Levande debatt skapar ett Ålborg att bli kär i

Visst är det underbar(lig)t hur slumpen avgör vilka människor, städer och länder vi lär känna bättre, vilka seder vi anammar och vilka oskrivna regler vi får kunskap om? Hur våra vänners och släktingars livsval, direkt och indirekt, påverkar vilka platser vi stiftar bekantskap med och lär oss att uppskatta eller till och med älska över tid?

Jag vill gärna tro att våra relationer till sådana städer och upplevelser av dessa blir mera äkta när vi lyckats tränga oss in i den vardag som människor som bor där är en del av… När våra “ytliga” turistbesök får en injektion av nyttig samhällsinformation man enbart skaffar sig genom samtal med dem som lever och verkar på platsen. Efter att våra upplevelser och erfarenheter passerat sådana verklighetsfilter har oftast även vår koppling till platserna stärkts och fått ny mening.

Danska Ålborg är en sådan stad för mig.

Jag vågar påstå att det är oerhört lätt att bli kär i Danmarks fjärde största stad: för dess stadsliv, strandnära och centralt belägna studentboenden som genererar liv och rörelse på gatorna, satsningar på kulturinstitutioner, levande handel och vackra gågator, välbevarade kulturmiljöer och ständigt nya, spännande stadsbyggnadsprojekt som verkar avlösa varandra. Genom åren har jag, med stort intresse, följt hamnens ständigt pågående omvandlingsprocess från industri till blandstad. Trots en dos av kreativt kaos, som lätt kan uppstå i sådana långsiktiga projekt, verkar få medborgare störa sig på stadens idéer och utvecklingstankar. I Ålborg får förändring ta tid…

Likt det yngsta barnet i en skara av fyra är Ålborg en stad som upplevs ha fått lite mer obevakat utrymme där kreativiteten kan frodas. Det är som om staden inte känner press på sig att behöva bevisa något men gör det väldigt tydligt ändå!

Som stadsarkitekt undrar jag förstås: Varför är det så? Är det för att det saknas tydligt segregerade områden? Eller för att man trots stort bostadsbehov och rådande konjunktur vågar spara centralt belägna ytor där det gemensamma får ske … på allas villkor? Kan det vara bilens frånvaros förtjänst att man redan vid första anblick känner att ”här skulle jag vilja bo”?

Hur lyckas Ålborg med att utveckla sina parker, strandpromenader och nya torg i lägen som många andra kommuner skulle sålt till högstbjudande? Hur kan det komma sig att konkurrens om attraktiv mark här inte enbart handlar om överdimensionerade varuhus och nyproducerade bostäder som få kan unna sig?

Vidare undrar jag varför min upplevelse är att arkitektur och design väger tungt i Ålborg. På något sätt har man lyckats gjuta in stolthet i danska hem, så att även de som befinner sig långt bort från arkitekturfältet uppskattar Aalborgssonen Jörn Utzons storhet och förstår hur viktigt det är att satsa på kultur och arkitektur.

Då dagstidningarnas regelbundna, nyanserade bevakning av arkitektur och stadsbyggnad vrider och vänder på frågorna ur olika synvinklar genererar det ett ständigt pågående samtal runt köksborden.  Det innebär att debatten sällan handlar om enbart ”fint” och ”fult” utan vad olika projekt bidrar med till själva staden. Det skapar förutsättningar för större grad av förståelse mellan berörda grupper och i förlängningen även att ett ömsesidigt förtroende skapas mellan staden och dess invånare. Och även om det finns de som anser att danska fonder, som oftast finansierar större offentliga projekt, inte enbart är av godo så är min uppfattning att de bidragit till en rättvisare arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt.

Finansiering av olika offentliga projekt kan ofta bli källa till polarisering inom olika samhällsgrupper. Den bidrar till att diskussionen om större projekt lätt glider från sakfrågan, får oanade proportioner, politiseras och resulterar i att vissa, väl genomarbetade och långt framskridna projekt, som gynnar det allmänna, aldrig förverkligas.

Är det rimligt att diskutera projektekonomi redan i medborgardialogfasen i olika projekt?

Ja, det lönar sig i längden. När frågan om projektfinansiering och förvaltning är löst och medborgare inte längre behöver frukta höjda skatter på grund av stora utvecklingsprojekt förs endast sakfrågor på bordet. Medborgarna riskerar inte längre att användas som en bricka i spelet och de ”arkitektur- och stadsbyggnadstroll” som vanligtvis dyker upp med tydlig (och ibland enda) avsikt att utnyttja polariseringen för att gynna egna intressen och skapa en snedvriden debatt tillåts inte komma upp till ytan på samma sätt.

Då utgör nya stadsbyggnadsprojekt och god arkitektur inte källa till osämja och medel att skaffa sig politiska poänger med. Istället blir de något alla parter gemensamt vill främja för stadens och invånarnas bästa.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn