När 3d-printern blir arkitekturpedagog

Om engagerade lärare, ett gränsöverskridande samarbete och hur man väcker lust för arkitektur och samhällsbyggnad hos högstadieelever.

Det hela började en tidig måndagsmorgon med ett kort och spontant vardagssamtal mellan två jobbpendlare på tågperrongen. Ibland krävs det inte så mycket mer… Per visste att jag jobbar som stadsarkitekt och jag visste att han var SO-lärare på en av kommunens högstadieskolor.

När vi satte oss på tåget berättade han ivrigt att skolan hade fått ett stipendium och för det köpt en 3d-printer, något som uppskattades av både lärare och elever. Per och hans kollega Mia har gått en kurs i hur man använder printern och kände att de nu ville göra något mer för och med eleverna. Då de ansåg att elevens vals allmänna profil inte var så givande gjorde de om den till en digital profil och ville nu utforska möjligheterna att vidareutveckla undervisningen med hjälp av 3d-print. Förutom 3d-design innehåller den nya profilen även foto och spelprogrammering.

Modigt och beundransvärt, tycker jag, med tanke på hur lite tid och möjligheter dagens lärare har att röra sig utanför givna ramar och utforska nya arbetssätt. Detta trots att vi lätt kan enas om att det är just sådana initiativ som skapar mervärde för kommunen, skolan och eleverna! Därför var det självklart för mig att nappa på deras förslag. Hur skulle jag kunna möta sådan entusiasm och engagemang med likgiltighet?

Under vår 25 minuter långa tågresa spånade vi fritt kring vad vi skulle kunna hitta på och samarbeta kring som båda parter skulle gynnas av. Det skulle vara något relativt enkelt men spännande, något som skulle få eleverna att utforska sin närmiljö och lära sig mer om historien och omgivningen. Gärna ett projekt som på något sätt får eleverna att bekanta sig med samhället utanför, inte av tvång utan av ren nyfikenhet och den lust som föds utifrån själva uppgiften med tekniken som lockbete. Kärlek till tekniken skulle förhoppningsvis öppna dörrar till andra teman de inte ens visste att de skulle vilja utforska.

Min förhoppning var att projektet indirekt skulle stimulera eleverna att vilja lära sig ännu mer om samhällsbyggnad, arkitektur och demokrati samt skapa större engagemang hos dem för medborgardialog i samband med olika stadsutvecklingsprojekt i kommunen. Detta eftersom vi vet att denna åldersgrupp inte är så aktiva i sådana sammanhang idag. Per skulle spåna vidare med Mia kring upplägget för att sedan återkomma till mig.

Några tågresor senare kunde vi spika en intressant projektidé som handlade om att låta eleverna rita ett valfritt hus från sin omgivning för att sedan printa det i viss skala och slutligen redovisa för beställaren, Karlshamns kommuns stadsmiljöavdelning. Allt arbete skulle utföras på skolan av lärare och elever. Det enda vår avdelning behövde ställa upp med var kort information till eleverna, förmedla nödvändiga kontakter inom kommunen, upplåta relevanta ritningar och kartunderlag, agera beställare och ge feedback till eleverna i samband med slutredovisningen. Nu kunde vårt lilla samarbetsprojekt kickas igång.

Alla som någon gång haft samarbete med en högstadieskola vet att man får väldigt mycket tillbaka när man ger sig tid att engagera sig i barn och unga (något som borde vara självklart för alla branscher). Det finns få saker som kan göra mig så glad som att läsa av ett nyvunnet självförtroende i det, till synes ointresserade, ansiktsuttrycket hos en blyg tonåring. Att följa de ambitiösa och försiktiga eleverna från vårt första möte till det stolta redovisningsögonblicket har varit både spännande och lärorikt. Många gånger vänder vi som arbetar med samhällsbyggnadsfrågor oss till varandra i olika projekt när vi istället bör söka samarbetspartners och inspiration bland de som ännu inte blivit frälsta i våra hjärtefrågor.

I samband med slutredovisningen bjöds in den lokala pressen och kommunens kommunikationsavdelning. Eleverna redovisade sina alster som förutom framtagandet av själva 3-d modellen innebar att de lärde sig mera om arkitektur, byggnadernas bakgrund och historia, hur man gör avancerade matteuträkningar, presentationsteknik och vad det innebär att arbeta mot en beställare. Eftersom våra lokaltidningar var intresserade av vårt samarbetsprojekt fick eleverna även uppleva en riktig presskonferens där de fick frågor och fick berätta om sina tankar. Det väcktes en entreprenörsanda som resulterade i att en av eleverna klistrade upp lappar där han erbjöd sina tjänster som modellskapare till Mörrumsborna.

Precis som vi hoppades på så blev detta projekt ett startskott för ett nytt samarbete, denna gång i lite större omfattning. Norrevångsskolans elever skulle nu arbeta utifrån en vision som förutom ett fåtal befintliga byggnader skulle omfatta utveckling av en helt ny stadsdel i enlighet med den kommunövergripande översiktsplanens intentioner. Denna gång skulle eleverna arbeta i grupp och tilldelas olika roller utifrån given uppgift. Arbetet skulle ha friare form i förhållande till beställaren för att sedan redovisas till en större tjänstemannagrupp som skulle kunna vara berörda av förslaget om det hade varit ett verkligt sådant.

Lärarna Mia Lägnert och Per Ahlqvist vidareutbildade sig i hur man undervisar i tekniska ämnen för att kunna utveckla den ursprungliga projektidén med hjälp av 3d-konceptet och kommunens översiktsplan. Denna gång skapade eleverna en avancerad 3d-modell över området. De övade projektledning, presentationsteknik, utveckling av nya idéer och att ifrågasätta befintliga förutsättningar. Förutom själva husen arbetade de även med landskapsplanering och det maritima. Arbete med att sätta ihop flera olika objekt till en stadsdel med fungerande infrastruktur och användning av avancerade datorprogram höjde ytterligare ambitionsnivån.

Norrevångsskolans projekt har nu spridit sig till flera skolor i Karlshamns kommun då 3d-teknik blivit tillgängligare genom lägre initialkostnader. På ett spontant och naturligt sätt blev arkitektur och samhällsplanering en del av skolundervisningen utan att det innebar mycket högre kostnader för vare sig stadsmiljöavdelningen eller skolan. Mia och Per inspirerade även andra lärare genom att berätta om vårt samarbetsprojekt på en nationell skolkonferens.

Tack vare två ambitiösa, orädda och samhällsbyggnadsintresserade lärare som vågade att söka sig utanför beprövade arbetssätt skapades intresse för något vi alla påverkas i vår vardag: god arkitektur och samhällsbyggnad.

Då både Per och jag fortsätter att pendla till Karlshamn är jag helt säker på att vi hittar nya samarbetsprojekt som gynnar oss båda, gärna av inslag av planeringens sociala aspekter om jag får bestämma. För kan det finnas bättre sätt att förmedla vidare vikten av god arkitektur och stadsplanering än genom att involvera och engagera de unga?

Knappast…

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn