats med någon man inte känner, byta ord och blickar eller frihet att låta bli och njuta av en ensam stund i sin stressiga vardag.

Tänk om det sista en stad behöver göra är att programmera alla sina ytor. Istället skapa flexibilitet och många olika möjligheter för människor att interagera på: de som vill bli sedda, de som vill se på och de som bara vill vara. Detta genom att lämna det kreativa tolkningsutrymmet för hur dessa ytor bör användas till dem staden är till för… dess invånare och besökare.

Tänk om stadslivet inte är något annat än summan av alla de flyktiga ögonblick vi upplever enskilt eller i gemenskap med andra i det offentliga rummet: lyckliga, sorgsna, i väntan eller bara uttråkade.

Tänk om stadens främsta uppgift är att vara den ultimata arena som genom sin tillåtande, förlåtande, öppna och inbjudande attityd lär oss mer om vikten av tolerans, generositet, olikheter och alla människors lika värde och därmed gör oss till bättre människor.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Kommentarer

  • Lina Campbell
    augusti 11, 2017 — 12:11 e m

    Det är med stor förväntan jag öppnar varje nytt blogginlägg från dig. Spännande, ofta filosofiska vändningar på det här med arkitektur och offentlig miljö. Du vidgar diskussionen från en snäv professionell sfär till allmänmänskliga och generella livsvillkor. Det är kvalificerat! Dessutom med ett vackert, omsorgsfullt språk. En liten högtidsstund i vardagen!!

    • Emina Kovacic
      augusti 11, 2017 — 3:35 e m

      Tack Lina för din fina kommentar! Det är skoj att stadsplaneringsfrågor engagerar! Själv känner jag mig fortfarande som en nybörjarbloggare och uppskattar verkligen dina uppmuntrande ord, inte minst för att jag skriver på ett språk som inte är mitt modersmål...Trevlig helg Emina

      • gustav
        augusti 13, 2017 — 6:50 f m

        Att inte skriva på modersmålet behöver inte vara en brist? Själv älskar jag att jag utmanas i språk där uttrycken saknas. Om fransmännen inte använder ordet stadsliv utan "urban animation" vad ska jag då säga för att uttrycka mig? Jag tror det kan vara bra att lämna orden som kan ge stereotyper (stadsliv, hållbarhet, blandstad etc) och tvingas uttrycka sig själv, förklara

  • Gustav
    augusti 13, 2017 — 6:42 f m

    Yes, håller med Lina om att det är duktigt uttryckt, utan det vanlig utopisökandet och överproblematiserandet. Kul att se! Tack! Känner igen en del tankar efter att bott i Bryssel en massa år. En stad med rykte att arkitektoniskt se ut som omänskliga EU och NATO byggnader. Många blir glatt överraskade att istället se något helt annat. Också där har mycket av livskvaliteten i planeringen uppstått för att planeraren inte planerat bort så mycket. Undrar om vi ibland inte planerar bort det gemensamma när vi letar efter det? vi tror kanske att det ligger i det som vi kan enas över? Jag tror det också ligger i det unika, det vi både gillar och ogillar som vi bråkar över. Sida vid sida, på ett sätt där det tillåts vara och våra liv kan breda ut sig utan att kännas dikterad av platsens skapare. Att på artikelns sätt "låta vara" är kanske ett sätt? Personligen tror jag det likväl kan designas om vi bara letar lite mer inkluderande och vågar vara mer än icke konflikter. Ligger det något i det?

    • Emina Kovacic
      augusti 14, 2017 — 9:59 f m

      Hej Gustav, och tack för dina kommentarer! Nu får jag lust att besöka Bryssel… Visst är det så att vi många gånger lyckas planera bort vissa kvalitéer upptagna av att noga avväga alla motstående intressen i sann kompromissanda. Det enda som vi med säkerhet vet när vi gör det är att ingen blir 100 % nöjd. Min uppfattning är att landskapsplaneringen går mer och mer mot exkluderande design och det är, enligt min uppfattning fel riktning! När vi designar bort människor, oavsett vilken ”kategori” de tillhör, skapar vi själlösa platser som alltid utesluter fler grupper än vi tänkt oss. Läs gärna mitt tidigare inlägg om sk POPS (private owned public space): https://www.arkitekt.se/offentliga-rum-ska-kunna-anvandas/ När det gäller att skriva på ett annat språk ser jag inte det som en begränsning snarare som en spännande utmaning. Då skönheten i ett språk, enligt min uppfattning ligger i de osynliga nyanserna är jag glad att jag har möjlighet att bolla mina inlägg med ansvarig utgivare på Sveriges arkitekter innan de publiceras…Jag håller med dig när det gäller faktum att vissa begrepp riskerar att förlora sin betydelse och urvattnas när de används slentrianmässigt. Hälsningar Emina

  • Annette Sandberg
    augusti 13, 2017 — 8:19 f m

    Filosofiskt och kärleksfullt om platsen och människans olika behov av gemenskap - så vackert! Jag instämmer med Lina Campbells kommentar, denna läsning är en högtidsstund.

    • Emina Kovacic
      augusti 14, 2017 — 9:32 f m

      Tack Annette! Jag tar tacksamt emot din varma feedback...Hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *