Omställning börjar i det naiva - Sveriges Arkitekter

Aron Aspenström—4 dec 2019

Det är handledningsträff med studenter i en kandidatkurs om stadsperiferier. Eleverna får arbeta med röriga, komplexa stadsstrukturer – rum som växt fram ur olika överlappande planeringsideal. Modernistisk SCAFT-planering möter postmodernistiska grannskapsimitationer möter nutida förtätning möter industriområdens och köpladors icke-arkitektur. Årsringar och frimärksplanering. Ett mischmasch som är så nyttigt för studenterna att navigera i. Nyttigt eftersom det är så en stor del av vår urbana bebyggelse ser ut idag. Den tillrättalagda och i många aspekter ”färdigbyggda” stenstaden är endast en mindre andel av landets byggda massa. Vanligare då med staden ”som den blev”, som konsekvens av kompromisser, krockar, överlappningar – ett sammanhang där vidare nybyggande kan ta många olika vägar: Där ramarna är långt ifrån tydliga och nästa pusselbit i stadsväven långt ifrån given.

Bredden och variationen på studenternas förslag är stor, än syns inga tecken på ängslig konformism och än har inte arbetslivets pragmatism börjat slipa ner den mest högtflygande naivismen. För en lärare som jag, som kombinerar arkitektjobb med undervisning, är det befriande och – i brist på bättre ord – uppfriskande. Det är ett (av flera) sätt att bibehålla en nyfikenhet i yrket, tänker jag, en motvikt mot rutinens bekvämlighet.

Men det vore sorgligt om det naiva i elevernas arbeten stannar vid att bara vara en inspirerande injektion för mig och andra gamla stofiler. För, om man med naivitet menar en slags öppenhet för att allt är möjligt, borde det på landets arkitektutbildningar vara en viktig fråga hur detta kan tillvaratas som en kreativ kraft i undervisningen. Det är emellertid en klurig balansgång: Naivitet gränsar ju, åtminstone enligt ordboken, till godtrogenhet. Man förknippar det med någon som av olika orsaker inte förstår världens komplexitet, med någon som helt enkelt tror att tillvaron är så enkel – och god – som den kan te sig på ytan. Men Svenska Akademins ordlista ger oss även synonymer som ”öppenhjärtig”, ”okonstlad” och ”naturlig”, egenskaper som paradoxalt nog är precis det som gör världen till en bättre plats, om de tillåts mogna. Och kanske är det just detta som är undervisningens egentliga uppgift: att skapa förutsättningar för att livserfarenhet och studier omvandlar naivitet till klokhet/vishet snarare än till cynism?

Frågan ställs på sin spets när en student presenterar ett förslag på förtätning där grundpremissen är att stadsdelen görs totalt bilfri. De fiktiva invånarna ska tvingas in i en hållbar livsstil utan bil och allt hade varit frid och fröjd om inte de uppställda kriterierna varit för… utopiska för kursprogrammet. Diskussionen blir långdragen, lärarteamet känner sig allt mer stelbent och studenten alltmer frustrerad över de i hens tycke bakåtsträvande motargumenten. Om vi ska komma i närheten av klimatmålen är det ju helt logiskt att rita för en bilfri stad, vad är problemet liksom?

Jomen det är viktigt att lära sig det konkreta hantverket först, innan man på riktigt kan bli samhällsförbättrare, hör jag mig säga. Det är viktigt att ha händerna i myllan; att lära sig navigera i den pragmatiska och ofta gråa verkligheten, lära sig instrumentets grundackord, arkitekturens och stadsplaneringens grundläggande byggstenar, därefter kan man börja improvisera och ”gå utanför boxen”, därefter kan man med trovärdighet ta sig an utopier. Det är så arkitekten genom sitt yrke kan förändra världen, inifrån systemet, när man lärt sig använda regelverken, standardmåtten, projekteringsrutinerna, byggnadstypologierna för att nå sina övergripande mål. Annars blir man mest en aktivist som vevar från barrikaderna, från utsidan av systemet, hör jag mig säga.

Studenten får uppmaningen att i sitt bebyggelseförslag baka in möjligheter till förändring och omställning, snarare än att uppifrån pådyvla en förändrad livsstil. Och vid nästa kritiktillfälle har projektet anpassats till denna input, exempelvis med parkeringshus vars strukturer lätt kan konverteras till diverse pop-verksamheter som ateljéer, verkstäder eller butiker. Projektet har nu nått en bra balans mellan realism och utopi. Problem solved! Eller? Återigen är gränsen hårfin mellan att vara konstruktivt realistisk eller att hämma embryot till något visionärt och kraftfullt…

För det finns ju en sprängkraft i utopier och fiktiva berättelser. Och jag kommer att tänka på en youtube-sekvens från konferensen IdeasCity i New York, år 2015, när Bjarke Ingels panelsamtalar med science fiction-författaren Kim Stanley Robinson om arkitektur och utopier. Ingels förklarar, på sin karaktäristiskt danskklingande engelska, att ”I normally explain to people that don’t know what architecture or design is that at the core of it, it is the art and science of turning fiction into fact. That you spend a lot of time solving problems, getting permits, etc and then once you’re done, suddenly what started out as a wild idea is now concrete reality and simply the world as we know it, so in that sense there is often this amazing potential in finding fictions that you would want to see turned into fact.”

Stanley Robinson svarar att det i hans eget arbete handlar om det motsatta, om att se på världen som den ser ut idag, vår nuvarande verklighet, och därefter omvandla fakta till fiktion: ”Bjarke talked about turning fiction into fact, and for me we do that all the time but that’s actually very hard to accomplish in the real world. And I do like the opposite, I turn fact which is our current reality, very science fictional, into fictions to try to tell stories of where we might go and how it might work.”

Därefter visas en datoranimerad kortfilm av Erik Wernquist, vars suggestiva och bedövande vackra bilder skildrar idéer på hur människan i framtiden kan komma att kolonisera solsystemet, den ena bosättningen än mer fantasieggande än det andra.

Att börja i utopin (visionen eller fiktionen) eller i den faktiska verkligheten för att nå målet tycks alltså vara frågan här. Fast kanske spelar det mindre roll. I slutändan ska de två ändå, om inte knytas samman så i alla fall närma sig varandra, för att projektet ska bli lyckat, vare sig det är BIG:s Amager Bakke – förbränningsanläggningen som på samma gång är en slalombacke – eller om det är ett studentprojekt som handlar om bilfria städer.

Aron Aspenström är arkitekt SAR/MSA på Tengbom samt lärare på Institutionen för fysisk planering vid BTH.

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *