Sienapriset 2015: Om tid, plats och trender i landskapsarkitektur - Sveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Vilka kvaliteter ska ett projekt ha för att nå hela vägen till att vinna Sienapriset? Och vilka strömningar råder inom dagens landskapsarkitektur? Det diskuterade landskapsarkitekter från juryn för Sienapriset och Akademin för landskapsarkitektur vid ett startmöte för årets Sienaprisarbete.

Samtalet började med en tillbakablick på fjolårets pris. Då nominerades stora projekt med starka visioner som bar hela vägen, från idé till slutligt resultat, och ett socialt fokus. Juryn premierade hur projekten tog plats i staden snarare än formen i sig – även om de nominerade imponerade i sin gestaltning.

Sabina Richter underströk att fjolårsjuryn inte ”dissade” små projekt: även arkitektur i liten skala och budget kan vara komplex.

Av samtalet att döma kommer även årets jury att titta extra mycket på hur projektet används och människans relation till det. Ett fokus som stämmer väl överens med utredningen Gestaltad Livsmiljö och som betonar processen, framhöll Helena Bjarnegård: ”När modernismens ideal rådde sågs arkitektur som objekt. Nu svänger det mot att vi mer tittar på process och formgivning i samverkan.”

Härifrån gled samtalet in på den aktuella frågan förtätning. Samtliga upplever att marken idag är en bristvara som måste användas effektivt, att varje plats ska programmeras, att det som tidigare var rörelseytor idag omvandlas till vistelseytor. Något som landskapsarkitekterna bejakar men inte reservationslöst: risken finns att vi ”överbelamrar staden”.

Gustav Jarlöv: ”Låt oss ha några av Göran Perssons power naps i den täta moderna staden!”

Emily Wade: ”Var tar luften, pauserna, vägen om alla mellanrum bebyggs?”

Helena Bjarnegård: ”När jag pluggade till landskapsarkitekt var begreppet mellanrum något negativt, men idag är jag mer tveksam till det. Det kanske är så att vi behöver skapa värden genom att plocka bort delar så att vi får dessa pauser?”

Och Karin Sjölin berättade att i Malmö Stad har de tagit bort belysning på vissa platser för att få en stilla plats där människor kan uppleva en stjärnhimmel. Något som slagit väl ut och inte minskat den upplevda tryggheten.

Efterfrågan på mark gör landskapsarkitekturen alltmer till ett infillarbete. Den gör också att tillfälliga platser blir vanligare – ”pop up-parker” som synliggör en plats och dess möjligheter. Kan en tillfällig plats få Sienapriset? I stadgan för priset finns inga krav på att en plats ska vara permanent.

Frågan tangerar en av de centrala inom landskapsarkitekturen, tidsaspekten. I högre grad än andra arkitekturobjekt är utemiljöer dynamiska och stadda i ständig förändring: växter växer, människor använder platser på nya sätt. En nyligen anlagd park kan se helt annorlunda ut tio år senare.

”Våra projekt får bekänna färg när de ligger till sig”, sa Gustav Jarlöv. Det blev en livlig diskussion kring skötsel och om juryn ska ta med i bedömningen hur ett projekt är tänkt att underhållas. Emily Wade sa självkritiskt att landskapsarkitekter ofta tänker för lite på skötseln, Sabina Richter menade att vi måste vara toleranta och acceptera ett visst förfall i projekten och Lisa Runnérus fyllde i att landskapsarkitekter aldrig ritar färdiga projekt.

De flesta svenska arkitekturprojekt landar i de tre storstäderna, något som Sienapristagarna speglar. Deltagarna ser ändå en glädjande utveckling där namnkunniga landskapsarkitekter får uppdrag i mellanstora städer. Förorterna behöver däremot mer omsorg, idag avfärdas deras behov av landskapsarkitektur felaktigt med att de redan har natur. Lisa Runnérus pekade på en undersökning som visar att boende i innerstaden i högre grad än de i ytterstaden upplever att de har nära till park. Frågan om mellanrum, förtätning och programmering återkom i ett annat perspektiv.

De diskuterade också skillnaderna mellan våra största städer: Stockholms tradition av hårdgjorda ytor kontrasterar mot Malmös parkers yppiga grönska och det topografiskt intrikata Göteborgs ”vildare” natur.

En av utgångspunkterna för samtalet var hur juryn jobbar. Basen i nomineringsarbetet är de förslag som kommer in via förslagslådan på förbundets webbplats men juryn söker också på egen hand. Att det inskickade materialet till förslagslådan inte alltid motsvarar verkligheten beskrev mångåriga jurymedlemmarna Erik Simonsen och Jan Lang: ibland har ett platsbesök upplevts som slöseri med tid när materialet varit väl glättigt, andra gånger har en miljö med stora kvaliteter legat dolt bakom ett magert underlag.

Vad är det ni letar efter? frågade samtalsledaren Katarina O Cofaigh. Det är ibland svårt att svara på, enligt Jan Lang: ”Ifjol hade vi till exempel inte en aning om att det fanns något sådant som Brovaktarparken”.

Svaren från årets jury är en utemiljö som tilltalar både arkitekter och allmänhet, vänder sig till alla åldrar, kombinerar medborgarperspektiv med lekfullhet, är både framåtblickande, autentisk och unik samt skapar en stark och omedelbar känsla. Ingen dålig kravspec med andra ord…

Till sist, vad krävs då för att stå på Stadshusets scen den 19 november och ta emot Sienapriset? Här är några kriterier från nuvarande och tidigare juryledamöter:

”Skapa något som är rätt för platsen och för människan. Se till tidsaspekten.”

”Genuin, engagerande, unik, väl utfört.”

”Bra process, bra byggherre.”

”Sträck fram hakan, våga något nytt!”

Sienaprisjuryn i möte 2015. Foto: Ina Flygare

Sienaprisjuryns startmöte. Fr v Jan Lang, Karin Sjölin, Gustav Jarlöv, Helena Björnegård och Erik Simonsen. Foto: Ina Flygare

Samtalet kring Sienapriset 2015 hölls den 29 maj på Sveriges Arkitekters kansli. Deltog gjorde juryledamöterna Karin Sjölin LAR/MSA; Gustav Jarlöv L MSA; Helena Bjarnegård L MSA och Erik Simonsen, Cementa och Jan Lang, Starka Betongindustrier, jurysekreterare Ina Flygare, juryledamot 2014 Sabina Richter LAR/MSA samt Emily Wade LAR/MSA och Lisa Runnérus L MSA från Akademin för Landskapsarkitektur. Katarina O Cofaigh SAR/MSA ledde samtalet och redaktör Elisabet Näslund dokumenterade.