Marknaden gynnas av den goda staden - Sveriges Arkitekter

Robert Lavelid—29 maj 2020

Exempel från städer där man släppt alltmer av ansvaret till privat sektor förskräcker. Londons centrala delar är ett exempel. Foto: Evanevantours

Exempel från städer där man släppt alltmer av ansvaret till privat sektor förskräcker. Londons centrala delar är ett exempel. Foto: Evanevantours

När vi skapar en god stad, så skapar vi för det mesta bra villkor för de privata fastighetsbolagen. Oftast sammanfaller dessa positiva kvaliteter med högre fastighetspriser och påskyndar en gentrifieringsprocess , som riskerar att tränga undan delar av den ursprungliga befolkningen. Kommunerna måste därför ta hänsyn till detta faktum i sin planering, så att inte processen blir självdestruktiv.

I en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet skriver professor Lars Marcus om hur fysiska planeringsåtgärder kan komma att få tyngdpunkter och relationer mellan stadens olika delar att förskjutas och ändras. En bro, en trafikled, ett köpcentrum kan knyta ihop eller på annat sätt förändra stadens samband och markpriser.  På en marknad  är ”de platser som utsätts för ett stort omvandlingstryck de mest attraktiva i centrala lägen.” Man bör sålunda vara medveten om denna viktiga faktor vid planläggning och markförsäljning. Lars Marcus skriver vidare: Både fastighetsekonomer och kulturgeografer talar om lägen som om de vore givna, när dessa egentligen ständigt rör på sig allteftersom staden växer; det som förut varit periferi ligger nu centralt… Hur vi genom stadsbyggnad formar stadens tillväxt avgör således hur alla dessa lägesrelationer rör på sig.”

Samhället kan inte lämna walk over till fastighetsbolagen. När vi säljer ut kommunernas markinnehav så frånhänder vi oss möjligheten att planera våra städer på bästa sätt, även om det kommunala planmonopolet ger legala möjligheter till styrning. Ett tydligt exempel på att resultaten blir olika är att jämföra de kommunalt ägda Hammarby sjöstad och Norra Djurgårdsstaden mot de huvudsakligen privatägda Årstadal i Stockholm eller Arenastaden i Solna. De flesta privata aktörer saknar ett genuint intresse av helheten i en stadsdel eller stad. Och någonstans kan man förstå det, det ligger i sakens natur att deras ansvar ligger mot dess aktieägare som självfallet vill ha ut det bästa och mesta för sig själva. Ansvaret för helheten måste därför förstärkas och ligga kvar på kommunernas stadsbyggnads- och exploateringskontor i form av markavtal, detaljplaner och gestaltningsprogram

I omdaningen av Paris (som jag skriver en bok om, där jag tittar på dess relevans för dagens stadsbyggande i Sverige) missbedömde Napoleon och Haussmann marknadens förmåga att skapa bostäder för de mindre bemedlade. Man trodde alltför mycket på att de privata självmant skulle lösa detta – något som vi känner igen i de senaste decenniernas bostadsbyggande i Sverige, som resulterade mestadels i dyra bostadsrätter. I en fri marknad bygger man där det är lönsamt, det vill säga i de mest attraktiva lägena.

Ändå visar erfarenheten från såväl Stockholm som Paris att de är städer där i första hand det allmänna har greppet om planeringen av staden. Exempel från städer där man släppt alltmer av ansvaret till privat sektor förskräcker, det visar besök i deras centrala delar. Alltför många projekt byggs där utan samordning av helheten, vilket leder till en fragmentisering som blir extra tydlig i större städer. Londons centrala delar är ett exempel på detta.

Dessa relativt nybyggda stadsdelar är inte bara ett resultat av giriga fastighetsbolag och talanglösa arkitekter utan delvis ett resultat av processen i sig själv. Stadsbyggnadskontoren har på många håll, som i London, stadigt monterats ner samtidigt som professionell kunskap och forskning väger allt lättare. Att jämföra centrala London med det centrala Paris är en intressant och avslöjande uppgift i sig.

Robert Lavelid, oberoende arkitekt  SAR/MSA

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *