Landsbygdens arkitektur måste gynna även kommuninvånarna

Entusiastiskt grävde jag ner mig i kommunens arkiv för att leta efter ritningar på de hus jag uppskattar i Svängsta. Efter att nöjt konstaterat att det finns alldeles för många sådana för att rymmas inom vårt korta möte fick jag koncentrera mig på de som mest representerar sin tid eller på annat sätt utmärker sig. Förvånansvärt många av dessa hus byggdes under industrins storhetstid på 1950-, 60- och 70-talet. Det fick mig att reflektera över de projekt jag själv upplevt utanför huvudorten under mina tio år som stadsarkitekt i Karlshamns kommun.

Medborgarhusets interiör bjuder på flera iögonfallande och oväntade element: inbjudande, överraskande och värdeskapande rymd i de gemensamma utrymmen som på inget sätt annonseras exteriört, kvalitet vad gäller detaljernas utformning och materialval, små överraskningar som vacker kommunlogga i sten infälld i foajéns golv, projekt- och platsspecifik inredningsarkitektur och belysning.

Något annat jag funderade kring till följd av mitt möte med Peter var hur mycket våra prioriteringar vad gäller på arkitektur och byggande, i synnerhet den på landsbygden, förändrats över tiden. Hur mycket satsar vi på god arkitektur idag och hur ofta gör vi det på landsbygden? Hur demokratisk är dagens arkitektur i detta avseende? Och när vi väl bestämmer oss att satsa på landsbygden, i vems regi drivs dessa projekt?

Svängsta är en ort på 2000 invånare, vackert belägen vid Mörrumsån, starkt präglad av sitt industriella arv med bland annat Haldafabriken som speglar sig i ån och med alla sina utbyggnader som utgör tydliga arkitektoniska årsringar. Årsringar som påminner om ortens storhetstid och verksamheternas utveckling över åren. De markerar tydligt och starkt vilken betydelse näringsliv, levande verksamheter, arbetsplatser och industri kan ha för en orts framväxt och utveckling.

För det byggdes mycket i Svängsta under hela 1950-, 60- och 70-talet och det byggdes på ett sätt som saknar motstycke i liknande orter idag. Industrin byggde, kommunen byggde och gemene man byggde. Industrins satsningar följdes åt med satsningar på omsorg, skola, kultur, infrastruktur, bostäder och verksamheter. Det byggdes ett samhälle…

Sedan 1970-talet saknas motsvarande storsatsningar på svenska landsbygdsorter. I min kommun Karlshamn har det tillkommit några betydelsefulla arkitektoniska tillägg på landsbygden som oftast handlar om privata satsningar på bostäder, turistsatsningar som Eriksbergs nya entrébyggnad och Tjärös nybyggda restaurang eller konferensanläggning som nedastående i Mörrum. I de flesta fall är det näringslivet och besöksnäringen som står för denna utveckling. Det är som om vi plötsligt ser landsbygd som något exotiskt vi vill lyfta fram och visa för våra långväga gäster och inte ett uppskattat sätt att leva!

Dessa arkitektoniska tillägg är välbehövliga ur näringslivs- och turistperspektiv. För att landsbygden ska fortsätta blomstra krävs det dessutom satsningar på boende, skola, vård och omsorg, kultur- och fritidsaktiviteter. Därför måste även kommunerna dra sitt strå till stacken! I min kommun Karlshamn planeras det därför nya hyresbostäder, skolor, förskolor och fritidsanläggningar även utanför huvudorten.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur viktigt det är att det regelbundet skrivs och pratas om arkitektur på landsbygden. Inte enbart inom arkitektkretsar utan snarare med ortsbefolkningen och företag aktiva på landsbygden i syfte att påminna allmänheten varför det är viktigt att satsa på arkitektur. Att belysa alla dess fördelar och hur god och ändamålsenlig arkitektur kan kopplas till blomstrande näringsliv, ökad turism, fler kommuninvånare, starkare ”vi-känsla” och levande landsbygd. Att avdramatisera, förklara och begripliggöra arkitektur och dess intentioner för dem som nyttjar den i sin vardag. Att försäkra sig om att de vet varför byggnader och platser ser ut som de gör, vilket mervärde de skapar. Att utse dem till sina trogna ambassadörer. Jag är helt övertygad om att det skulle öppna ögonen för landsbygden för fler människor.

För samma dag som Peter publicerade artikeln i Blekinge läns tidning fick jag spontansamtal från flera Svängstabor. Några av dem hade många trevliga minnen från Medborgarhuset, en man kände igen det hus han själv bor i och dessutom fick jag samtal från en av arkitekt Hanna Victorssons tidigare medarbetare och modellbyggare. Artikeln om Svängsta, Hannas och Einars arkitektur, väckte hans minnen till liv vilket resulterade i ett halvtimmeslångt telefonsamtal om 1970-talets arkitektur.

När vi lyckas skapa arkitektur och platser som människor stolt kan identifiera sig med frigör vi arkitekturens materiella värden. Väggar, golv, tak, fönster och dörrar förädlas till minnen: den oförglömliga danskvällen, det oväntade kärleksfulla mötet med framtida partner eller vän, första arbetsdagen, bitterljuva tonårstrotsen eller den tidiga barndomens lyckliga ögonblick.

Varje gång vi lyckas skapa byggnader som förvandlar fysiska parametrar till känslor och minnen har vi lyckats skapa arkitektur som för alltid betyder något för de som någon gång nyttjat den.

 Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Journalisten Peters intresse kan förstås bero på att han besitter en ”arkitekt-gen”, släkt som han är med Bernt Nyberg, en av Sveriges största modernister.