Möt kommuninvånarna på deras egna arenor

Det finns en klar fördel med det lilla länet, den lilla kommunen, småstaden. Den stavas Närhet – till allt du behöver i din vardag: arbetet, skolan, vården, affären, träningen, kulturaktiviteter, havet och sjöarna, skogen, fritidsaktiviteter… Och det viktigaste av allt, till människor som bor och verkar där.

Det kan kännas för simpelt, självklart och klichéartat att skriva om det men det är något som vi som bor i mindre städer lätt glömmer bort eller tar för givet. Det är naturligt att ständigt jämföras med det som är större. I somras blev jag påmind om vikten av närhet till kollegor och kommuninvånare, i samband med stadsbyggnadsavdelningens blixtsnabbt inplanerade aktivitet på Stortorget i Karlshamn.

Min avdelning har som mål att några gånger under året möta invånare på deras arena. Ibland i samband med inplanerade projekt, ibland spontant som i början av juli i år. Antal besökare varierar utifrån valt tema, kommunikationssätt, tid och plats för aktiviteten.

Tanken föddes när vi insåg att trycket på avdelningen hade minskat något. Vi var fyra medarbetare inom bygglov som ännu inte gått på ledighet och det kändes som om det var rätt tillfälle att ”bara göra något” för våra kommuninvånare.

Återigen, tack vare närhet – denna gång till vår alerta och hjälpsamma kommunikationsavdelning – med bara en veckas framförhållning och en lördagsannons i länets tidningar senare ställde vi oss på torget. Helt ovetande om vi överhuvudtaget kommer att få någon besökare.

Man kan ju inte ”hänga på lås” på ett torg men innan vi ens lyckats organisera oss på plats så väntade två herrar på att få prata med oss! Det kändes jättebra!

Laddade med blanketter, broschyrer, datorer, NCS färgprover, bevarande- och utvecklingsplan, översiktsplan och massa positiv energi var vi redo. P4 Blekinge hörde av sig och intervjuade vår arkitekt Elisabeth Rydberg. Plötsligt fick vi ännu fler spontanbesökare tack vare det direktsända programmet och tack vare närheten!

Vi hade tagit ut två runda ståbord, en roll-up med kommunens och förvaltningens logga, egengjord affisch och nu stod vi på det 100 x 100 meter stora torget. Snabbt började människor komma. Vissa hade förberett långa listor med frågor, andra ville bara kolla läget. Under tre timmar avlöste kommuninvånarna varandra: unga par, kvinnor och män i olika åldrar, sommarboende och permanentboende. Vi diskuterade villor, altaner, solceller, kulturmiljö och anpassning till den riksintressanta kulturmiljön, inglasade balkonger, kostnader, framtida planer… Vi fick även en del frågor som andra avdelningar hanterar. Det var uppenbart att vi för våra invånare är Kommunen, oavsett vilken verksamhet vi representerar.

Det som gladde mig mest var hur avslappnade, frågvisa, nyfikna och inlyssnande människor var. Hur mycket lättare det var att locka fram öppenheten, skratten och den tillitsfulla och uppskattande stämningen när vi mötte invånare på deras egen arena i informativt syfte.

En kvinna (som kom med en lång lista med frågor) tackade speciellt mycket för att vi fanns till hands just på torget. För henne känns det som ett stort steg att gå in i Rådhuset och fråga.

Aktiviteten fick mig att fundera på vilket ansvar alla vi som arbetar i det offentliga har: att avdramatisera våra processer, förenkla våra möten och kontakter med allmänheten, vara till hands innan ett behov har uppstått, lyssna och återkoppla. Att mjuka upp allmänhetens uppfattning och bild av Myndighetssverige.

Aldrig genom att ignorera rättspraxis och äventyra de juridiska processerna utan snarare genom att begripliggöra regler och lagar så att de som bör följa dessa förstår varför de förväntas göra det. Att istället för att peka ut människor som ännu inte vet hur reglerna bör tolkas, göra dem till en viktig pusselbit i ett större sammanhang som de sedan gärna självmant vill bidra till! Då och först då vinner vi allmänhetens förtroende och uppnår ömsesidig förståelse.

Därför tycker jag att det borde vara praxis att med jämna mellanrum ”oprovocerat” gå ut i det offentliga rummet, ta tempen på det invånarna brinner för och lyssna på dem som vi är till för. Att använda närhet som Karlshamns lilla skala bjuder på för att överbrygga missförstånd, undvika pekpinnar och konflikter och skapa större förståelse för de utmaningar samhällsplaneringen står inför.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn