Lär av 1800-talets stadsbyggare

Kan en gammal baron och prefekt från 1800-talet vid namn Georges-Eugène Haussmann betyda något för oss och vår diskussion om staden och framtidens hållbara stadsbyggande? Så formulerade jag frågan i en artikel (öppen för prenumeranter) i Svenska Dagbladet den 3 juni ifjol.

Svaret baseras på en studie som gjorts av det franska arkitektkontoret LAN tillsammans med en ingenjörsfirma. Den redovisades i form av en stor utställning på arkitektur- och stadsbyggnadsmuseet Pavillon d´Arsenal i Paris. (Jag hoppas att Arkdes tar hit utställningen.) Studien visar de kvaliteter som fanns i Haussmanns plan och som i högsta grad är relevanta idag. Kvaliteter som är bevisade och uppskattade av miljontals människor.

Mellan 1853 till 1870 förändrades nästan hela Paris. Haussmann, som var prefekt för Seine, fick uppdraget av Napoleon III. Under den tiden revs det mesta av Paris täta osunda stad och huvudparten av staden som vi ser den idag byggdes under dessa år och fram till första världskriget. Och även om den primära orsaken till denna ofattbara omdaning av gator och torg som bildade ett kvartersmönster i första hand var teknisk-praktiska som att få fram trafiken och avloppsledningarna, så skapade detta mönster en av världens mest promenadvänliga och flexibla städer.

I studien undersöker man vad som gjort och fortfarande gör Paris till den stad som den är. Arkitekterna har mätt, ritat och ställt samman en mängd information från till exempel Open Street Map och via parametrisk design får man fram ett stort antal intressanta uppgifter. 14 andra större städer, bland annat New York, Berlin, Barcelona och Amsterdam har jämförts med Paris i studien. Allt ifrån täthet och hållbarhet till antalet servicefunktioner inom ett visst avstånd. I flertalet av de positiva faktorerna ligger Paris i topp.

Slutsatsen från studien visar att det finns mycket att lära av Haussmann och den tidens stadsplanering. Den visar hur viktigt täthet är, men inte med hjälp av höga hus utan med hus på fem till sju våningar i kvarter. Det är extra fördelaktigt om kvarteren är triangulära så att avstånden till caféer, restauranger och annan service blir korta. I dag är detta extra viktigt när vi vill bygga hållbar promenadstad och skapa ”levande bottenvåningar”. Tyvärr lyckas inte det speciellt ofta utan städerna eller stadsdelarna blir snarare bostadsområden igen. Detta ser man tydligt i många av de nya stadsdelar som byggts i våra städer. Det räcker (på något konstigt sätt) inte med variation i hustyp och hushöjd för att få levande stad.  I Paris gör platsernas hierarki dem utbytbara och flexibla. I ena hörnet på en liten triangulär plats ligger ett par caféer, i nästa hörn en metronedgång som bidrar till gatulivet.

En av de få platser i Stockholm som har liknande goda förutsättningar är hörnet S:t Eriksgatan/Rörstrandsgatan. Här bildas ett par platser som skulle kunna bli ännu mer blomstrande om banken byttes ut mot en restaurang eller café. Det är också intressant att konstatera att trots att i stort sett alla husen i Paris är byggda av samma ljusa sten och har samma hushöjd , så upplever  man knappast Paris som monotont och enformigt. Detta kan jämföras med dagens svenska nästan desperata kamp att skapa variation genom olika hushöjder och takvinklar. Vidare har Haussmanns hus visats sig vara mycket flexibla och därmed hållbara över tid, bland annat beroende på höga rumshöjder och dubbelsidighet.

Studien om Haussmann som visades upp på utställningen redovisas också i en omfattande bok som för den intresserade kan beställas från Pavillon d´Arsenal. Boken heter just Paris HAUSSMANN . Den är tvåspråkig – franska och engelska – och är, påstår jag, en av de intressantaste moderna studier och publikationer som skrivits om hur man bygger stad. Jag uppmanar alla stadsbyggare och arkitekter som vill bygga stad att införskaffa boken.

Robert Lavelid är arkitekt SAR/MSA

P.S. Efter att ha tagit del av vissa kommentarer i sociala medier vill jag förtydliga min blogg om Paris: Att jag uppmanar oss arkitekter och stadsbyggare att lära av 1800- talets Paris betyder självklart inte att allt ska kopieras. Jag är själv modernist i grunden och hävdar inte att alla hus ska kopiera en äldre stil. Det finns många fina exempel på moderna ”infill”-byggnader. Men vad vi definitivt kan lära oss från Haussmanns Paris är skalan och proportionerna på hus och platser, kvarterens storlek och form, hur man skapar förutsättningar för ”levande bottenvåningar” och förändringsbarhet över tid. Studien visar också hur viktig täthet är utan att nödvändigtvis bygga högt och att samma fasadmaterial och hushöjd inte behöver betyda enformighet.