Ta med trygghetsbarometern i planprocessen

Publicerad:
Sao Louis i Brasilien är en av de vackraste men också mest segregerade städer jag besökt. Som Unescos världsarv är staden ett självklart resmål ur kulturmiljösynpunkt men då trygghet är en bristvara och "gated communities" ett vanligt förekommande fenomen rör man sig enbart dagtid i de centrala delarna av staden. Tydliga kontraster i form av myllrande och levande handelsgator och tomma otrygga gränder avslöjar de socioekonomiska skillnaderna. Foto: Emina Kovacic
Sao Louis i Brasilien är en av de vackraste men också mest segregerade städer jag besökt. Som Unescos världsarv är staden ett självklart resmål ur kulturmiljösynpunkt men då trygghet är en bristvara och “gated communities” ett vanligt förekommande fenomen rör man sig enbart dagtid i de centrala delarna av staden. Tydliga kontraster i form av myllrande och levande handelsgator och tomma otrygga gränder avslöjar de socioekonomiska skillnaderna. Foto: Emina Kovacic

Det finaste och mest intressanta med att vara stadsarkitekt är alla spännande människor jag möter och nya ämnen jag tangerar och därför fördjupar mig i. Och precis som många andra människor lätt hittar beröringspunkter med sin profession och bakgrund i allt de ser och gör anser även en stadsarkitekt att många ämnen vi möter i vardagen förefaller ha en stark koppling till vår byggda miljö.

För ett tag sedan fick jag frågan från Landstinget Blekinge om att ingå i Blekinges kommission för jämlik hälsa tillsammans med nio spännande, vitt skilda professioner. Kommissionen leds av Peter Örn. Vårt uppdrag är att under 2017 arbeta fram och lämna förslag på åtgärder som kan bidra till att minska hälsoklyftorna i vårt län, ett efterföljansvärt initiativ i en aktuell fråga som berör samtliga samhällssegment.

Så vilka beröringspunkter finns mellan samhällsbyggnad och arkitektur och upplevd och faktisk hälsa? Det har alltid funnits tydliga och starka samband mellan arkitektur och folkhälsa: från byggnadernas allra minsta beståndsdelar, de byggnadsmaterial vi använder, hur vi väljer att utforma och placera husen till de stora, övergripande strukturerna som avgör vilka rörelsemönster vi kommer att anamma. Lägg så till de sociala aspekter som inte kan läsas av i fysiska strukturer men ”känns” med hela kroppen och avgör om vi överhuvudtaget vill vistas ute i våra samhällen.

En relevant fråga är vad som är viktigt när det pratas om folkhälsa och samhällsplanering?

Något jag direkt tänker på är vår faktiska och upplevda trygghet eller snarare hur avsaknad av den starkt rubbar vårt psykiska och fysiska välbefinnande, begränsar vårt handlingsutrymme och därmed även påverkar vår hälsa. Finns inte den som osynlig plattform som våra samhällen vilar på så kvittar det vilken typ av hus eller stadsdelar vi bor eller verkar i.

Som så många andra “mjuka” värden är trygghet en känsla eller snarare ett tillstånd man inte har förmåga att uppskatta förrän man upplevt det motsatta. Därför diskuterar vi det sällan med automatik i våra förändringsprocesser utan förutsätter bara att den ska finnas där. Sanningen är dock att tryggheten aldrig uppstår av sig självt. Den är avhängig av hur vi fysiskt utformar olika platser i staden, vilken funktionsblandning vi skapar förutsättningar för genom planering, hur vi får fram bästa samspel mellan människor, natur och olika trafikslag samt vilken typ av händelser vi dagligen programmerar staden med.

Själv lärde jag mig att uppskatta trygghet först i tjugoårsåldern när jag flyttade till Sverige i samband med Bosnienkriget. Där och då blev det klart för mig hur sårbar känslan av trygghet är och hur lätt otryggheten kan förvandlas från flyktig och ytterst tillfällig besökare vi förknippar med enstaka minnen (något vi sällan eller aldrig upplever) till ett permanent tillstånd som kroppen behöver lång tid att skaka av sig långt efter att vi bytt ut en otrygg plats mot en trygg sådan.

Man behöver inte ha varit utsatt för krig för att ha upplevt otrygghet. Hur vi planerar staden och vilken typ av stadsutveckling vi på olika sätt stimulerar påverkar starkt hur människor som bor i områdena upplever sin situation och huruvida de kan identifiera sig med den plats de bor på och därmed känna sig trygga i sitt sammanhang.

Segregation, bristande hänsyn till socioekonomiska aspekter i planeringen och ett allt hårdare samhällsklimat bidrar starkt till hur vi upplever våra fysiska miljöer. Det bygger sakta men säkert lager på lager av rädsla, oro, ängslighet och missnöje. Slutligen resulterar det i att vi blir överkänsliga då glappet mellan vår upplevda och faktiska trygghet blir allt större utan att det alltid kan härledas till fakta. Och det är just där, i glappet mellan vår upplevda och faktiska trygghet som vi sakta men säkert blir berövade vår rörelsefrihet. Vi undviker kvällspromenader genom parker, vissa tunnelbanestationer, vissa städer och länder…

Som grund för vårt och samhällets välmående bör därför olika typer av trygghetsbarometrar alltid ingå i våra planeringsprocesser.

I Sverige landar vi många gånger tillbaka i sjuttiotalets bilvänliga stadsplanering när vi pratar trygghet. Visserligen skapades på många håll tilltalande och skyddade gårdsmiljöer där det var tryggt att släppa ut sitt barn utan att oroa sig för trafiken. Det skedde dock inte utan konsekvenser för stadslivet och vår upplevda trygghet. Avsaknad av entréer mot gatan bidrog starkt till otrygga, monotona och direkt fotgängarfientliga allmänna stråk som skapar mentala avstånd och inte uppmuntrar till att röra oss till fots i staden. Något som har direkt koppling till folkhälsa.

Möllebacken, Karlshamn, en gatusekvens i folkmun kallad Berlinmuren. Stadsdelen präglas av 1970-talets bilvänliga stadsplanering som i många städer rev hus för att bredda gator och göra det bekvämt för bilen. De nya stadsdelarna som växte fram vände oftast ryggen mot den numera breda och "farliga" gatan, som här i Karlshamn där vi hittar stadens längsta entrélösa fasad. Till följd av avsaknad av entréer upplevs denna gatusekvens av många medborgare som otrygg. Foto: Emina Kovacic
Möllebacken, Karlshamn, en gatusekvens i folkmun kallad Berlinmuren. Stadsdelen präglas av 1970-talets bilvänliga stadsplanering som i många städer rev hus för att bredda gator och göra det bekvämt för bilen. De nya stadsdelarna som växte fram vände oftast ryggen mot den numera breda och “farliga” gatan, som här i Karlshamn där vi hittar stadens längsta entrélösa fasad. Till följd av avsaknad av entréer upplevs denna gatusekvens av många medborgare som otrygg. Foto: Emina Kovacic

För hur kan vi känna oss trygga om vi inte möter andra människor när vi rör oss i staden? Hur kan vi förvänta oss att kunna möta någon om det inte finns en enda entré som människor kan sippra ut ifrån? Hur kan vi känna tillhörighet och lära oss att uppskatta platser vi bor på om vi inte vågar vistas ute i våra städer?

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Danmark inspirerar med blå och gröna rum
Bloggar
Publicerad:

Danmark inspirerar med blå och gröna rum

Min relation till Danmark är lång och kärleksfull. Den började med ambitiösa danska lärare under arkitektutbildningen i Lund, fortsatte med...
Författare:
Emina Kovacic
Hur levandegör vi det demokratiska samtalet i coronatider?
Bloggar
Publicerad:

Hur levandegör vi det demokratiska samtalet i coronatider?

Vi funderade hur vi skulle kunna presentera förslag så att så många som möjligt kan ta del av dem nu när vi inte kan ordna ett öppet samrådsmöte. Då kom vår planarkitekt på en lysande idé.
Författare:
Emina Kovacic