Kultur – det sociala klistret när staden växer - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—17 Feb 2017

Kultur- och bibliotekshuset i Karlshamn av schmidt hammer och lassen. Vinnande förslag som togs fram i en inbjuden arkitekttävling. Illustration: schmidt/ hammer/ lassen

Att vi behöver fler bostäder är ett faktum som knappast undgått någon. Under tiden som bostadsbehovet blivit allt mera självklart har kommunerna diskuterat behovet av nya skolor och vårdplatser. Även idrottsanläggningar är ett behov som växer i takt med ökat befolkningsunderlag och de nya stadsdelar som snabbt växer fram. Även om det, för skolans del, tyvärr många gånger handlar om tillfälliga baracklösningar som en hel generation barn kommer att uppleva som sin skolmiljö. Men platserna, …ja de vaskas fram.

Samtidigt är ökad risk för segregation, sämre folkhälsa och olika former av utanförskap teman som länge kunnat avläsas i den politiska debatten, både nationellt och lokalt. Trots det verkar den bästa medicinen märkligt nog uteblivit: Planering av nya samt förändring och ombyggnad av äldre kulturinstitutioner.

Kulturinfrastruktur är något som tyvärr allt för ofta glöms bort när vi pratar aktuella samhällsbehov. År 2017 verkar vi lydigt acceptera avsaknaden av det sociala klister som hjälper oss att förstå och ifrågasätta samtiden med alla dess komplexa frågor, kan anpassa oss till plötsliga svängningar och lättare möta framtida utmaningar. Något som är oerhört viktigt i tider då källkritik borde vara DET viktigaste ämnet i skolor, på arbetsplatser, i hemmen…

Om vi tänker att kultur är något som är nödvändigt för att våra samhällen, nya stadsdelar och människor som befolkar dem ska må bra och fungera väl, både som individer och grupper, blir det mycket lättare att förstå vidden av de konsekvenser nedbantade eller icke existerande kultursatsningar får.

Varför är det viktigt med kulturinfrastruktur? Vad omfattas av begreppet?

Som en genomsnittlig kulturkonsument anser jag att kulturhus, bibliotek, konsthallar, teatrar, museer, musikskolor och kulturföreningar är något som i någon form borde finnas i alla våra kommuner för alla som vill nyttja dem. Det är där vi möts över sociala, ekonomiska, köns- och åldersgränser. Det är på dessa platser som vi lär oss att ifrågasätta och slipa bort våra fördomar och förutfattade meningar. Välbehövliga reträttdestinationer där det är okej eller till och med önskvärt att vara annorlunda och inte behöva följa strömmen. Platser där man får konfrontera, ifrågasätta, argumentera, glömma och förlåta.

Sarajevo, sommaren 2011: Angelina Jolie och Brad Pitt är bara några av alla intressanta gäster som besökt staden och medverkat på Sarajevos filmfestival. Foto: Ida Kovacic

I slutet av kriget 1995 etablerade min hemstad Sarajevos akademi för scenkonst en filmfestival, från början en blygsam företeelse för att skingra befolkningens tankar från kriget som fortfarande pågick. Festivalens popularitet växte stadigt under åren som kom till att bli en av Sydosteuropas största mötesplatser för filmälskare. Sedan uppkomsten har den varit värd för många välkända filmprofiler som Morgan Freeman, Charlotte Rampling, Wim Wenders, Susanne Bier, Lukas Moodisson, Robert de Niro, Stellan Skarsgård, Kevin Spacey, Jeremy Irons, Michael Fassbender, Gillian Anderson och många fler.

Varje år bjuder akademin för scenkonst in de väletablerade filmprofilerna och ordnar workshops för skådespelar- och registudenter. Ingen hade vågat drömma om vid dess uppkomst att festivalen skulle lyfta staden så mycket som den gjorde. När Sarajevosonen och regissören Danis Tanovic 2002 vann en Oscar för bästa utländska film för Ingenmansland var det som om det var hela stadens pris. Det var ett tydligt bevis att det lönar sig att medvetet satsa på kultur.

Filmfestivalen är idag något som hela staden engagerar sig i på olika sätt. Förutom att den har höjt befolkningens intresse för kultur generellt och filmkonst i synnerhet har denna, till en början enkla, manifestation skapat en av de största, mest välfungerande kontaktytorna mellan de länder som på 1990-talet var i krig med varandra. Så mycket har ingen annan institution, myndighet eller politisk reform hittills lyckats åstadkomma i Sarajevo.

Som tur är så är vi långt bort från ett krig i Sverige. Men det finns tabubelagda ämnen som vi skulle behöva förstå och avdramatisera genom att diskutera med varandra med hjälp av kultur i olika former. Det kan handla om allt från psykisk ohälsa till integration, mobbning, fattigdom, utanförskap och ensamhet. Så varför satsar vi inte mer på kultur i dessa oroliga tider? Och måste det handla enbart om stora och kostsamma projekt? Kan vi inte istället börja i liten skala som vi sedan utvecklar i lugn takt och i linje med våra egna möjligheter och ekonomiska ramar?

Min uppfattning är att kultur behövs i många olika skalor som inte utesluter varandra och att varje skala uppfyller en viktig funktion. Hur olika kulturprojekt påverkar oss avgörs inte enbart av mängden investerade kronor utan den nytta som speglas i de frågor det belyser, fördomar det tar kål på eller de svar det levererar…

Även det lilla initiativet kan fungera som en vitamininjektion på en plats om det får tillräckligt stor spridning. Kulturens betydelse mäts därför inte enbart i pengar utan genom det medborgarengagemang det bringar liv i. Engagemang som sprider sig i samhället på ett organiskt och ofta okontrollerat sätt. Som i denna lilla, lilla biblioteksutpost i Bol på ön Brac i Kroatien, en del av Book Crossing project, en folkrörelse för bokälskare som uppstod i USA för att sedan sprida sig över hela världen.

Book Crossing project: Världens bibliotek i miniförpackning och ett utropstecken mitt i den kroatiska skärgården, som får människor att stanna till, reflektera, uppmärksamma det skrivna ordet och mötas över landsgränser genom läsning. Foto: Emina Kovacic

Sedan behöver vi självklart även de större, medvetet utvalda satsningarna på kultur- och bibliotekshus, teatrar, konsertsalar och andra kulturarenor där kommunen möter medborgaren och de ideella krafterna. Platser där vi möts över gränser och utbyter kunskaper och erfarenheter, filtrerar bort förutfattade meningar och gamla sanningar. Vissa kommuner, som Malmö, Luleå, Umeå, med flera, har redan förstått det och satsat på bland annat konsert- och kulturhus.

Dessa satsningar kommer inte enbart att lyfta befolkningens intresse för kultur. På sikt kommer de, genom sin kunskapshöjande verkan, att sudda ut de osynliga men skarpa gränserna som inget stadsplaneringsverktyg kan ta bort. Städer och kommuner som medvetet satsat på kultur synliggör det vi redan vet men ibland har svårt att få gehör för: att både människan och samhället byggs inifrån och ut. Och att det är de mångfacetterade, toleranspräglade, icke fördömande och mjuka kulturella grenarna som är dess viktigaste byggstenar…

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Kommentarer

  • Lina Campbell
    februari 20, 2017 — 10:29 f m

    Åh, så tacksamt jag tar emot dina kloka tankar kring kulturens värde och betydelse, inte minst i dagens samhälle! Jag skickar dem vidare till min förvaltningschef och politiker.

    • Emina Kovacic
      februari 20, 2017 — 6:02 e m

      Tack Lina. Jag är glad att du förmedlar inlägget vidare till de som har möjlighet att påverka! Kultur behöver mycket mer utrymme (både fysiskt och i debatten) än vad vi just nu skapar förutsättningar för... Hälsningar Emina

  • Stieg Andersson
    februari 21, 2017 — 8:48 f m

    Tack för att du lyfter upp detta tema Emina! Bra läsning. De kommuner och städer som satsar på kultur får inte bortse från dem som är med och ser till att det faktiskt förverkligas. Arbetsvillkoren för de som skapar och förmedlar kultur är oerhört dåliga. Det kan också finnas cyniska anledningar varför en kommun förlitar sig helt och hållet på ideella aktörer och inte på professionella utövare. Kvalitetsskillnaden kan vara mycket stor. Vill en kommun satsa på kultur som en motor för lokal utveckling måste de också ta sitt ansvar som arbetsgivare. Annars går det inte.

    • Emina Kovacic
      februari 21, 2017 — 11:58 f m

      Tack för din kommentar Stieg. Jag är övertygad om att fler känner igen sig i dina tankar. Det behövs bra balans och gränsdragning mellan professionella utövare och ideella aktörer för att allt ska fungera väl. En viktig del i detta är att sätta värde på professionen. Min uppfattning är att när det är som bäst (för medborgarna) fungerar de ideella krafterna som inkörsport till de professionella arenorna. De kan aldrig ersätta varandra utan samexisterar snarare som varandras välbehövliga komplement och proportionen (de emellan) avgörs oftast av kommunens storlek och prioriteringar... Hälsningar Emina

  • Tina Bosnjak Erixon
    februari 21, 2017 — 11:36 f m

    Bra skrivet! Vi människor är sociala varelser och behöver arenor att mötas på, stora som små, helst gratis, för att överbrygga fördomar och lära oss av varandra och av tidigare misstag. Kulturen öppnar dörrar och är verkligen ett viktigt inslag i stadsplaneringen! Fler satsningar på kulturen - och att även de minsta medborgarna, barnen, kan nyttja den - behövs!

    • Emina Kovacic
      februari 21, 2017 — 12:12 e m

      Hej Tina och tack för din kommentar. Jag delar din uppfattning! Allt börjar med barnen. Därför är det viktigt att skapa mötesplatser i kommunal regi som inte kostar något och där alla oavsett ålder, kön, sexuell läggning, etnisk eller religiös tillhörighet eller socialt status kan mötas. Kommuner som satsar på bibliotek, musik- och kulturskolor, konsthallar, fritidsgårdar mm kommer lättare att klara av de sociala utmaningar som vi står inför när våra samhällen växer! Hälsningar Emina

  • Lars Tholst
    februari 21, 2017 — 2:08 e m

    Hej Egentligen är detta ett ämne som i Svensk mening endast är en Stadsplanefråga dvs en plan-fråga UTAN VISION. Nu ska vi skapa massor med nya bostadsområden utifrån samma gamla mallar åsså ska vi lägga till och dra ifrån så blir det nog ok nu. Kostnaden för en dålig planering kommer senare då ansvariga antagligen inte har något tilldelat ansvar. I princip kan inte kultur existera utan byggnation. Dvs byggnationen blir/skapar förutsättningarna för kulturella yttringar för framtiden. Det vi bygger nu skall stå 50 – 100 år framöver och helst också fungera. Vårt planmonopol och de monopol på vad som är bra mm, dvs ofta förutfattade meningar, skapar vad vi har och får. Med vårt kulturella klimat blir det naturligt att inte satsa (i verkligheten) ord kostar inget så dessa kan man sprida som man önskar. Vad jag försöker att säga är att den sedan många år pågående kasseneringen kommer att fortgå till den dag man vågar ta ett nytt grepp om Plan och Byggnation.

    • Emina Kovacic
      februari 21, 2017 — 2:42 e m

      Tack för din kommentar Lars. Om jag uppfattat dig rätt så anser du att det är Plan- och bygglagen som begränsar utveckling av kulturella näringar (kulturinfrastruktur). Jag delar inte din uppfattning då en detaljplan alltid utformas utifrån den ambition som finns beskriven i kommunernas visioner (översiktsplaner eller andra strategiska dokument). De kommuner som har insett hur viktigt det är att satsa på kultur hittar också vägar att driva och genomföra sina projekt oavsett om det handlar om nybyggnad, eller om- och tillbyggnad av befintliga kulturinstitutioner. Ibland drivs dessa projekt i kommunens regi och ibland i samarbete med privata aktörer. Det är en prioriterings- och upplysningsfråga då det på många platser fortfarande saknas ambition och förståelse för kulturens positiva inverkan på samtliga samhällssegment. Hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *