Lär av 1800-talets stadsbyggare - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Robert Lavelid—15 Jan 2018

Foto: Robert Lavelid

 

Kan en gammal baron och prefekt från 1800-talet vid namn Georges-Eugène Haussmann betyda något för oss och vår diskussion om staden och framtidens hållbara stadsbyggande? Så formulerade jag frågan i en artikel (öppen för prenumeranter) i Svenska Dagbladet den 3 juni ifjol.

Svaret baseras på en studie som gjorts av det franska arkitektkontoret LAN tillsammans med en ingenjörsfirma. Den redovisades i form av en stor utställning på arkitektur- och stadsbyggnadsmuseet Pavillon d´Arsenal i Paris. (Jag hoppas att Arkdes tar hit utställningen.) Studien visar de kvaliteter som fanns i Haussmanns plan och som i högsta grad är relevanta idag. Kvaliteter som är bevisade och uppskattade av miljontals människor.

Mellan 1853 till 1870 förändrades nästan hela Paris. Haussmann, som var prefekt för Seine, fick uppdraget av Napoleon III. Under den tiden revs det mesta av Paris täta osunda stad och huvudparten av staden som vi ser den idag byggdes under dessa år och fram till första världskriget. Och även om den primära orsaken till denna ofattbara omdaning av gator och torg som bildade ett kvartersmönster i första hand var teknisk-praktiska som att få fram trafiken och avloppsledningarna, så skapade detta mönster en av världens mest promenadvänliga och flexibla städer.

I studien undersöker man vad som gjort och fortfarande gör Paris till den stad som den är. Arkitekterna har mätt, ritat och ställt samman en mängd information från till exempel Open Street Map och via parametrisk design får man fram ett stort antal intressanta uppgifter. 14 andra större städer, bland annat New York, Berlin, Barcelona och Amsterdam har jämförts med Paris i studien. Allt ifrån täthet och hållbarhet till antalet servicefunktioner inom ett visst avstånd. I flertalet av de positiva faktorerna ligger Paris i topp.

Foto: Robert Lavelid

Slutsatsen från studien visar att det finns mycket att lära av Haussmann och den tidens stadsplanering. Den visar hur viktigt täthet är, men inte med hjälp av höga hus utan med hus på fem till sju våningar i kvarter. Det är extra fördelaktigt om kvarteren är triangulära så att avstånden till caféer, restauranger och annan service blir korta. I dag är detta extra viktigt när vi vill bygga hållbar promenadstad och skapa ”levande bottenvåningar”. Tyvärr lyckas inte det speciellt ofta utan städerna eller stadsdelarna blir snarare bostadsområden igen. Detta ser man tydligt i många av de nya stadsdelar som byggts i våra städer. Det räcker (på något konstigt sätt) inte med variation i hustyp och hushöjd för att få levande stad.  I Paris gör platsernas hierarki dem utbytbara och flexibla. I ena hörnet på en liten triangulär plats ligger ett par caféer, i nästa hörn en metronedgång som bidrar till gatulivet.

En av de få platser i Stockholm som har liknande goda förutsättningar är hörnet S:t Eriksgatan/Rörstrandsgatan. Här bildas ett par platser som skulle kunna bli ännu mer blomstrande om banken byttes ut mot en restaurang eller café. Det är också intressant att konstatera att trots att i stort sett alla husen i Paris är byggda av samma ljusa sten och har samma hushöjd , så upplever  man knappast Paris som monotont och enformigt. Detta kan jämföras med dagens svenska nästan desperata kamp att skapa variation genom olika hushöjder och takvinklar. Vidare har Haussmanns hus visats sig vara mycket flexibla och därmed hållbara över tid, bland annat beroende på höga rumshöjder och dubbelsidighet.

Foto: Robert Lavelid

Studien om Haussmann som visades upp på utställningen redovisas också i en omfattande bok som för den intresserade kan beställas från Pavillon d´Arsenal. Boken heter just Paris HAUSSMANN . Den är tvåspråkig – franska och engelska – och är, påstår jag, en av de intressantaste moderna studier och publikationer som skrivits om hur man bygger stad. Jag uppmanar alla stadsbyggare och arkitekter som vill bygga stad att införskaffa boken.

Robert Lavelid är arkitekt SAR/MSA

P.S. Efter att ha tagit del av vissa kommentarer i sociala medier vill jag förtydliga min blogg om Paris: Att jag uppmanar oss arkitekter och stadsbyggare att lära av 1800- talets Paris betyder självklart inte att allt ska kopieras. Jag är själv modernist i grunden och hävdar inte att alla hus ska kopiera en äldre stil. Det finns många fina exempel på moderna ”infill”-byggnader. Men vad vi definitivt kan lära oss från Haussmanns Paris är skalan och proportionerna på hus och platser, kvarterens storlek och form, hur man skapar förutsättningar för ”levande bottenvåningar” och förändringsbarhet över tid. Studien visar också hur viktig täthet är utan att nödvändigtvis bygga högt och att samma fasadmaterial och hushöjd inte behöver betyda enformighet.

Kommentarer

  • Birgitta Adolfsson
    januari 15, 2018 — 5:24 e m

    Äntligen - tack för den!

  • Karin Skoglund
    januari 15, 2018 — 5:57 e m

    Tack, vilken bra artikel!

  • Arne Gustafsson
    januari 16, 2018 — 1:25 f m

    Under ett besök i Paris 1986 fick jag höra den historien: ”Under den tiden revs det mesta av Paris täta osunda stad och huvudparten av staden som vi ser den idag/./ den primära orsaken /./ som bildade ett kvartersmönster i första hand var teknisk-praktiska som att få fram trafiken och avloppsledningarna”. Men denna omdaning kom först efter Paris kommunen, och denna omdaning kom också till för att man framgent skulle kunna slå ner liknande uppror mkt lättare med kanoner. Napoleon III använde sig just av sådana med korta pipor, sk. mörsor laddade med duvhagel. Mot demonstrerade människor, i hundratal, män, kvinnor. Barn. Hur tror ni de såg ut efteråt? Detta är bara en av de historiak händelser knappt någon känner till. Men nästan allt har två sidor. Tack annars för en fin artikel! Vilket heller inte hindrar att jag tycker om Paris...!

  • Jochen Laveno Mangelsdorff
    januari 16, 2018 — 9:46 f m

    Intressant studie. Personligen tror jag det det mesta handlar om känsla och smak för detaljer, Paris känns personligt och ombonat som en småstad i en storstad och väcker mycket känslor. Petit kvarterskänsla helt enkelt

  • Micael
    januari 16, 2018 — 4:37 e m

    Finns ingen finare stad än Paris. Bra artikel.

  • Niclas Carlsson
    januari 17, 2018 — 3:11 f m

    Mycket intressant artikel. Givande att läsa om hållbar arkitektur och stadsbyggnad som klarar tidens tand. Det är tydligt att dagens monotona lådarkitektur utan tillstymmelse till finess och skönhet behöver förpassas till skrothögen.

  • Ettore Nobis.
    januari 17, 2018 — 8:58 f m

    Lär inte bara av Hussmann. Lär också av Lunds Centrum och av alla andra historiska stadskärnor. Studera Mario Morini Atlante di Storia dell'Urbanistica (Hoepli 1963).

  • Ettore Nobis.
    januari 17, 2018 — 10:23 f m

    Skaffa Mario Morinis Atlante di Storia dell'Urbanistica (Hoepli, Milano 1963).

  • Natasa Ribic
    januari 17, 2018 — 1:51 e m

    Kort och intresseväckande artikel. Dina bilder visar hur flera zoner (bil, gående, uteserveringar, grönskan) kan skapas i ett begränsat stadsrum. Det är denna variation som skapar en levande stad. Håller med att det inte räcker med variation i hustyp och hushöjd.

  • Ettore Nobis.
    januari 17, 2018 — 5:25 e m

    Inget fel med att gilla Paris men… …Uppgiften måste ändå vara att beskriva det som är mänskligt och positivt i de bebyggelsestrukturerna som karakteriserar de historiska städerna. Varför har den historiska staden med sin hierarki av rum från intimt till offentligt och med sin mångfald av funktioner visat sig så beständigt som behållare av meningsfullt mänskligt liv? Stämmer det att den historiska (ortogonala) planen avspeglar något grundläggande mänsklig ordningsprincip? Knappast intressant att rangordna Europas och världens städer utifrån en kulturell och social attraktionsförmåga när man vet att denna attraktionskraft utövas av otaliga historiska städer. Snarare bör det vara varje arkitekt och planerares uppgift att granska de abstrakta strukturerna som karakteriserar ”den goda” staden. Till slut är det så att vi tvingades erkänna att funktionalisternas utopiska visioner har lett till utanförskapsområden och att just de städer som miljonprogrammets ideologer ville förgöra står än idag kvar som modell. Ettore Nobis.

  • Ragnhild Widgren
    januari 22, 2018 — 5:48 e m

    Växte upp i Örebro, där någon stadsplanerare vid förra sekelskiftet planerade just på detta sätt med två stjärnplatser och storgårdskvarter. Tror han var inspirerad av Haussmann. Jag bodde vid den östra stjärnplatsen. Husen är i Örebro tre våningar. De flesta hade från början butiker och andra verksamheter i bottenvåningen mot gatan. Husen var från början hyresrätter och den tekniska standarden varierade. Men de var alla väl studerade med fina detaljer. Där bodde alla slags människor i en skön blandning. Gatan utanför var en allé med fyra rader lindar. Gårdarna hängde ihop till ett stort grönt, bilfritt rum med varierat innehåll. Där fanns allt från fruktträd och syrénberså till vedtravar och uthus. Bättre kan det knappast bli!

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *