Debatt – Vem vill ta en tioårig prov­anställning?

Vad sägs om en tioårig prov­anställning? Skulle inte tro det. Men på många konstnärliga lärosäten är det i praktiken mer regel än undantag – det är inte ovanligt att hälften av universitets­lärarna har otrygga anställningar i tio år eller mer. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att högskolor och universitet sätter den här typen av otrygga anställnings­förhållanden i system. Anledningen till att det får pågå är en skrivning i högskole­förordningen som möjliggör detta veritabla missbruk av visstids­anställningar, med staten som arbetsgivare. Inom kort tas frågan upp i riksdagen. Vi uppmanar nu att alla partier tar sitt ansvar och en gång för alla fattar det enda rimliga beslutet och stryker paragrafen som tillåter dessa tioåriga visstids­anställningar med statens tillåtelse.

Den osäkra arbetsmiljön för forskare och universitets­lärare är ett övergripande problem inom universitets­sektorn, något som flera av organisationerna bakom denna artikel länge lyft fram. Inom universitet och högskolor är det mycket vanligt med korta anställningar. De tidsbegränsade anställningarna utgjorde 2020 hela 28 procent av all forskande och undervisande personal enligt universitets­kanslers­ämbetet. Det finns inget som tyder på att situationen har förbättrats sedan dess.

Men vi kan konstatera att otryggheten är som störst inom de konstnärliga högskole­utbildningarna. I högskole­förordningen finns en särskild regel, som säger att ”en lärare inom konstnärlig verksamhet får anställas tills vidare, dock längst fem år. En sådan anställning får förnyas. Den samman­lagda anställnings­tiden får dock omfatta högst tio år.” En lärare vid en konstnärlig högskola kan alltså visstids­anställas i upp till tio år på samma arbets­plats innan en tillsvidare­anställning blir ett faktum.

Att en sådan särskild regel för konstnärliga utbildningar finns bottnar i en gammal tanke om att gynna mobilitet mellan det fria konstlivet och högskolan. Den här delen av sektorn intar en särställning vad gäller behovet av förnyelse. Det är en god tanke, men det målet har inte uppnåtts via denna regel. I stället så ser vi hur de konstnärliga högskolorna missbrukar denna regel för att inte behöva tillsvidare­anställa lärare som år efter år utför en avgörande del av dessa högskolors utbildnings­program. Vi ser ofta exempel på att konstnärliga högskolor anställer mer eller mindre samtliga med den här anställnings­formen, oavsett om de är anställda på vetenskaplig grund eller arbetar mer praktiskt i verkstäder och ateljéer. De staplar också den här anställningen så att det blir mer än tio år, eller använder andra tidsbegränsade anställnings­former alternativt låter arbetstagaren fakturera i stället. Allt för att undvika huvud­regeln på arbets­marknaden – tillsvidare­anställning.

Vid flera konstnärliga högskolor som vi har granskat är det inte ovanligt att mer än hälften av den undervisande personalen är visstids­anställd på denna anställnings­form. I stället för att gynna mobilitet så fungerar det i praktiken som en tioårig prov­anställning. Förutom att skapa otrygghet för den anställde och arbets­miljö­problem så leder det också till begränsade karriär­möjligheter. En del väljer också att lämna akademin för annat arbete med tryggare villkor.

Trygga anställningar är viktigt. Att inte ha en trygg jobbsituation medför många problem för den enskilde individen. Osäker ekonomi, svårt att planera långsiktigt, man vet inte vad som händer när anställningen är över. Det är svårt att låna pengar till en bostad eller få ett första­hands­kontrakt på en hyresrätt. Otrygga jobb ger helt enkelt otrygga liv.

Anställningsformen är viktig på flera sätt. Med en fast anställning skapas trygghet som i sin tur gör att individen kan prestera bättre. Det ger också mod att tala högt om missförhållanden, vilket är en förutsättning för att skapa bra forsknings- och undervisnings­miljöer. Trygghet betyder alltså bättre forskning och bättre undervisning.

I den forsknings­politiska propositionen som kom 2020 (prop. 2020/21:60) skriver regeringen att den ”anser att andelen visstids­anställningar bör minska och avser att följa upp frågan inom ramen för myndighets­styrningen.” Fortfarande har inget hänt vid de konstnärliga högskolorna.

Nu finns det ett ypperligt tillfälle att ta bort den otidsenliga skrivningen i högskole­förordningen och ge lärare vid våra konstnärliga högskolor trygga anställningar. Riksdagen kommer nämligen att ta upp frågan i juni. Vi är övertygade om att riksdagens partier är överens om att personer som jobbar med likartade uppgifter på samma arbetsplats borde omfattas av samma arbets­villkor och samma lagstiftnings­skydd för sin anställning. Vi riktar därför en tydlig uppmaning till riksdagens alla partier, lägg prestigen åt sidan, och se till att den otidsenliga paragrafen i högskole­förordningen, en gång för alla förpassas till historien.

Emina Kovacic
förbunds­ordförande Sveriges arkitekter
Alex Haridi
ordförande Dramatiker­förbundet
Britta Lejon
förbunds­ordförande Fackförbundet ST
Grethe Rottböll
ordförande Sveriges författar­förbund
Jan Granvik
ordförande Musiker­förbundet
Josefine Engström
ordförande Föreningen svenska tecknare
Sanna Wolk
förbunds­ordförande Sveriges universitets­lärare och forskare, SULF
Simon Norrthon
ordförande Fackförbundet scen & film