Stadens årsringar utgörs av alla tider - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—31 Okt 2017

Hur vi förvaltar det redan byggda sätter ramarna för hur det vi ritar och bygger idag kommer att hanteras i framtiden.

Jag uppfattar mig tillhöra den skara arkitekter som är mån om historia, kulturarv och identitetsskapande arkitektur. I min kommun Karlshamn väger dessa frågor tungt sedan årtionden tillbaka. Som född och uppvuxen i Sarajevo är jag också medveten om vad det innebär att få sin byggnadshistoria raderad och förvanskad i samband med kriget så frågorna är något som jag är mån om.

Och jag saknar inte enbart de riktigt gamla byggnader som försvunnit eller förvanskats i Efterkrigssarajevo, utan även de som byggdes när jag själv var barn – byggnader som jag på olika sätt identifierade mig med under min uppväxt: sjuttiotalets skolbyggnader och kulturinstitutioner, åttiotalets idrottsanläggningar, nittiotalets parker och promenadstråk i det område jag bodde – alla byggnader och miljöer sprungna ur sin tids ideal. Viktiga på olika vis för mig under olika delar av min uppväxt.

Som praktiserande stadsarkitekt har jag insett att gemene kommuninvånares kärlek för äldre bebyggelse (i regel) slutar abrupt vid sjuttiotalet. Jag som är född 1970 har svårt att förstå det! Det är som om vi behöver 40–50 år av tidsutrymme och distans för att börja uppskatta vårt arkitektur- och kulturmiljöarv. Är det för att mycket av sjuttiotalets bebyggelse bokstavligen står på rivna kulturhistoriskt värdefulla miljöer? Nej, jag tror inte det, för samma tankesätt präglar även mångas syn på åttio- och nittiotalsbebyggelsen. För att inte tala om dagens arkitektur. I vår kommuns bevarande- och utvecklingsplan har vi därför analyserat även nya årsringar med förhoppningen om att bevara det tidstypiska i syfte att tolka vårt kulturella och sociala arv. Det som finns lika mycket i arkitekturen som i gatustrukturen och de landskapsarkitektoniska miljöer som omger byggnaderna. Analysen gör att ny arkitektur kan präglas av sin tid utan att kulturhistoriska värden går förlorade.

I år medverkar jag i dagsprogrammet på Arkitekturgalan, som har fått en pinsam ”tvilling”. Sedan ett år tillbaka delar Arkitektupproret ut priset för årets sämsta arkitektur, det så kallade Kasper Kalkon-priset. Det kastar skugga över Sveriges finaste arkitekturpris, Kasper Salin-priset, men det positiva är att det samtidigt visar hur många människor som berörs av arkitektur.

Visst skulle jag kunna ignorera detta faktum, då jag som kommunanställd och kulturmiljöintresserad arkitekt inte är berörd på samma sätt som mina praktiserande kollegor. Men jag kan inte låta bli att reflektera över varför kritiken framförs på just detta sätt? Ironi och svart humor kommer med modersmjölken om man är född och uppvuxen i Sarajevo. Det har jag inte svårt för. Jag tycker att det är ett klädsamt sätt att bemöta något man ifrågasätter och har svårt för. När jag läser de humorbefriade nomineringarna till årets sämsta arkitektur andas dessa istället hånfullhet, förlöjligande, förminskande och förakt. Något som rimmar illa med min syn på konstruktiv kritik och vilja till samtal som leder till önskad förändring och förbättring. Det blir istället något som gör att samtalsparter hamnar så långt ifrån varandra att det kan vara svårt – om inte omöjligt – att åter hitta gemensamma nämnare och koncentrera sig på sakfrågan. För visst finns det projekt där arkitektkåren måste vara självkritisk och lära av sina misstag. Men så länge samtalet förs med ovannämnda retorik blir inga parter öppna för att verkligen lyssna på den andres argument.

Förra veckan medverkade jag på en konferens om kulturmiljöns betydelse i samhällsplaneringen, en angelägen fråga i en tid då vi bygger som aldrig förr. Vi utvecklar nya stadsdelar och förtätar befintliga kulturintressanta stadsmiljöer genom att bygga på, bygga om och bygga till.

Där fanns bland andra arkitekter, planarkitekter, bebyggelseantikvarier, konsulter, politiker och en representant från mark- och miljööverdomstolen. Jag slogs av att den förenklade bilden av modern arkitektur som ond kraft inte existerar i de professionella kretsar som dagligen arbetar med frågan. För dem innebär riksintresse kulturmiljö inte konservering utan utveckling med hänsyn till det redan byggda. Att rädda en byggnad eller miljö kan många gånger innebära att förändra den i syfte att förlänga dess existens.

Så jag önskar att man sluter fred och inleder ett samtal istället! Vem vet, Jan Eliasson eller Carl Bildt kanske vill ställa upp och medla?

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Kommentarer

  • Albert Svensson
    november 2, 2017 — 9:46 f m

    1. Staden är inte ett museum Staden är inte byggd, och byggs inte, för att en liten grupp bebyggelseantikvariskt intresserade skall kunna se dess ”årsringar” och ”läsa av staden” som vore byggnader föremål på en utställning. Vi kan mycket väl komplettera städer och byggnader med en utgångspunkt i att det skall följa den arkitektoniska förlagan och utan att det ”bär vår tids prägel”. Vi behöver inte vara slavar under det svårdefinierade begreppet ”autenticitet”. Verkets helhet och dess stil kan mycket väl vara vår utgångspunkt när vi renoverar, restaurerar, kompletterar och bygger till. Allt detta har dock varit förbjudet, eller åtminstone tabu, sen Venedigfördraget skrevs 1964 och modernistisk praxis i frågan slutgiltigt formaliserades.( En ironi i sammanhanget är att bilden på Markusplatsen inte hade kunnat tas om Venedigfördraget hade gällt 1912 när kampanilen återuppbyggdes). Doktrinerna i detta dokument har följts, och följs, av det stora flertalet bebyggelseantikvarier och arkitekter och har fått en enorm betydelse för hur våra städer har formats, ser ut och fortsätter att formas. Därför är det lite komiskt när Emina Kovacic hävdar att hon, efter noggrann ”analys” kom fram till exakt samma saker. Men kanske varken arkitekter eller antikvarier vet om att de följer en uppsättning godtyckliga regler från 1960-talet. Kanske tror de att det är så här det ÄR? Att detta liksom är en naturlag. Venedigfördraget, liksom mycket i Kovacics text, bygger på en speciell syn på historien; Tanken på att historien har en ödesbestämd plan och att den är uppdelad i epoker som följer på varandra enligt speciella historiska lagar, att dessa epoker är helt unika och att allt i respektive epok är typiskt för just denna, och enbart denna, epok. Denna syn är övergiven inom de flesta andra fält. Inom arkitekturhistoria och arkitekturteori fortlever den dock och leder till att modeflugor övertolkas som exempel på ekonomiska eller andra förhållanden. Arkitekturen kommer naturligtvis alltid att följa modets nycker. Detta innebär inte att det är något slags historiska lagar i verksamhet. Några sådan existerar nämligen inte. Vi är fria att utforma vår arkitektur och våra städer hur vi vill. Och faktum är ju att vi, under de över 50 år som vi lagt tonvikten vid ”vår tids arkitektur”, har förstört våra städer och stadsdelar i en omfattning utan historiska paralleller vid sidan av krig och andra katastrofer. Som en parentes kanske det går att säga att det i sin tur har lett till en överdriven vördnad för historien och historiska minnesmärken. Att vi vördar historien så mycket eftersom det är så lite kvar av den, eftersom vi rivit så mycket av den, och förstör dess miljöer i en allt högre fart. Vi har ironiskt nog blivit helt beroende av det lilla som är kvar. Nu är det dags att vårda elden istället för att vörda askan. 2. Det är dags att se på staden som en levande livsmiljö. Staden är till för dem som skall använda den i sin vardag. Kulturmiljö står inte per automatik över frågor om skönhet och trivsel. Det är viktigt att vi anpassar oss till omkringliggande bebyggelse, lokala traditioner och den förhärskande synen på skönhet. Att vi börjar se visuell harmoni, estetisk balans och platsen själ som viktigare än abstrakta teorier. Vi bör börja respektera det förflutnas landvinningar, lära från lyckade exempel och inte förkasta dem. Vi bör se att den gemensamma miljön är viktigare än det enstaka huset och vi bör omdefiniera arkitektens uppgift från att i tidsandans namn ”sticka ut”, provocera” och ”kontrastera” till att skapa en sammanhållna helheter när vi gör tillägg i existerande miljöer. Låt oss i fortsättningen utgå från ett nytt fördrag, skrivet i vår tid med våra kunskaper och utgångspunkter, under en konferens i Charleston i regi av INTBAU 2005; Ny byggnation i historisk miljö, inklusive ändringar och tillbyggnader, skall inte godtyckligt använda kontrasterande material, skalor och formspråk utan klargöra och förstärka platsens karaktär, alltid med kontinuitet och helhet för den byggda miljön som ledstjärna. Albert Svensson Arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret

    • Emina Kovacic
      november 4, 2017 — 12:07 e m

      Hej Albert, Vad glad jag blir att du tar dig tid att kommentera mitt blogginlägg! Ditt engagemang i frågan går inte att ta miste på! Jag tillhör en stadsarkitektskara som ser ett värde i att det finns en motkraft som får exploatören, kommunen, medborgaren, länsstyrelsen och övriga rättsinstanser att tänka efter ytterligare innan beslut om viktiga projekt fattas. Men jag tillhör även de som inte vill bidra med att förvränga stadens historia och dess berättelser...De olika arkitektoniska lager (som vi är med och skapar) förmedlar inte enbart ett gestaltningsmässigt budskap genom sina fasader! De speglar vår samtid, de sociala, miljömässiga och ekonomiska utmaningar vi står inför och de system vi måste använda oss av i vårt arbete i syfte att bevara dessa. De speglar även tydligt vår tids prioriteringar! Och ser vi behov att förändra dessa så kan vi agera på ett högre plan i ett land som Sverige...något som tyvärr saknas i många andra länder. Så jag väljer att förlita mig på det svenska, ytterst demokratiska systemet med Plan-och bygglagen, alla rättsinstanser, experter som brinner för sina respektive ämnesområden precis som du... Och jag hoppas innerligt att fler kommuner inser vikten av kulturmiljöfrågan som identitetsbärare så att de kartlägger och säkrar dess värden och ger sin syn på dess utveckling i syfte att föra vidare stadens viktiga berättelser... Tack för ditt engagemang! Må väl... Emina

      • Thomas Eliasson
        november 17, 2017 — 8:43 f m

        En liten historisk läsning över hur Stockholm och Strandvägen byggdes kanske kan få dig att ompröva dina ganska byråkratiska och politiska ideal? Det finns många böcker om Stockholm på biblioteket. De pampiga husen som numera är stommen i det vackra Stockholm byggdes i en tid när exploatörer med minimal politisk inblandning tog fram hus, med hjälp av stjärnarkitekter, hus som gick att sälja. Att resultatet blev makalöst bra är ingen slump. Varje enskilt hus byggdes för att tilltala en kräsen medelklass/överklass. Inga politiker fanns inblandade. De hus som skär sig i Stockholm mot den vackra stommen har i nästan alla fall politisk historik. Herregud, det fanns vänster-politiker som ville riva hela Strandvägen och ersätta med betong. Jag gillar också helt nybyggda områden, visst har de fyrkantiga glaslådorna med balkong och mellanrum mellan husen och utsikt, en praktiskt funkis-charm som är mycket beboelig. Men de ska vara i nybyggda områden. Där har du årsringarna, olika områden med olika karaktär. Men Stockholms innerstad behöver inte ett hus från 2017.

        • Emina Kovacic
          november 17, 2017 — 10:54 e m

          Hej Thomas, Tack för din kommentar även om min uppfattning är att din replik hör bättre till i något annat sammanhang... Till skillnad från dig har jag verkligen svårt att romantisera ”enmansvälde”. Jag uppskattar Plan- & bygglagen och hur dess tillämpning ger mig möjlighet att påverka det som planeras och byggs samt att alla beslut tas i demokratiska forum av de som är folkvalda...av dig och mig. Bästa hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *