Stockholm måste fortsätta stå för öppenhet - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—12 Apr 2017

Det var en fredag på jobbet som många andra: solig och förväntansfull med lite vår i luften, min tur att köpa fikabröd som inhandlades i sista minuten… Vi var några personer runt fikabordet som diskuterade veckans händelser när en medarbetare läste upp notis från en kvällstidning att en lastbil kört in i folkmassan på Drottninggatan i Stockholm.

Det blev tyst, overkligt och svårt att ta in då alla som någon gång befunnit sig på Drottninggatan i rusningstid vet hur mycket människor det brukar röra sig där en solig fredag eftermiddag. Några ord och osäkra tankar kring vad detta betydde och så spred vi oss tillbaka till våra rum för att någon timme senare ta helg…

Det är under de senaste åren som jag lärt känna Stockholm bättre, blivit lite småkär i staden, skaffat egna favoritplatser: Fotografiska, Kungsträdgården, Arkdes och Moderna museet, Sergels torg, en indisk restaurang i Vasastan, en solig bänk vid Stadsbiblioteket…

Jag älskar att gå i städer: går gärna långa sträckor, nya outforskade vägar, passerar torg, parker och strandpromenader, upptäcker nya vyer. Stockholm bjuder verkligen in till det. Alltid tryggt där. Därför känns det så overkligt och orättvist att se och läsa om det inträffade i en stad, som i mina ögon alltid stått för öppenhet och gemytlighet…

Och för min del… ja, fredagens bilder framkallade ofrånkomliga flashbacks: Att se bilder av människor som springer, gråter, hjälper varandra, rädda, oroliga, panikslagna, väckte genast en massa plågsamma minnen. Känslan att det måste finnas någon jag känner bland de människorna går inte att skaka av sig…

Sarajevo idag. Foto: Emina Kovacic

Som i en tidsmaskin förflyttas jag till år 1995. Om ett år ska jag påbörja mina arkitektstudier i Lund och jag sitter i mitt vardagsrum i Staffanstorp, tittar på CNN:s nyheter och min hemstad Sarajevo som för hundrade gången utsätts för en granatattack mot civila. Denna varma dag i juni just framför min grundskola, i en stadsdel där delar av min familj råkar befinna sig. Min syster och jag sitter och tittar på nyheterna: hjälplösa, oroliga, ledsna och utan möjlighet att ta reda på om någon av våra anhöriga förolyckats. Det finns ingen Twitter, Facebook, inga fungerande telefonlinjer… bara fruktansvärda, ständigt återkommande rörliga tv-bilder, 190 mil ifrån oss med en massa människor på marken och fortfarande en gnutta hopp att ingen vi känner finns där.

Två inslag från Drottninggatan senare och jag är tillbaka i min lilla studentlägenhet i Staffanstorp, med en oro som det nästan går att ta på och mitt i mitt livs hittills största sorg… För jag vet hur det känns att få det samtalet ingen önskar få: att en nära anhörig mist livet. Så onödigt, så orättvist, så sorgligt, så tomt, så himla meningslöst…

Jag samlar mig framåt kvällen: ringer och sms:ar de jag känner i Stockholm, är bekant med och även de jag är på väg att lära känna… Måtte det inte vara någon av dem… Själv får jag samtal och sms från oroliga släktingar från andra länder som vet att jag då och då åker upp till Stockholm.

Som så många andra fortsätter jag att följa utvecklingen genom nyheterna stärkt av nya bilder jag ser: Alla människor som samlats på Sergels torg, all hjälpsamhet, osjälviskhet, mod, små fina gester mot främmande människor och beslutsamhet att inte låta denna fruktansvärda händelse ändra stadens inställning till livet och sina medmänniskor. Som stadsarkitekt påminns jag även om vikten av öppna offentliga platser som Sergels torg där vi tillåts vissa vårt vrede, sorg och kärlek och stå upp för våra värderingar.

För även om jag för alltid är märkt av faktum att min mamma dog en orättvis, meningslös och onödig död den 18 juni 1995 i Sarajevo (bara sju år äldre än vad jag är idag) vet jag också att enda sättet att hedra hennes minne är att fortsätta leva livet utan rädsla, utan inskränkthet, utan förutfattade meningar och utan hat. För om det är någon gång viktigt att stå upp för öppenhet, demokrati och medmänsklighet är det i tider som denna. Något som Stockholm så tydligt visar, tycker jag!

Så jag bokar inte om min planerade resa med familjen. Stockholm, vi ses till påsk!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Kommentarer

  • Annette Sandberg
    april 12, 2017 — 2:29 e m

    Tack Emina. Även om sorgen just nu tar över så är din berättelse och hela du ett bevis på att det fina, sanna och kärleksfulla är starkast. Önskar dig en glad påsk och trevliga möten i vackra Stockholm!

    • Emina Kovacic
      april 12, 2017 — 6:46 e m

      Tack Annette! För mig är valet ganska enkelt. Min uppfattning är att terrorattack och krig har för avsikt att sprida skräck, rädsla och hat. Väljer man att gå in i den fällan spelar man i händerna på de vars handlingar man föraktar och bidrar därmed till ett slutet och icke demokratiskt samhälle. Det är ett aktivt val som var och en av oss gör varje dag, tycker jag. Glad påsk…

  • SKYLTGRUPPEN
    april 13, 2017 — 9:26 f m

    Hej Emina, Vi har vårt HK i korsningen Drottninggatan/Kungsgatan och fortsatt, en vecka efter den fruktansvärda händelsen, sprids värme, kärlek och gemenskap nedanför våra fönster. Likväl som sorg, oförståelse och hemska minnen. Tack för att du kommer - tillsammans är vi starka. Varmt välkommen till Stockholm

    • Emina Kovacic
      april 13, 2017 — 10:38 f m

      Tack snälla! Det glädjer mig att höra det...vi är på väg upp. Varma hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *