Offentliga rum ska kunna användas

Nyligen blev det en kortare resa till London. Övriga medlemmar i familjen, som sedan lång tid tillbaka tvingas semestra runtom i Europa för att uppleva arkitektur, var denna gång inte lika motiverade att hänga med mig hela tiden. Vilken frihet! Jag bokade in mig på en guidad arkitektur- och stadsbyggnadstur och fick plötsligt uppleva en annan sida av London.

Att komma till London City under påskhelgen kan vara en dyster upplevelse, inte minst på grund av att enbart 5 000 människor bor medan hela 500 000 jobbar där. Offentliga platser befolkas därför under helger och kvällar till största del av turister. Efter kl. 18.00 ser du inte många människor ute – blandstaden består ju av kontorsfastigheter och dagöppna turistattraktioner.

Känslan av staden som kuliss förstärks ytterligare när man upptäcker att många av de omsorgsfullt gestaltade offentliga rummen i själva verket inte är offentliga utan privatägda och förknippade med en hel del regler.

More London Estates, utformad av Townshend landskapsarkitekter, är ett exempel på en väl gestaltad, privatägd plats i närheten av Tower Bridge. Som landskapsarkitektur bjuder den på spännande siktlinjer, fin detaljbearbetning och påkostade material. Läget och utformningen ger sken av en offentlig plats men då området bevakas, filmas och utesluter vissa intressegrupper upplevs det ändå inte som ett levande offentligt rum. Ur ett socialt perspektiv upplevs platsen därför som en kuliss.

More Estate London. Foto: Emina Kovacic

Man kan inte låta bli att undra vad händer med staden när den regisserat bort så många olika intressegrupper? Vilken nytta har man av regler för taggförsedda, överprogrammerade, välutformade men ogästvänliga platser? Vilka tilltalas av att se men inte röra? Hur mycket är ett väl gestaltat rum värt om det inte är offentligt och om alla inte är lika välkomna?

Samtliga bänkar och sittplatser inom More London Estate är försedda med metalltaggar så att man inte kan åka skateboard och rullskridskor. Det skapar ett kallt och ogästvänligt intryck.

Vad händer när upplevelsen av staden reduceras till noga programmerade och utvalda siktlinjer omgivna av kalla fasader i omänsklig skala och gröna ytor som få kan uppleva eller ha någon relation till?

Andra delar av London visar staden som kuliss. Foto: Emina Kovacic

Staden blir en kuliss, ett tapettryck som i bästa fall blir bakgrund på turisternas Instagramkonton. Se, fota, skryt, men inte röra. Stadslivet och den genuina känslan som värmer hela kroppen: att se människor bråka, älska och ha tråkigt i det offentliga rummet… ja den infinner sig någon annanstans.

Så väl tillbaka till min lilla verklighet i Karlshamn är jag ganska nöjd! Vi låter fortfarande människor cykla, åka rullskridskor och ligga och lata sig på stadens bänkar.

Den stora, vackra och bitvis ogästvänliga stadens till synes offentliga rum är inte mycket att längta efter. I Sverige säljer vi fortfarande inte våra torg. (Med undantag för Bollnäs som lyckligtvis köpte tillbaka sitt.)

Borta bra men hemma bäst.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn.