- Hem
- Bloggar
- Louise Lindquist Sassene
- Rösten som vi så väl behövde har tystnat
Rösten som vi så väl behövde har tystnat
Det har varit tyst ett tag. Hela hösten om man tänker efter. Och nu har den eviga tystnaden lagt sig. För hon finns inte mer, Emma Jonsteg. Efter sig lämnar hon man, barn och ett Arkitektursverige med kollegor i sorg. Det är en stor förlust på så många plan. Hon var en frisk fläkt då hon tillsammans med Mattias Litström startade Utopia Arkitekter för drygt ett decennium sedan.
Emmas röst gjorde skillnad i samhällsbyggnadsdebatten. I ett tidevarv alltjämt endast präglat av namnkunniga manliga arkitekter stod hon ut – tydlig, skarp, engagerande och med en lyskraft som få andra. Hon vågade ta plats. Kritiserad av somliga men framförallt respekterad och omtyckt av såväl arkitektkollegor som av byggbranschen i stort.
Hennes strävan för en branschöverskridande förståelse för de utmaningar som vårt samhälle står för gjorde sig hörd i såväl mediedebatten som i poddar och på teve. Hon gav oss en röst. Och jag var tacksam – full av beundran. För att hon var arkitekt, ung och kvinna. En förebild. En person jag kunde relatera till: mamma, yrkeskvinna, 70-talist och med samma examensår som jag. Men med ett driv som saknar motstycke.
För ett tag sedan åt jag lunch med en kund. Jag frågade vem han helst jobbar med. Han svarade: ”jag vill arbeta med arkitekter som står för något, inte för nödvändigtvis hålla med om allt men för att kunna hitta ett förhållningssätt och kunna diskutera. Och jag vill att de har ett tydligt signum, en arkitektonisk tydlighet”. Jag tänker att Emma Jonsteg stod för just det. Hon använde sin röst för att påverka branschen. Hon drev frågan om arkitektens roll och om samskapande, öppna processer och nya affärsmodeller – för att utveckla arkitekturen och affären. Hon var både modig och visionär i en bitvis ganska räddhågsen bransch. Min övertygelse är att Emmas namn kommer leva vidare i svensk arkitekturhistoria fast jag i skrivandes stund har svårt att smälta att hon just lämnat oss. På kort tid skapade hon ett stort avtryck som gav ringar på vattnet.
Jag läste ett citat en gång ”många behöver en arkitekt med åsikter, men ingen behöver en tyst arkitekt” i ett inlägg avseende att skapa ett samhällsbyggnadsmässigt helhetsperspektiv med ett kvalitativt bostadsbyggande. Vi behövde Emma Jonsteg och vi behöver fler som henne. Och jag sörjer hennes alltför tidiga bortgång något oerhört. Låt oss aldrig glömma hennes gärning.
Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects