Ljubljana: där obekväma politiska beslut skapar livslångt förtroende

Om en ambitiös och välkomnande stad och små vardagsberättelser vi tillåts uppleva i det tysta…

Det kan ta lång tid att upptäcka och känna igen denna sorters tystnad i en tät stad… Jag har bara varit med om den känslan några gånger förut: i lågsäsong bland Venedigs smala, labyrintliknande gränder och för några år sedan vandrande i en, för mig då, helt ny stad: Freiburg.

En känsla av oförklarligt, till en början svårdefinierat, och ytterst oväntat välbehag. Ett välbehag som numera är så sällsynt att man nästan inte noterar det eftersom det inte finns några omedelbara referenser att luta sig tillbaka mot och känna igen sig i.

Ett av sommarens resmål, Sloveniens huvudstad Ljubljana, välkomnade en med sådan känsla. Välbehaget har en förmåga att gradvis smyga sig in under skinnet. Man upptäcker det sakta genom de olika ljudens och dofternas tilltalande och sömlöst mjuka övergångar. Plötsligt hör man människor (på långt avstånd från oss) prata med varandra, gatukonstnärer sjunga och spela, fontäner porla och hundar skälla.

De ljud från enkla vardagssamtal i det offentliga rummet som annars relativt lätt filtreras bort känns plötsligt väldigt närvarande. Ljud som vanligtvis späds ut och försvinner lätt med stadens brus innan vi ens hunnit uppfatta dem. En grupp franska scouter springer förbi mig och deras “hemliga” uppdrag att hitta 97 äkta slovener är plötsligt inte så hemligt längre…

Nu sitter jag vid en fontän på ett av stadens många levande, funktionella och väl gestaltade torg. Jag vilar, lyssnar och njuter…Barnen springer omkring och roar sig i ovanligt stor frihetsradie och utan minsta förbehåll eller oro i den för dem fortfarande okända staden. Jag känner mig välkommen, trygg och hemma här och inser i samma veva att jag befinner mig i en helt igenom bilfri stadskärna. Då faller allt på plats.

När vi medvetet regisserar bort bilen från stadens gemensamma rum gynnas vi inte enbart av avsaknad av de oönskade trafikljud vi stadsbor dagligen tvingas leva med. Något annat som blir väldigt påtagligt är alla dofter som plötsligt sveper förbi oss på ett helt annat sätt, med ny palett och styrka. Det kan handla om den angenäma doften av blommor, träd eller de maträtter vars doftkomponenter vi försöker gissa oss fram till (som lockar in oss till restauranger och caféer) medan vi rör oss bland stadens många välplacerade, välbefolkade och soliga uteserveringar.

Något man noterar ganska snart är den rena luften. Det är ju tack vare avgasernas frånvaro som de andra, ljuvliga dofterna tillåts obehindrat träda fram. Vinsterna i en bilfri stad är många och uppenbara även om de ibland kan tyckas vara svåra att mäta för den som är skeptiker. Vilket inte jag är!

År 2007 bestämde staden Ljubljana att stänga av stor del av sin gamla stadskärna för all biltrafik som en del av vision Ljubljana 2025. Enda undantaget är varutransporter som får ske kl 06.00–10.00 under vardagar. En ung kvinna jag möter i den tillfälliga arkitektur- och designpaviljongen säger att det inte skedde utan protester från allmänheten. Missnöjet med stadens beslut att förbjuda biltrafik var stort 2007 och argumenten desamma som de vi hör idag i många svenska städer, bland annat att det skulle påverka handel och turism negativt.

Som tur var stod Ljubljanas modiga politiker och tjänstemän fast vid sitt beslut, något de inte verkar ha ångrat. Sedan 2007 har stadens succéresa mot bilfri stad fortsatt. Staden har skapat bättre förutsättningar för gående och cyklister; den har byggt nya gång- och cykelbroar, satsat mycket på de offentliga rummen samt infört gratis, eldrivna “gentlemannabussar” som hjälper de äldre och rörelsehindrade att uppleva stadskärnan på samma villkor som alla andra. Exemplen är inspirerande och många nya står på tur.

Inte oväntat valdes Ljubljana (i konkurrens med Umeå, Essen, Oslo och Nijmegen) nio år efter detta beslut till Europas grönaste stad 2016. Något de jag pratat med verkar vara väldigt stolta över. Stadens politiker och tjänstemän kan pusta ut: de som tidigare kritiserat satsningarna på bilfri stad hörs inte längre och handeln och turismen blomstrar, bilens frånvaro till trots eller snarare tack vare det.

Jag konstaterar nöjt att Ljubljana är mycket trevligare stad idag än på nittiotalet när jag var där sist. Det är så uppenbart varför! Det känns betryggande att se och återigen få bekräftat hur ett genomtänkt, miljömedvetet beslut kan påverka stadslivet så positivt under mindre än ett decennium.

Dagen efter åker jag vidare fast besluten att besöka igen denna pulserande gång- och cykelvänliga stad. Som stadsplanerare är jag nu ännu mera övertygad att den viktigaste ingrediensen för lyckad stadsplanering är styrkan i att våga och orka hålla fast vid sina långsiktiga visioner.

Ljubljanas exempel visar tydligt att de, till synes obekväma beslut, som gynnar medborgarna på lång sikt inte ger dagsfärska politiska poäng, de skapar ett livslångt förtroende.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn.