Ruin, rekonstruktion, restaurering – exemplet Dresden - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Lars Gezelius—16 Aug 2017

Bild tv: Ruinen av Frauenkirche på Neumarkt i centrala Dresden stod länge orörd efter kriget. Bild th: Den återuppbyggda kyrkan integrerad med ursprungliga koret. Ruinens stenar är införlivade i den nya fasaden. Foto Walter Möbius 1957, Wikipedia 2006.

Ska den av kriget förstörda arkitekturen ersättas, rekonstrueras eller långsamt erövras av naturen? Bär ruinen på en högre autenticitet än det återuppbyggda monumentet eller stadsdelen?  Ett exempel på diskussionen återuppbyggnad/rekonstruktion utgör Dresdens stadskärna, efter de allierades brandbombningar så gott som utraderad i andra världskrigets slutskede, februari 1945.

16 kvadratkilometer av stadens cirka 300 kvadratkilometer stora yta lades i ruiner. Enligt en utvärdering från 2008 miste uppskattningsvis 25 000 människor då sina liv. Vad gör Dresdens raserande och återuppbyggnad så speciell och ändå inte unik? Det var inte den enda staden som angreps av fientligt flyg under andra världskriget. Den var heller inte ensam om att få delar förstörda av nationalsocialisterna under novemberpogromerna riktad mot den judiska befolkningen i november 1938.

Ett par ögonblicksbilder från filmen The Danish Girl från 2015 visar hur staden gestaltade sig under det tidiga 1930-talet. Bilden av Dresden är här digitalt återskapad. Elbes breda flodfåra skär mjukt i landskapet. Den norra strandens översvämningsängar vidgar landskapsrummet ytterligare. På den södra strandbanken vilar den rika, sammanhållna arkitekturen. Byggnadskonsten är häpnadsväckande, båttrafiken intensiv. Einar Wegener, filmens huvudperson, anländer med tåg från Paris för ett läkarbesök. Filmklippen skildrar flodlandskapets skönhet och stadslandskapets sinnlighet. Einar, eller Lily, som hon kallade sig, slutar sina dagar på en sjukhusterrass med utblick över Dresdens falnande grönska då sommaren 1931 övergår i tidig höst.

Övre bild: Del av Brühlsche Terrasse med Hofkirche och Kurfurstens palats Zwinger. Semperoperan till höger. Bild nere tv: Elbes breda flodfåra med översvämningsängarna åt norr. Bild nere th: Einar Wegener anländer med tåg till Dresden. Frauenkirches sandstenskupol syns genom kupérutan. Bilder från filmen The Danish Girl.

Vad finns det i Dresdens historia som skapar sådant intresse? Staden är belägen i floden Elbes dalgång där landskapsrummet överordnar sig stadens rum. Vid 1700-talets första hälft under August den starke, ”kurfursten av Sachsen”, omformades kejsarpalatset Zwinger från en försvarsanläggning med ursprung i medeltiden till en plats för fest och lek. Ett allkonstverk skapades med måleri, skulptur och en parkanläggning inkluderad i arkitekturen. Matthäus Daniel Pöppelman ritade paviljonger med terrasser och balustrader där barockens former närmar sig rokokons allt mer upplösta språk.

Gottfried Semper kompletterade slutligen anläggningen i 1800-talets mitt med Gemäldegalerie, en byggnad som rymmer en samling ovärderligt måleri. I den centrala delen av staden finns även Frauenkirche och Hofkirche samt ytterligare ett antal kyrkor och institutioner. Operahuset, ett av nyrenässansens tydligaste verk, även det ritat av Semper, står på strandbanken i Zwingers närhet. Här har ett flertal operor haft urpremiär, bland annat verk av Richard Wagner och Richard Strauss. Denna rika, och innehållsrika, arkitektur från olika epoker hålls samman av sandstenen, det gemensamma fasadmaterialet.

Efter krigsslutet blev fristaten Sachsen en del av den sovjetiska ockupationszonen öster om järnridån. Dresden var då delvis en stad i ruiner. Återuppbyggnaden utfördes på hantverksmässigt vis under 1940- och 50-talen. Under 1960-talet introducerades industriellt producerade betongelement, så kallade Plattenbau, vid uppbyggandet av staden.

Neumarkt, platsbildningen kring Frauenkirche, låg dock i träda fram till Tysklands återförening 1989. Kurfurstens palats Zwinger började däremot omgående återställas med hantverksmässiga metoder och var en fungerande byggnad redan på 1950-talet. Än i dag kompletteras det med bland annat rekonstruktioner av Baltsar Permosers skulpturer. Dess konstsamling bestående av verk av konstnärer såsom Johannes Vermeer, Andrea Mantegna och Jan van Eyck räddades undan bombningarna genom flytt till kringliggande tågtunnlar och stenbrott. En attack från de allierade var väntad. Samlingen återfördes ganska snart till Dresden efter att ha varit i sovjetiska händer en kortare tid.

Nilsson Samuelsson, stadsplanerare i Dresden. Foto privat.

Nilsson Samuelsson, arkitekt utbildad i Stockholm, arbetar som stadsplanerare i Dresden. Han beskriver rekonstruktionen av Neumarkt, alltså den del av stadskärnan som inbegriper Frauenkirche samt åtta kringliggande stadskvarteren och platsen dem emellan:

– Riktlinjerna för Neumarkts återuppbyggnad formulerades redan 1981. Arkitektkontor från Östeuropa tävlade om hur uppgiften skulle hanteras. Ett ungerskt kontor, Architektenverband der Ungarischen Volksrepublik, vann. Tävlingen sammanfattades i ”Direktive im Wohnungsbau”, riktlinjer för bostadsbyggande i innerstaden, som förordade en rekonstruktion av Neumarkt. Detta dokument låg till grund för det fortsatta arbetet.

– 1994 lades en generalplan för innerstaden fram som utvecklade dessa tankar. Samtliga åtta bostadskvarter var utraderade ovan jord. Det fanns alltså knappt någon originalsubstans att utgå ifrån. Det gamla gatumönstret var möjligt att återskapa med hjälp av noggranna arkeologiska utgrävningar och uppmätningar.  Källarvåningarna fanns kvar under jord. Två kategorier av byggnader möjliggjorde arbetet; ”Leitfasaden und Leitbauten” eller ledfasader och ledbyggnader. Det rörde sig om ett begränsat antal fastigheter, mellan tio och 15 stycken.

– Vid fasadernas återuppbyggnad var utgångspunkten de ritningar och fotografier som fanns av byggnaderna som stått där. Källmaterialet var så pass bra att husen var möjliga att återskapa. Några byggnader har även liknande rumsföljder och interiörer som de byggnader som stod här innan.

Neumarkt 1, 2 och 3. Tv före bombningarna och th de nya byggnaderna från 2006, utformade av Architekturbüro Kai von Döring. Foto Wikipedia och Dresdens stadsplaneämbete.

Frauenkirche på Neumarkt var länge en ruin men är nu åter uppbyggd. Barockkyrkan, ursprungligen ritad av George Bährs under 1700-talets första hälft, återinvigdes 2005. Nilsson Samuelsson fortsätter:

– Diskussionerna före beslut var långa då det fanns ett antal vägar att gå. En generation hade aldrig sett kyrkan annat än som ruin. För de som växte upp i efterkrigstidens Dresden är minnet av ruinstaden levande, ett minne av krigets destruktiva kraft. Det fanns tankar att låta den förbli orörd. Beslut togs ändå att åter bygga kyrkan. Koret och ett av trapphusen till emporerna stod delvis kvar, i övrigt var det en hög med stenar där björkar växte och får betade. Ruinens stenar passades in i den återskapade konstruktionen. De ursprungliga delarna med sin svartnade sandsten skiljer sig tydligt från det nya byggnadsmaterialet.

Trots Frauenkirches förlorade autencitet är dess nya gestalt välgjord. Arbetena är utförda med liknande metoder som då den ursprungliga kyrkan byggdes. Koret och trapphuset står där som de alltid har gjort, införlivad i den nya byggnaden. De omgivande bostadshusen vid Neumarkt var även de hantverksmässigt genomförda med murade väggar, trätakstolar, putsdetaljer och fönstersnickerier.

Dagens hus på samma plats är till stora delar industriellt byggda med betongkonstruktioner, enklare sockelvåningar och energibesparande fönster. Materialvalen är inte helt i samklang med husens historiserande formspråk. De har heller inte, av förklarliga skäl, genomgått förändringar över tid som dess förlagor har. De är återskapade utifrån ett fruset daterat ögonblick men med dagens byggmetoder och når inte samma höga genomförandekvalitet eller gestaltad trovärdighet som Frauenkirche gör.

Interiör av Dresdens nya synagoga av Wandel Hoefer Lorch und Hirsch Architekten och Sempers synagoga. Foto Roland Halbe och Wikipedia.

Den moriskt inspirerade synagogan vid Elbes strand förstördes under novemberpogromerna 1938. Gottfried Sempers byggnad från 1838 har ersatts av ett minnesrum och en ny synagoga vid den ursprungliga platsen. Byggnaderna, ritade av Wandel Hoefer Lorch und Hirsch Architekten, invigdes 2001 och är ett fint exempel på samtida arkitektur med stora rumsliga kvaliteter och sinnlig materialverkan där dagens krav på energi, teknik och säkerhet vävts in i helheten.

”Det är omöjligt, lika omöjligt som att väcka de döda till liv, att restaurera något som en gång varit stort och skönt i arkitekturen” skrev John Ruskin i the Seven Lamps of Architecture, utgiven 1849. Han ansåg att ruinen bar på en högre autencitet än det återuppbyggda monumentet.  Idag är påståendet, och ifrågasättandet av det, aktuellt främst i Sydvästasien där kulturarv hotas eller redan lagts i ruiner i de pågående krigen.

Exemplet Dresden visar på olika sätt att hantera en historia. Nutida högklassig arkitektur och rekonstruktioner samsas med återuppbyggda bilder av de byggnader kring Neumarkt som försvann. Problematiken kring nationalsocialismens efterverkningar och de allierades bombmattor sysselsätter oss mer än 70 år efteråt. Men ruinerna… vart tog de vägen?

Lars Gezelius är arkitekt verksam på ETTELVA Arkitekter och på Schlyter/Gezelius Arkitektkontor.

 

P.S.1: Kartorna visar Dresdens stadskärna före och efter februari 1945. Mer ritningsmaterial hittar du här.

P.S. 2: Här är länk till utvärderingen (på tyska) från 2008 angående antalet omkomna vid de allierades brandbombningar av Dresden, februari 1945.  

Kommentarer

  • Fogelström Anders
    augusti 17, 2017 — 9:29 f m

    Utmärkt och intressant artikel om ett problem som är brinnande aktuellt dystert nog.

  • Ola Hemström
    november 27, 2017 — 10:01 e m

    Intressant. Att se Dresden innan muren föll var en alldeles speciell upplevelse. Ruinhögarna överväxta med träd och buskar höll minnet av kriget levande samtidigt som det nya centrum man byggde var som en skräckversion av 60-talets elementbyggeri. Men bevarandet av ruinen var ju i sig en politisk handling. Att hålla konflikten levande, minnet av kriget ständigt närvarande för att motivera den politiska regressionen och förtrycket av fientliga element. Jag drömde om det gamla Dresden när jag gick där. I snö på 20-talet som i den gamla slitna bok jag bar med mig visade upp. En drömsk stad. Också en illusion förstås, men en stad som i sin lekfullhet ändå var mer nära det människan än det repetativa plattenbau som den nya staden visade upp. Men jag minns ruinerna och jag minns också saknaden efter den där ruinromantiken när jag senare återvände. Lite vrickat. Men mänskligt det också.

  • Gunilla Hedman
    augusti 4, 2018 — 12:09 e m

    Det är bedrövligt att läsa kommentarer om Dresden i en grupp som kallar sig Arkitekturupproret, på Facebook. Faktafel, på hela linjen.

  • Lars Gezelius
    augusti 15, 2018 — 10:34 f m

    Gunilla, Jag försöker belysa den arkitektoniska kvaliteten i det restaurerade och nyligen byggda. Och beskriva något av det som fanns i Dresden. Att jämföra Sverige med Dresden är enligt mitt synsätt inte möjligt då deras historia med diktaturer, krig, förstörelse, kalla kriget, rekonstruerade byggnader och återföreningen med efterföljande hembygds- och identitetsbegrepp är så annorlunda än vår. Vänligen Lars Gezelius

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *