Landsbygdens arkitektur måste gynna även kommuninvånarna - Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—29 aug 2018

Medborgarhuset i Svängsta, arkitekt Einar Hedman, byggnadsår 1959. Tidstypisk representant för 1950-talets modesta arkitektur som andas kvalitet och tidlöshet. Byggnaden används än idag som samlingslokal för kommunens invånare där det utövas många olika kultur- och fritidsaktiviteter. Här på foton visas delar av foajén, samlings- och danslokalen och loge. Foto & kollage: Emina Kovacic

Det började med att Peter, en av länets journalister, ville träffa mig för att diskutera arkitektur i Svängsta. Jag blev minst sagt positivt överraskad: Vem pratar, skriver om eller funderar kring landsbygdens arkitektur idag? Finns ens begreppet landsbygdsarkitektur?

Entusiastiskt grävde jag ner mig i kommunens arkiv för att leta efter ritningar på de hus jag uppskattar i Svängsta. Efter att nöjt konstaterat att det finns alldeles för många sådana för att rymmas inom vårt korta möte fick jag koncentrera mig på de som mest representerar sin tid eller på annat sätt utmärker sig. Förvånansvärt många av dessa hus byggdes under industrins storhetstid på 1950-, 60- och 70-talet. Det fick mig att reflektera över de projekt jag själv upplevt utanför huvudorten under mina tio år som stadsarkitekt i Karlshamns kommun.

Medborgarhusets interiör bjuder på flera iögonfallande och oväntade element: inbjudande, överraskande och värdeskapande rymd i de gemensamma utrymmen som på inget sätt annonseras exteriört, kvalitet vad gäller detaljernas utformning och materialval, små överraskningar som vacker kommunlogga i sten infälld i foajéns golv, projekt- och platsspecifik inredningsarkitektur och belysning.

Medborgarhuset är en, exteriört sett, relativt enkel och anonym byggnad som inte förändrats så mycket över tiden. Dess tegelfasad andas kvalitet och enkelhet men rymmer flera intressanta detaljer och materialmöten. Foto & kollage: Emina Kovacic

Något annat jag funderade kring till följd av mitt möte med Peter var hur mycket våra prioriteringar vad gäller på arkitektur och byggande, i synnerhet den på landsbygden, förändrats över tiden. Hur mycket satsar vi på god arkitektur idag och hur ofta gör vi det på landsbygden? Hur demokratisk är dagens arkitektur i detta avseende? Och när vi väl bestämmer oss att satsa på landsbygden, i vems regi drivs dessa projekt?

Tillverkning av skrivmaskiner sysselsatte stor del av ortsbefolkningen. Svängsta, Haldafabriken 1964. Foto: Karlshamns museum

Svängsta är en ort på 2000 invånare, vackert belägen vid Mörrumsån, starkt präglad av sitt industriella arv med bland annat Haldafabriken som speglar sig i ån och med alla sina utbyggnader som utgör tydliga arkitektoniska årsringar. Årsringar som påminner om ortens storhetstid och verksamheternas utveckling över åren. De markerar tydligt och starkt vilken betydelse näringsliv, levande verksamheter, arbetsplatser och industri kan ha för en orts framväxt och utveckling.

För det byggdes mycket i Svängsta under hela 1950-, 60- och 70-talet och det byggdes på ett sätt som saknar motstycke i liknande orter idag. Industrin byggde, kommunen byggde och gemene man byggde. Industrins satsningar följdes åt med satsningar på omsorg, skola, kultur, infrastruktur, bostäder och verksamheter. Det byggdes ett samhälle…

Tidigare Haldafabrik, numera företagshotell, vackert beläget vid Mörrumsån i Svängsta. Foto & kollage: Emina Kovacic

Sedan 1970-talet saknas motsvarande storsatsningar på svenska landsbygdsorter. I min kommun Karlshamn har det tillkommit några betydelsefulla arkitektoniska tillägg på landsbygden som oftast handlar om privata satsningar på bostäder, turistsatsningar som Eriksbergs nya entrébyggnad och Tjärös nybyggda restaurang eller konferensanläggning som nedastående i Mörrum. I de flesta fall är det näringslivet och besöksnäringen som står för denna utveckling. Det är som om vi plötsligt ser landsbygd som något exotiskt vi vill lyfta fram och visa för våra långväga gäster och inte ett uppskattat sätt att leva!

Dessa arkitektoniska tillägg är välbehövliga ur näringslivs- och turistperspektiv. För att landsbygden ska fortsätta blomstra krävs det dessutom satsningar på boende, skola, vård och omsorg, kultur- och fritidsaktiviteter. Därför måste även kommunerna dra sitt strå till stacken! I min kommun Karlshamn planeras det därför nya hyresbostäder, skolor, förskolor och fritidsanläggningar även utanför huvudorten.

Ny entrébyggnad på Eriksberg som innehåller café och butik. Beställare Rune Andersson, arkitekt Thomas Sandell, byggföretag PMB. Byggnadsår 2018.  Foto och kollage: Emina Kovacic

Konferensanläggning i Mörrum. Beställare AB Färdig betong, arkitekt Anders Törnqvist. byggnadsår 2009. Foto & kollage: Emina Kovacic

Jag kan inte låta bli att fundera över hur viktigt det är att det regelbundet skrivs och pratas om arkitektur på landsbygden. Inte enbart inom arkitektkretsar utan snarare med ortsbefolkningen och företag aktiva på landsbygden i syfte att påminna allmänheten varför det är viktigt att satsa på arkitektur. Att belysa alla dess fördelar och hur god och ändamålsenlig arkitektur kan kopplas till blomstrande näringsliv, ökad turism, fler kommuninvånare, starkare ”vi-känsla” och levande landsbygd. Att avdramatisera, förklara och begripliggöra arkitektur och dess intentioner för dem som nyttjar den i sin vardag. Att försäkra sig om att de vet varför byggnader och platser ser ut som de gör, vilket mervärde de skapar. Att utse dem till sina trogna ambassadörer. Jag är helt övertygad om att det skulle öppna ögonen för landsbygden för fler människor.

För samma dag som Peter publicerade artikeln i Blekinge läns tidning fick jag spontansamtal från flera Svängstabor. Några av dem hade många trevliga minnen från Medborgarhuset, en man kände igen det hus han själv bor i och dessutom fick jag samtal från en av arkitekt Hanna Victorssons tidigare medarbetare och modellbyggare. Artikeln om Svängsta, Hannas och Einars arkitektur, väckte hans minnen till liv vilket resulterade i ett halvtimmeslångt telefonsamtal om 1970-talets arkitektur.

När vi lyckas skapa arkitektur och platser som människor stolt kan identifiera sig med frigör vi arkitekturens materiella värden. Väggar, golv, tak, fönster och dörrar förädlas till minnen: den oförglömliga danskvällen, det oväntade kärleksfulla mötet med framtida partner eller vän, första arbetsdagen, bitterljuva tonårstrotsen eller den tidiga barndomens lyckliga ögonblick.

Varje gång vi lyckas skapa byggnader som förvandlar fysiska parametrar till känslor och minnen har vi lyckats skapa arkitektur som för alltid betyder något för de som någon gång nyttjat den.

Nordens största safaripark Eriksberg. Med sitt halmtak och tydliga referenser till platsens historia och verksamhetens karaktär skapar den nya entrébyggnaden en välkomnande port till en av kommunens och länets mest sevärda och exotiska platser. Beställare Rune Andersson, arkitekt Thomas Sandell, byggbolag PMB. Byggnadsår 2018. Foto & kollage: Emina Kovacic

 Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Journalisten Peters intresse kan förstås bero på att han besitter en ”arkitekt-gen”, släkt som han är med Bernt Nyberg, en av Sveriges största modernister.

Kommentarer

  • Järda Blix
    augusti 31, 2018 — 10:48 f m

    Tänkvärt, välformulerat och fint illustrerat! Samtal om arkitekturens värden och betydelse i vardagen är så viktigt! Också fint tajmat som komplement till artiklarna om landskapet i senaste Arkitekten och Arkitektur!

    • Emina Kovacic
      augusti 31, 2018 — 11:24 f m

      Tack Järda för din kommentar! Jag är glad att du uppskattar inlägget! Det skickade jag in innan semestern och publiceringen blev minst sagt väl tajmat! Har inte än hunnit läsa Arkitekten men sträckläste häromdagen senaste nummer av tidskriften Arkitektur som på ett strukturerat och genomtänkt sätt belyser arkitektur utanför de stora städerna. Viktigt att vi då och då skiftar fokus och inte låter oss fastna enbart i storstadsproblematiken... Bästa hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *