Kulturbuller ger en trygg och levande stad

Vad händer med en stad som utarmas på sin kulturinfrastruktur? När kvällar och nätter förvandlar dess gator till stumma rum, där skratt och samtal inte längre är en naturlig och välkommen ingrediens. Samtidigt som vi verkar vara allt känsligare för ljud och störningar från våra medmänniskor efterfrågar vi i allt större utsträckning trygghetsåtgärder i våra städer: grannsamverkan, nattpatrullerande föräldrar, fältsekreterare, kameror och allt synligare vaktbolag är bara några åtgärder som anses ha en positiv inverkan på vår upplevda trygghet … och det finns säkert många som skriver under på detta. Men vilka är de människor, generationer och händelser vi designar bort när stadens själ ofrivilligt byter sin nattskepnad? Och vad betyder just dessa människors närvaro för stadens attraktivitet och vår upplevda trygghet?

Det är en oerhört tråkig utveckling som förhoppningsvis kan avstanna efter att problematiken uppmärksammats i olika sammanhang. Bland annat diskuterar Göteborgs stad att införa en nattborgmästare som ett sätt att lyfta vikten av en levande stad även nattetid. Något som vissa städer redan förstått, exempelvis Helsingborg som förra året blev Purple Flag-stad. Kommunen beskriver utmärkelsens vikt så här: ”I takt med att trygghetsfrågan får allt större fokus i samhället blir det viktigare att hitta nya fungerande arbetssätt. Ett av dem är Purple Flag, en process med syftet att skapa ett socialt hållbart, rent och snyggt, tryggt, säkert och upplevelserikt kvälls- och nattliv för alla.”

Eller det faktum att förskolor placerade i centrala stadsdelar bidrar till liv och upplevd trygghet när vi andra är på jobbet. Eller den simpla, för vissa av oss självklara, faktorn att en stads attraktivitet likväl kan mätas i antal oväntade möten som dess invånare och besökare ger upphov till dygnet runt! Möten där generationer och synsätt möter och korsbefruktar varandra! (Jag minns min lägenhet i Malmö, i närheten av en korsning och ett övergångsställe där vi varma sommarkvällar, när fönstret var öppet, kunde lyssna till många högljudda skratt och samtal om kärleksbekymmer i väntan på att trafikljuset slår om till grönt.)

Varför måste kulturen alltid kämpa i motvind för sin existens och sitt berättigande? Hur kan det komma sig att buller som kommer från kulturinfrastruktur uppfattas som besvärligare än den som kommer från väg, järnväg och flyg? I maj 2017 beslutade regeringen, med anledning av bostadsbrist och gällande bullerregler som begränsade bostadsbyggande i anslutning till trafikerade vägar och järnvägar, att höja riktvärden för buller från spår- och vägtrafik vid bostadsbyggnads fasad. Bostadsintresset och den ”hårda” infrastrukturen vägde tyngre än folkhäsoaspekten.

Tänk om vi på motsvarande sätt skulle se en växande lobby som vill ompröva riktvärden för kulturbuller! Det skulle i sin tur resultera i en utvidgad kulturbullerutredning som lyfter, analyserar och utvärderar kulturens positiva effekter på folkhälsa, samhällsekonomi, integration, upplevd trygghet och olika former av utanförskap. Eller en konsekvensanalys som beskriver vad som händer med ”det svenska musikundret” när vi sakta plockar bort platser som gör detta möjligt?

En reflektion över faktumet att vi fortfarande diskuterar ett intresse i taget är nödvändigt, att vi inte ser på människans livsmiljö utifrån en samlad bild, en där fler motstående intressen finns representerade. I stadsplaneringskretsar pratar vi väldigt mycket om vikten av blandstad. Att blanda funktioner gör att staden lever under fler timmar av dygnet. Det är något som historiskt sett varit självklart då många människor bott och arbetat på samma plats. Dessa funktionsblandningar som förr varit självklara är det inte längre då det visar sig att de inte alltid är bra för vår hälsa, exempelvis att kombinera verkstäder med bostäder eller platser som vi idag anser beboeliga först efter att vi sanerat dem från föroreningar. Miljöbalken, lagen som hanterar dessa utmaningar, har skärpts betydligt under de senaste decennierna i takt med ökad kunskap i dessa frågor. Buller, lukt och andra störningar är därför en stor utmaning när vi planerar nya stadsdelar.

För att vi i framtiden ska kunna göra avsteg från bullernormen och andra gränsvärden som begränsar blandstadens framfart krävs mera tvärvetenskaplig forskning som skapar en brygga mellan Plan- och bygglagen och Miljöbalken. Något som påminner oss att vår roll är att sammanläsa de sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekterna så som Plan och bygglagens första paragraf så tydligt beskriver: ”I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.”.

Vi måste bli bättre på att förklara vad väl fungerande och centrumnära kulturinfrastruktur betyder för blandstadens överlevnad och attraktivitet. Hur den stärker dess kvällsekonomi, ökar upplevd trygghet, botar ofrivillig ensamhet och bidrar till att fler människor vill flytta dit. Därför måste vi fråga oss om det är hållbart i längden att planera och uppmuntra funktionskluster som ligger långt ifrån varandra, minskar vår flexibilitet och våra valmöjligheter ? Om det är hållbart att ge upp alla livliga restauranger och konsertlokaler på grund av enskilda intressen, utan att belysa helheten och utan att kämpa för deras fortlevnad.

För vad blir kvar av staden när vi designat bort alla dess klubbar? När vi utplånat det som gör den till en levande och intressant plats att leva på …. alla dess människor!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Intervjun i Nordegren & Epstein i P1 sändes den 4 juni 2019. Lyssna på programmet