Uppkopplad men frånkopplad: SXSW mars 2019 i Austin, Texas

South By South West inleds den 8 mars 2019 av powerkvinnan Brené Brown. Hon är amerikansk doktor i sociologi vars TED-talks har sett av miljontals människor. Det är första gången jag är här och det kunde inte börja bättre.

South By South West förkortas SXSW och kallas South By kort och gott av dem som varit här många gånger. Hit till Austin, Texas, vallfärdar människor från Tech-företag och mediabranschen. I år finns dessutom en handfull personer från den svenska fastighetsbranschen. Det är varmt och fuktigt. Ljudmattan från gracklefåglarna på kvällen när vi landar sätter en sällsam stämning och i taxin från flygplatsen får vi höra att det aldrig förr varit så mycket besökare under konferensen.

South by är en konferens med fyra spår; Convergence, Interactive, Film och Music. Rubrikerna är numer något missvisande eftersom eventet utvecklats mycket sedan starten 1987. Nu har det över 300 000 besökare och täcker i princip allt som rör oss kopplat till AI, automatisering, digitalisering och data. Med det upplägget skulle man kunna tro att fokus ligger på tekniska lösningar men istället är det funktionerna av all information vi har att tillgå som står i fokus.

Empati, kreativitet och samarbeten

Konferensen är en plats för kreativa människor från världens alla hörn att mötas, få ny kunskap och dela idéer. Programmet är ett smörgåsbord av stora namn inom allt som har med AI och digitalisering att göra, men även till mänskligt beteende och trender inom politik, produktutveckling och samhällsbyggande. Allt handlar om hur vi lever, bor och fungerar i förhållande till de utmaningar som vårt samhälle står inför. Den drar stora talare som Elon Musk, Bjarke Engels, Esther Parel, Al Gore, Gwyneth Paltrow och Alexandria Ocasio-Cortez.

Brené Brown talar i Ballroom D på Austin Convention Centre. Vi har köat i 90 minuter när hon går på scen. Hon pratar om vikten av att vara sig själv: ”Knowing you betrayed yourself is real heartbreak”. Hon fortsätter med att visa en bild på Charlie Brown och Snobben med citatet: ”I love mankind, its people I can’t stand”. Hennes tes är att vi aldrig förr varit så sammankopplade men ändå så ensamma. Att för att se varandra så måste man komma riktigt nära: ”you have to move in”.

Hon beskriver den polarisering vi ser idag och att vi alla tar på oss rollen att vara allvetande. Att säga att man inte vet idag går inte. Hennes tes är att det driver skitsnack och att skitsnack är en större fiende till lögn. Hon predikar hövlighet och orden generositet och nyfikenhet. Av vikten att förstå att vi alla är sammankopplade. Som exempel så tar hon den kollektiva glädjen av konserter och idrottsevenemang och hur man hjälper varandra vid miljökatastrofer. Brené lyfter på hur vi bemöter faktaresistens. Hur Trump till exempel förnekar klimathotet när det bara är att gå utanför dörren. Hon avslutar med en allsång och säger att du ska ha ”strong back, soft front and wild heart”.

Efter första föreläsningen i Ballroom D görs scenen klar för terapeuten Esther Parel. I Sverige är hon kanske mest känd för att ha gästat Skavlan och pratat om otrohet. Udda kan det tyckas, men en av våra spaningar är att det är mycket fokus på samverkan, att kunna tro på varandra och bygga relationer. Inte så konstigt egentligen när man tänker på den kontext vi lever i, med en inbyggd misstro om allt – inte minst politiken. Det uppenbara är att samma teknologier penetrerar alla branscher fast med olika hastighet.

Kan vi skala upp?

Resten av föreläsningarna vi går på har fokus på hållbart urbant samhällsbyggande. Att alla har tillgång till bredband eller vet när bussen kommer är gamla nyheter hos oss men ingen självklarhet i USA. Vi konstaterar snabbt att vi på Sverige ligger i framkant när man pratar om inkluderande och transparenta processer och dialoger.

Vi går på olika spår, exempelvis en föreläsning som heter ”Digital Fabrication”. Det handlar om robotiseringen av byggindustrin. När byggindustrin närmar sig tillverkningsindustrin så kommer det att påverka alla byggkonsulter, hur förhåller vi oss till det? Går det att automatisera bort vårt sätt att jobba? Distruptiv design automatiserar vårt arbete och våra processer medan generativ design skapar nya sätt att arbeta och driver innovation. De behöver inte vara en motsättning.

Företag ändrar sin USP (unique selling point), till exempel ett företag som gått från att tillverka formar för betong till att göra betong utan formar. Det driver på innovation och hållbarhet. En förutsättning för att vi ska möta hållbarhetsmålen.

Spåren ”Putting People at the Centre of Built Environment” (med Open Box Studio), “Unleashing Cities Collective Superpower” och “Design for Inclusivity” lyfter frågor som: “how can you infuse culture in design?”. Och hur man inkluderar dem som lever i och brukar den smarta staden liksom vikten av att som myndighet vara transparant med data för att aktivera medborgare. En annan föreläsning är värd åt företag som bygger smarta hem: ett med fokus på förtätning genom en produkt som minner om Attefallshus och ett som satsar stort på co-living för millennials. Intressant men inga egentliga nyheter.

Vem har ansvaret?

Hanteringen av data är central i alla spår. Vem som äger ansvaret, vad man gör med den och hur sanningsenlig eller relevant den är. En stor aktör som samlar vår data är Google. Vi går på två spår med kopplingar till dem: ”Future of Health Care” och “Gauging Urban Change through Google Street View”.

Googles nytillträdde Head of Health Effords, David Feinberg, samt läkaren och forskaren Clay Johnston resonerar kring om man med hjälp av big data och AI kan prognostisera sjukdom och sjukdomsförlopp så att man kan arbeta förebyggande. Vi tänker, finns det paralleller med arkitekturen och samhällsbyggande?

”Gauging Urban Change through Google Street View” berättar om Manhattan Institute som har tittat på förändring av städer genom street view 2007, 2010 och 2016. Man har därigenom påvisat gentrifiering som underlag för kommuner att planera. Frågan är, går det med den data man har att förutspå framtiden? Informationen finns men vad kan man använda den till? Just nu handlar det om att förstå och analysera den förändring som sker i städer.

Det är mycket att ta in och fyra föreläsningar inklusive köande är ungefär vad man orkar. I Sverige har vi en bred kompetens på hög nivå. Det vi måste lära oss av amerikanarna är att bli ”storytellers” och berätta om allt vi kan. Det vore drömmen att se fler arkitekter och experter från Sverige här. Vi i Sverige är bra på huret och processerna inom samhällsbyggande.

Det är vi som måste styra skutan – giganter ute i kylan

Humlegården liksom Akademiska Hus, Fastighetsägarna och AMF är på plats. Eventet känns som 600 gånger större än Business arena och 400 gånger större än Almedalsveckan. Det är inte konstigt att man kan locka hit namnkunniga personer.

Alla beskriver en värld där vi är uppkopplade men frånkopplade från varandra. Att vi aldrig förr varit så misstänksamma mot allt och alla – inte minst våra folkvalda politiker. Aldrig har vi varit så ensamma. Om man tänker att AI handlar om att koda mänskligt beteende och omvandla det till algoritmer så blir det lättare att förstå. Det är upp till oss människor att se till att AI hjälper oss istället för tvärt om. Ansvarsfrågan är central liksom vikten av att samverka och tillhöra – allt för att bygga en hållbar och resilient värld.

Det är uppenbart att stora jättar som Facebook och Google är ute i kylan och att alla efterfrågar det som är  transparent. Ord som trendar är: EI – Empathy Intelligence, Culture as a businessplan, Creater IQ och så vidare. På en föreläsning om passiv och aktiv AI lyfter man vikten av att företag måste organisera och förstå sin data: att vara snabbfotad och distruptiv kommer bli allt viktigare för fortsatt existens. Ett företag som tidigare gjort en sak kommer att behöva göra andra, nya saker.

New tech har blivit old tech

SXSW har kommit längre i diskussionen om AI, ML, med mera, än vad vi har i Sverige. Här diskuteras hur vi ska förhindra att AI blir partisk och hur vi ändå bygger in mänsklighet i den. Den mänskliga vinkeln på årets event är tydlig, där det tidigare har funnits en övertro på vad Silicon Valley kan uppnå finns nu en viss skepticism. De har blivit Old Tech.

Estländaren Raimo Reiman beskriver hur Estland har blivit ett föregångsland vad det gäller digitalisering av myndighetsinformation och data. Insiktsfullt berättar han om att man i Estland kan betala sin skatt via mobilen på två minuter och att man kan rösta på toaletten, men endast har ett valdeltagande på 62 procent.

Alla har samma utmaning

Fördelen med att vara på en festival som är så bred som SXSW är att man kan få lite inblickar i vad som händer i andra branscher. Branscher som med avseende på digitalisering ligger långt före bygg- och fastighetsbranschen. Vi har lyssnat på hur mediebolag använder olika metoder för att läsa av publikens, läsarnas och tittarnas beteenden och känslor. Denna information bearbetas med hand av AI för att kunna ge dem en bättre och mer riktad reklam. Reklamen som vi känner idag kommer inte längre att finnas och med frikopplad tid skulle man t.ex. kunna öka skärmtid i självkörande bilar som exempel.

Under en föreläsning beskriver entreprenören Arlan Hamilton sin investeringsfond Backstage som ett ”adrenaline shot in the heart of Silicon Valley”. Verksamheten bygger inte på teknik utan på värderingar och en vilja att hjälpa dem som tidigare har blivit förbisedda. Teknik är ett verktyg istället för ett kärnvärde. Hon är i sig ett lysande exempel på den nya generationens företag och ledare.

AOC är liksom Arlan en ung kvinna i början av karriären och tillhör det som många kallar för ”the New Left”. På hennes dragning får hon en fråga från två unga kvinnor i flickscoutuniformer som lyder: ”Om vi vill engagera oss kan du ge råd hur vi ska navigera i det politiska systemet?”. Hon svarade: ”Ni ska inte navigera i det politiska systemet. Det är inte gjort för er, ni ska skapa ett eget nätverk och skapa ett eget system”.

Saker brukar bli retro och det är 50 år sedan 1970-talet då mjuka värden, antropologi och sociologi präglade samhällsbyggande. Kanske skönjer vi en era där vi behöver re-think, re-use, re-connect och re-evaluate, fast i en human tech-skepnad. Eller så är det en reaktion på Trump, Brexit och de globala tech-företagens falnade gloria.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

P.S. Kom och lyssna på min kollega Anders berättar om allt vi såg på SXSW med AMF, Akademiska hus, Humlegården och Fastighetsägarna den 21 maj kl 8–9.30! Läs mer och anmäl dig

P.P.S. Om du åker på  SXSW, ha bra sneakers, se till att köa till Ballroom D (och sitt kvar mellan keynote speakers) och tänk att det är okej och ganska trevligt att köa.

P.P.P.S. Kolla in SXSW på YouTube.