Miljöer för lärande – en rättvisefråga - Sveriges Arkitekter

Louise Lindquist Sassene—18 dec 2017

Foto: Louise Lindquist Sassene

Hösten har varit spretig men ändå med en röd tråd. Robert Mugabe, Arkitekturgalan och mitt dagliga arbete har gemensamma nämnare, hur osannolikt det än låter. Jag ska försöka förklara varför.

I september föreläste jag om skolans uppgift, utveckling och utmaningar. Våra miljöer för lärande förr och nu. Från folkskola till obligatorisk grundskola och fria skolval. Från skolan mitt i byn till den nya klasslösa Glömstaskolan i Huddinge. Vi minns alla första skoldagen, vår första lärare, våra skolraster och skolavslutningar. Det är miljöer som har påverkat oss i grunden och alla har sin egen bild av vad en skola är.

Skolgång i grundskolan är sedan 1962 obligatorisk för alla barn i åldern sju till 16 år. Från 1997 har alla sexåringar i Sverige rätt att börja skolan. Rätten till grundskola är något vi i Sverige tar för givet och det med rätta. Men vi får inte glömma att det också är nyckeln till våra öppna och demokratiska samhällen att kunna läsa och skiva. Det är inte av en slump som man i unga demokratier satsat så hårt på utbildningssektorn. Föreställ er så hög tröskeln till skolvärlden är om du i första klass i ett land som Burkina Faso hamnar med 80 andra barn till självhushållande bönder som inte kan läsa och skriva. Är du född under sådana förhållanden är din första skoldag förmodligen också din första kontakt med papper, penna och böcker – precis som i Sverige förr. Svårt för oss att föreställa sig år 2017 men så såg det ut även i Sverige till en bit in på 1800-talet.

Vi står inför demokratiska utmaningar, såsom ökad segregation och orättvisa gällande utbildning. Förut invandrade man till förorten men flyttade i takt med att man integrerades till nya områden. Idag är den trenden bruten med ett utanförskap som följd. Man blir kvar i förorten. I skolorna fördelas ele­verna ojämnt. Trösklarna för ett barn med utrikesfödda, outbildade föräldrar att ta sig från den lokala grundskolan till ett gymnasium i city och sedan högskola, är väldigt höga. Var fjärde elev i grundskolan har utländsk bakgrund. Urbaniseringen gör att man lägger ned skolor i glesbygd och har svårt att hitta utbildad personal utanför storstadsregionerna och det är kostsamt med specialsalar i kommuner där elevantalet sviker. En rättvis skola i Sverige 2017 är inte självklar.

Skolfrågan är politiskt viktig för den påverkar hela samhället. Skolan är också Sveriges största arbetsplats sett till antalet elever och personal. Mer än 1,2 miljoner personer vistas i våra lärmiljöer dagligen. Enligt SCB:s befolkningsprognos behövs 1000 skolor på tio år. Vad är då de stora utmaningarna? Bristen på utbildade lärare är ett stort problem men också sämre skolresultat och brist på rätt och ändamålsenliga lokaler. Förut kunde vi förutse framtidsyrken och vi kunde rusta barnen att bli till exempel polis eller ingenjör men idag vet vi mindre. Digitaliseringen är skenande snabb. Lärarens roll kommer att förändras och det finns redan idag behov av att processleda och katalysera: att hjälpa till med den etiska och moraliska hanteringen av allt informationsflöde.

Vårt bestånd av skolor från 60- och 70-talet behöver renoveras och möter inte dagens pedagogiska behov gällande digitalisering och arbetsmiljö. Det är problem med buller, dålig ventilation, trängsel med mera. Den dåliga miljön leder till otrygga lokaler som föder klotter, våld och dålig lärmiljö – särskilt i socioekonomiskt utsatta områden. Det finns inget statligt ansvar för skolbyggande. Kommunerna ska svara mot skollagen om ändamålsenliga lokaler men hur man löser det varierar stort i vårt avlånga land. Tomma lokaler eller lokaler som utnyttjas sparsamt kostar lika mycket som väl använda lokaler. Schemaläggning är en nyckel liksom pedagogiken och man måste ha ett holistiskt tänk om man inte ska bygga ”onödiga” kvadratmetrar.

Den vanligaste frågan jag får när vi ska utforma eller omforma miljöer för lärande är hur man kan effektivisera och ytoptimera lärmiljöerna så att de blir så kompakta och flexibla som möjligt. Skolmiljöerna konkurrerar om mark för bostadsbyggande och man glömmer tänka större. Det borde vara en självklarhet att alla kommuner såg till hur lokaler kan samnyttjas även efter skolans stängning på kvällar, helger och alla de 178 skoldagar för eleverna och 194 arbetsdagar för lärarna som exempelvis grundskolan står tom. Jag tror inte att bra miljöer för lärande kan bli hur kompakta och flexibla som helst. Jag tror att det är ytterst viktigt att verksamhetsledarens pedagogiska agenda och målbild är väl känd och förankrad i alla led när man ritar miljöer för lärande: för vad är värre än miljöer som inte svarar på, eller matchar, den pedagogiska verksamhet som de är ämnade för?

I Arkusantologin ”Skolans nya rum”, som utkom i augusti 2017, undrar Arkus chef Lisa Daram om det går det att skriva om planering och utformning av byggnader när själva pedagogiken inte är färdigtänkt. Vidare påpekar antologins redaktör Suzanne De Laval den goda miljöns inverkan på lärandet. Forskaren Patrick Bjurström skriver att skolans verksamhet är en ”bångstyrig sak som inte låter sig styras helt av vare sig pedagoger, arkitekter eller politiker”. Allt är såklart aktuellt och relevant att lyfta. Men jag tror på en sak till – kunskapen om hjärnan och hur vi lär.

God belysning, ergonomi och ventilation är grundförutsättningar för bra lärmiljö men det krävs mer. Vi på mitt arbete har samarbetat med Ulrika Ahlqvist på Hjärnberikad. Ulrika är pedagog i grunden och hon kollaborerar med Rolf Ekman, professor emeritus i neurokemi. Rolf menar att skolgång bara delvis handlar om att lära barnen att läsa och räkna, en viktig del är också att lärarna ser individerna. Allas hjärnor behöver utmanas och det gäller att kunna se vad varje barn behöver för att lära sig på bästa sätt för att sedan fortsätta söka utmaningar som vuxna. Tillsammans har de arbetat fram konceptet ”10 goda vanor” som utgår ifrån hur vi bäst tar hand om våra 100 miljarder nervceller och synapser i hjärnan. Vi i vår tur har försökt omsätta deras input till fysiska rum som främjar vår hjärnas livslånga lärande: hur man skapar ”hjärnberikade” miljöer som utgår från varje unik persons behov.

Att utveckla och verkställa passioner och intressen stimulerar nybildandet av hjärnceller. Jag tror att skapa innovativa miljöer är nyckeln till framgång. Människan, tekniken och rummet formar lärandesituationen och med kunskap om hur hjärnan lär finns mycket att göra för att skapa en inspirerande miljö. Genom att ”hjärnberika” skolorna kan vi öka graden av samhörighet, gemenskap, trivsel och samtidigt reducera stress och ohälsa. Fysik, passion, sinne, vänskap och återhämtning är sammankopplade med synapser i hjärnan som genom olika stimuli gör att dopamin, oxytocin, serotonin, gaba, glutamat, endorfin och noradrenalin utsöndras.

Omsatt i fysisk miljö kan en kramruta på skolgården medverka till högre nivåer av oxytocin som gör dig lugn och harmonisk och genom att skapa lugna rum (med möjlighet till avskärmning) för återhämtning som meditation, repetition, reflektion och vila kan man bidra till att frigöra gaba som hjälper till avslappning och minskar stress och ångest. Smarta lösningar som bidrar till fysisk aktivitet inne och ute, exempelvis rutschkanor, frigör dopamin och gör lärandet lättare och stimulerar minnet. Och genom att skapa rum för passion som ett ”makerspace” kan man väcka barns lust att lära genom endorfiner vilket bidrar till positivt tänkande och dämpar oro.

Reggio Emilia-pedagogiken beskriver den tredje pedagogen. Förenklat handlar det om att locka till lärande ute och inne genom att säkra miljöer där estetik, trivsel, lugn och ro, redskap mm stödjer lärandet och är både spännande och tillåtande. Om man kopplar kunskap i neurovetenskap till kunskap om den tredje pedagogen tror jag vi är framtidens lärmiljöer på spåren. För en digitaliserad generation som växer upp utan källkritik tror jag att det kommer att bli alltmer viktigt att miljöerna för lärande verkligen är den tredje pedagogen – inte bara i förskolan utan hela vägen till studenten. Då blir frågor som flexibilitet och yteffektivitet kanske mindre intressant.

Min ingång till miljöer för lärande bottnar i en barndom i södra Afrika där den hyllade läraren Robert Mugabe nyligen lett Syd-Rhodesia till ett fritt och demokratiskt Zimbabwe. Senare åkte jag till Burkina Faso där jag kom i kontakt med det lokala byinitiativ som senare skulle bli organisationen Yennenga Progress. Verksamhetens grundidé kom från byn Nakamtengas kvinnor som eftersökte en förskola där barnen undervisades på det lokala språket moré. De ville ge sina barn bättre chanser att bygga ett hållbart, demokratiskt och rättvist samhälle genom att kunna läsa, skriva och räkna. Verksamheten har utökats till att omfatta bygget av en grundskola som Kjellander Sjöberg stöttar vilket gett arkitektkontoret, genom Lena Viterstedt, utmärkelsen ”Årets möjliggörare” på årets Arkitekturgala – samma dag som Mugabe avsattes efter 37 år vid makten. Ett pris som för mig aktualiserar att miljöer för lärande har ett viktigt symbolvärde och att utbildning är politik och en demokratifråga såväl i Afrika som i Europa och lilla Sverige.

I tider av nedskärningar blir bevisbördan för lärmiljöns inverkan viktig, står det i Arkus antologi. Bra arbetsmiljö för lärarna och god lärmiljö för barnen gör att alla presterar bättre. Mot bakgrund av det jag skrivit tror jag skolmiljöer är politiskt sprängstoff – och vi närmar oss valår. Vore det inte häftigt om vi arkitekter med vår samlade kunskap såg till att vi tillsammans bjöd in våra politiker, beslutsfattare och pedagogiska verksamhetsledare till ett samtal om de 1000 skolorna som ska byggas på tio år? Jag tror att vi, genom en dialog som vi initierar, tillsammans kan tillföra värden för en rättvisare skola med bra individanpassade lärmiljöer på rätt platser. Vi skulle kunna vara årets möjliggörare 2018.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

Kommentarer

  • Stina Aunapuu
    december 19, 2017 — 3:56 e m

    Väldigt kloka ord. Det vore fantastiskt om ni duktiga arkitekter kunde ta upp denna mycket viktiga fråga innan fler stora investeringar görs utan tillräcklig kunskap.

  • Elise grosse
    september 20, 2018 — 12:20 f m

    Om någon undrar varför arkitektur är politisk eller påverkar demokratin i samhället..läs och begrunda

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *