Stadens årsringar utgörs av alla tider

Och jag saknar inte enbart de riktigt gamla byggnader som försvunnit eller förvanskats i Efterkrigssarajevo, utan även de som byggdes när jag själv var barn – byggnader som jag på olika sätt identifierade mig med under min uppväxt: sjuttiotalets skolbyggnader och kulturinstitutioner, åttiotalets idrottsanläggningar, nittiotalets parker och promenadstråk i det område jag bodde – alla byggnader och miljöer sprungna ur sin tids ideal. Viktiga på olika vis för mig under olika delar av min uppväxt.

Som praktiserande stadsarkitekt har jag insett att gemene kommuninvånares kärlek för äldre bebyggelse (i regel) slutar abrupt vid sjuttiotalet. Jag som är född 1970 har svårt att förstå det! Det är som om vi behöver 40–50 år av tidsutrymme och distans för att börja uppskatta vårt arkitektur- och kulturmiljöarv. Är det för att mycket av sjuttiotalets bebyggelse bokstavligen står på rivna kulturhistoriskt värdefulla miljöer? Nej, jag tror inte det, för samma tankesätt präglar även mångas syn på åttio- och nittiotalsbebyggelsen. För att inte tala om dagens arkitektur. I vår kommuns bevarande- och utvecklingsplan har vi därför analyserat även nya årsringar med förhoppningen om att bevara det tidstypiska i syfte att tolka vårt kulturella och sociala arv. Det som finns lika mycket i arkitekturen som i gatustrukturen och de landskapsarkitektoniska miljöer som omger byggnaderna. Analysen gör att ny arkitektur kan präglas av sin tid utan att kulturhistoriska värden går förlorade.

I år medverkar jag i dagsprogrammet på Arkitekturgalan, som har fått en pinsam “tvilling”. Sedan ett år tillbaka delar Arkitektupproret ut priset för årets sämsta arkitektur, det så kallade Kasper Kalkon-priset. Det kastar skugga över Sveriges finaste arkitekturpris, Kasper Salin-priset, men det positiva är att det samtidigt visar hur många människor som berörs av arkitektur.

Visst skulle jag kunna ignorera detta faktum, då jag som kommunanställd och kulturmiljöintresserad arkitekt inte är berörd på samma sätt som mina praktiserande kollegor. Men jag kan inte låta bli att reflektera över varför kritiken framförs på just detta sätt? Ironi och svart humor kommer med modersmjölken om man är född och uppvuxen i Sarajevo. Det har jag inte svårt för. Jag tycker att det är ett klädsamt sätt att bemöta något man ifrågasätter och har svårt för. När jag läser de humorbefriade nomineringarna till årets sämsta arkitektur andas dessa istället hånfullhet, förlöjligande, förminskande och förakt. Något som rimmar illa med min syn på konstruktiv kritik och vilja till samtal som leder till önskad förändring och förbättring. Det blir istället något som gör att samtalsparter hamnar så långt ifrån varandra att det kan vara svårt – om inte omöjligt – att åter hitta gemensamma nämnare och koncentrera sig på sakfrågan. För visst finns det projekt där arkitektkåren måste vara självkritisk och lära av sina misstag. Men så länge samtalet förs med ovannämnda retorik blir inga parter öppna för att verkligen lyssna på den andres argument.

Förra veckan medverkade jag på en konferens om kulturmiljöns betydelse i samhällsplaneringen, en angelägen fråga i en tid då vi bygger som aldrig förr. Vi utvecklar nya stadsdelar och förtätar befintliga kulturintressanta stadsmiljöer genom att bygga på, bygga om och bygga till.

Där fanns bland andra arkitekter, planarkitekter, bebyggelseantikvarier, konsulter, politiker och en representant från mark- och miljööverdomstolen. Jag slogs av att den förenklade bilden av modern arkitektur som ond kraft inte existerar i de professionella kretsar som dagligen arbetar med frågan. För dem innebär riksintresse kulturmiljö inte konservering utan utveckling med hänsyn till det redan byggda. Att rädda en byggnad eller miljö kan många gånger innebära att förändra den i syfte att förlänga dess existens.

Så jag önskar att man sluter fred och inleder ett samtal istället! Vem vet, Jan Eliasson eller Carl Bildt kanske vill ställa upp och medla?

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn