Obesvarade frågor gör Alhambra evigt fängslande - Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—3 apr 2018

Lejongården, som tillhörde palatsets bostadsdel, är ett imponerande rum där gränsen mellan ute och inne suddas ut i flera nyanserade steg med hjälp av en skog av eleganta, lätta och smala kolonner och med ljuset som vägvisare. Vattnet utgör ett estetiskt tilltalande och lugnande konstnärligt element i rummet som delar gården i fyra delar och skapar nödvändig svalka under varma sommarmånader.

Det har länge varit min dröm att besöka Granada och Alhambra. Turistslitaget, överbokningar, påstådda köer och tidspressen till trots kunde jag inte motstå frestelsen. Även om den bild som förmedlas genom sociala medier ofta är alltför kommersiell, platt och förväntad gav mina sömniga kunskaper från arkitektskolan ett löfte om att jag inte kommer att bli besviken.

Jag bestämde mig därför att försöka att utesluta alla externa distraktioner, filtrera bort trängsel, billiga souvenirer och högljudda turister med selfiepinnar och ta mig tid att njuta av platsen. Årets svenska påskväder bjöd inget motstånd så Andalusien kändes mer än rätt så här års och förväntningarna var på topp. Flera månader i förväg bokade jag tidsbestämd entré i Nasridpalatsen, en möjlighet många välbesökta världsarvsdestinationer erbjuder idag, ibland (som i Alhambra) enda sättet att besöka en sevärdhet.

Alhambra, ”det röda fortet”, byggdes som fästning och hovstad i första hand och plats för meditation och njutning i andra hand av Nasriddynastin som regerade 1232-1492. Muhammad I som grundade Nasriddynastin började bygga denna stad i staden 1237 på Sabikakullen. Den väl genomtänkta placeringen längs klippkanten gjorde Alhambra svår att erövra. Det var först 1492 som morerna jagades bort från Spanien i och med Ferdinand och Isabellas ”reconquista”. Med undantag av ett italienskt renässanspalats som placerades okänsligt i området efter det katolska återerövrandet utgör Alhambra en av de bästa bevarade platser i Europa där man kan studera morisk arkitektur och trädgårdskonst. År 1984 sattes Alhambra, Generalife och stadsdelen Albiacin på Unescos världsarvslista.

Det vackra vädret vägrade infinna sig just denna tidiga söndagsmorgon i mars, vilket inte enbart var en nackdel – det reducerade antalet turister som vi mötte samma morgon vid huvudentrén. Så även om det spanska vädret hade svikit mig kunde jag nu i lugn och ro uppleva denna fantastiska plats.

En av Alhambras fyra relativt diskreta entréer.

Det första jag slogs av vid entrén till Nasridpalatsen är den modesta och relativt enkla muren som omger Alhambra. En diskret öppning och femtiotal steg senare öppnade sig en helt annan värld. På intet sätt avslöjade muren och dess öppning den sagolika utsikt, de välplanerade, genomtänkta, fantastiskt dekorerade och organiserade serier av rumsupplevelser och det genuina hantverk jag kom att uppleva redan i första byggnaden. Första intryckets överraskningsfaktor löpte som en röd tråd genom hela besöket. I Alhambra finns sällan raka och självklara rörelsemönster!

En av Alhambras fyra relativt diskreta entréer.

Här tycks allt vara planerat utifrån den mänskliga skalan, det vackra börjar redan i ögonhöjd oavsett om du är barn eller vuxen. Var du än vänder dig kryllar det av en mängd av positiva upplevelser för alla sinnen. Porlande vatten, utstuderad arkitektur, komplexa och mångbottnade ljusupplevelser, oerhört avancerade hantverksdetaljer, variationsrika gröna rum i mängd olika skalor och utföranden som skymtar genom omsorgsfullt utformade och placerade öppningar och utsiktspunkter. Och sist men inte minst alla behagliga dofter som följer dig när du rör dig i området. En välkomponerad harmoni av upplevelser som är svår att beskriva i ord. Vägen genom de olika palatsdelarna, innergårdarna och dess många och stora trädgårdar är sällan rak och förutsägbar.

Alhambras och Generalifes trädgårdar ska upplevas sakta och länge. Gärna en regnig dag som denna för att de kvaliteter platsen erbjuder sommartid blir ännu mer uppenbara och påtagliga nu när regnet så tydligt markerar vad som är inne och vad som är ute. Hur gränsen mellan ute och inne hela tiden suddas ut när du genom mörka och trånga passager med smala ljusstrimmor som guide plötsligt gör entré i ljusa, inbjudande innergårdar med öppna vattenkanaler och oväntad grönska, där du hela tiden erbjuds att på många olika sätt uppfatta och analysera ett och samma rum. Jag imponeras av alla kontraster jag upplever här: hur man lyckats skapa gröna, introverta rum på öppna platser och berika och öppna upp till synes slutna palatsdelar med de mest inbjudande semiprivata utemiljöer jag någonsin sett.

Några av Alhambras många detaljer med utstuderade och vackra mönster kännetecknas av gediget hantverk och hög bearbetningsgrad.

Collage av fasad- och inredningsdetaljer från Nasridpalatsens olika rum.

Allt tycks vara så utstuderat vackert här, genomtänkt in i minsta detalj utan att förmedla en känsla av kontrollbehov, maktbegär, ytlighet eller dominansutövande. Det är svårt att beskriva varför. Det är som om varje enstaka positiv känsla du upplever på plats löses upp i hundratals beståndsdelar för att sedan genomlevas minst tio gånger till utifrån olika vinklar och perspektiv, med ständigt bättre upplevelsegrad för att man hela tiden hittar nya detaljer att studera och fästa blicken på. Trots hög besöksfrekvens förstår jag varför de flesta människor jag mötte där var så tysta, hänsynsfulla och observerande; unga, gamla, långväga besökare från många olika världsdelar. Alhambrabesöket känns som ett privilegium, en tidsbestämt present som man vill uppleva länge, i sin egen takt och som bör avnjutas och memoreras på ett alldeles speciellt sätt. Ett sätt som gör att känslan sitter kvar länge… trots kylan och trötta fötter vill jag gärna stanna lite, lite till. För Alhambra lyckas med det få sevärda platser gör idag: konsten att sakta och försiktigt bygga upp förväntningar och sedan infria dem.

Ljus- och skuggspel, variationsrika gröna rum och vatten – ständigt återkommande element i Alhambra.

Jag vet inte varför Alhambra satte sig så fast i själen. Kan det vara så att min hemstad Sarajevo (en plats där öst och väst möts på ett tydligt, kontrastrikt och vackert sätt) programmerat mig sedan barnsben att uppskatta denna typ av skönhet? Eller så är det ett faktum att det finns något utomordentligt vackert, exotiskt och tilltalande med platser som bär på så många lager av historia, kontrastrika möten och kultur, så mycket ambition i sina detaljer som dagens arkitektur och hantverk sällan kan eller vill komma i närheten av.

Kan det handla om de uppenbara ”skarvar” dessa möten ger upphov till i den fysiska miljön? Skarvar som uppstår när olika kulturer möter varandra som de gör här? De som på vissa platser smälter samman och försvinner men här gör att det alltid finns frågor som hänger kvar i luften: obesvarade och ibland oförklarliga som gör att din uppmärksamhet och ditt intresse för platsen länge dröjer kvar. Eller så är det kanske för att Alhambra i hela sin prakt så tydligt bekräftar att det främmande inte behöver vara något att fly ifrån och vara rädd för utan är något att lära sig mera av? Olikheter i alla tider enbart berikat varandra!

Myrtengården är en av mina favoritplatser i Alhambra: ett enkelt, avskalat rum med få bestående material som marmor, putsade fasader, vatten och relativt modest ornamentik. Den består av en bred mittkanal som låter de hus den omges av att spegla sig i den lugna vattenytan och på så sätt skapa en behaglig och rogivande stämning. Längs de perfekt klippta myrtenhäckarna löper smala vattenkanaler. Förutom sitt dekorativa syfte användes myrten ofta i den österländska trädgårdskonsten för att hindra avdunstning och skapa behagligare klimat.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn. Emina har tagit samtliga fotografier i bloggen.

Kommentarer

  • Anna Gustin
    april 5, 2018 — 9:02 f m

    Också mycket vackert beskrivet. Tack!

    • Emina Kovacic
      april 5, 2018 — 9:25 f m

      Tack själv Anna! Jag är så glad att du uppskattar inlägget...Bästa hälsningar Emina

  • Kenneth Berglund
    april 5, 2018 — 1:37 e m

    Hej Emma! Tack! Mycket välskrivet, samtidigt som du ger en målande beskrivning av, som det verkar, en fantastiskt spännande och vacker stad. Jag längtar redan till Alhambra!

    • Emina Kovacic
      april 5, 2018 — 7:15 e m

      Tack Kenneth för din kommentar! Jag är glad att du uppskattar min skildring och kan verkligen rekommendera ett besök utanför högsäsong. Det finns inte så många platser där arkitektur och landskapsplanering alstrar så mycket positiv energi och behagliga överraskningar som i Alhambra... Bästa hälsningar Emina

  • Stefan Belfrage
    april 9, 2018 — 7:26 e m

    Tack Emina för ett sagolkt och inspirerande upplevelseinlägg!! Skall till platsen i morgon och lånar dina glasögon! Åter till Sölvesborg på onsdag. Tack!! Stefan

    • Emina Kovacic
      april 9, 2018 — 8:15 e m

      Tack Stefan för din kommentar! Jag är säker på att du inte kommer att ångra det & att ditt besök blir minst lika minnesvärt som mitt...Bästa hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *