Kultur – det sociala klistret när staden växer

Samtidigt är ökad risk för segregation, sämre folkhälsa och olika former av utanförskap teman som länge kunnat avläsas i den politiska debatten, både nationellt och lokalt. Trots det verkar den bästa medicinen märkligt nog uteblivit: Planering av nya samt förändring och ombyggnad av äldre kulturinstitutioner.

Kulturinfrastruktur är något som tyvärr allt för ofta glöms bort när vi pratar aktuella samhällsbehov. År 2017 verkar vi lydigt acceptera avsaknaden av det sociala klister som hjälper oss att förstå och ifrågasätta samtiden med alla dess komplexa frågor, kan anpassa oss till plötsliga svängningar och lättare möta framtida utmaningar. Något som är oerhört viktigt i tider då källkritik borde vara DET viktigaste ämnet i skolor, på arbetsplatser, i hemmen…

Om vi tänker att kultur är något som är nödvändigt för att våra samhällen, nya stadsdelar och människor som befolkar dem ska må bra och fungera väl, både som individer och grupper, blir det mycket lättare att förstå vidden av de konsekvenser nedbantade eller icke existerande kultursatsningar får.

Varför är det viktigt med kulturinfrastruktur? Vad omfattas av begreppet?

Som en genomsnittlig kulturkonsument anser jag att kulturhus, bibliotek, konsthallar, teatrar, museer, musikskolor och kulturföreningar är något som i någon form borde finnas i alla våra kommuner för alla som vill nyttja dem. Det är där vi möts över sociala, ekonomiska, köns- och åldersgränser. Det är på dessa platser som vi lär oss att ifrågasätta och slipa bort våra fördomar och förutfattade meningar. Välbehövliga reträttdestinationer där det är okej eller till och med önskvärt att vara annorlunda och inte behöva följa strömmen. Platser där man får konfrontera, ifrågasätta, argumentera, glömma och förlåta.

I slutet av kriget 1995 etablerade min hemstad Sarajevos akademi för scenkonst en filmfestival, från början en blygsam företeelse för att skingra befolkningens tankar från kriget som fortfarande pågick. Festivalens popularitet växte stadigt under åren som kom till att bli en av Sydosteuropas största mötesplatser för filmälskare. Sedan uppkomsten har den varit värd för många välkända filmprofiler som Morgan Freeman, Charlotte Rampling, Wim Wenders, Susanne Bier, Lukas Moodisson, Robert de Niro, Stellan Skarsgård, Kevin Spacey, Jeremy Irons, Michael Fassbender, Gillian Anderson och många fler.

Varje år bjuder akademin för scenkonst in de väletablerade filmprofilerna och ordnar workshops för skådespelar- och registudenter. Ingen hade vågat drömma om vid dess uppkomst att festivalen skulle lyfta staden så mycket som den gjorde. När Sarajevosonen och regissören Danis Tanovic 2002 vann en Oscar för bästa utländska film för Ingenmansland var det som om det var hela stadens pris. Det var ett tydligt bevis att det lönar sig att medvetet satsa på kultur.

Filmfestivalen är idag något som hela staden engagerar sig i på olika sätt. Förutom att den har höjt befolkningens intresse för kultur generellt och filmkonst i synnerhet har denna, till en början enkla, manifestation skapat en av de största, mest välfungerande kontaktytorna mellan de länder som på 1990-talet var i krig med varandra. Så mycket har ingen annan institution, myndighet eller politisk reform hittills lyckats åstadkomma i Sarajevo.

Som tur är så är vi långt bort från ett krig i Sverige. Men det finns tabubelagda ämnen som vi skulle behöva förstå och avdramatisera genom att diskutera med varandra med hjälp av kultur i olika former. Det kan handla om allt från psykisk ohälsa till integration, mobbning, fattigdom, utanförskap och ensamhet. Så varför satsar vi inte mer på kultur i dessa oroliga tider? Och måste det handla enbart om stora och kostsamma projekt? Kan vi inte istället börja i liten skala som vi sedan utvecklar i lugn takt och i linje med våra egna möjligheter och ekonomiska ramar?

Min uppfattning är att kultur behövs i många olika skalor som inte utesluter varandra och att varje skala uppfyller en viktig funktion. Hur olika kulturprojekt påverkar oss avgörs inte enbart av mängden investerade kronor utan den nytta som speglas i de frågor det belyser, fördomar det tar kål på eller de svar det levererar…

Även det lilla initiativet kan fungera som en vitamininjektion på en plats om det får tillräckligt stor spridning. Kulturens betydelse mäts därför inte enbart i pengar utan genom det medborgarengagemang det bringar liv i. Engagemang som sprider sig i samhället på ett organiskt och ofta okontrollerat sätt. Som i denna lilla, lilla biblioteksutpost i Bol på ön Brac i Kroatien, en del av Book Crossing project, en folkrörelse för bokälskare som uppstod i USA för att sedan sprida sig över hela världen.

Sedan behöver vi självklart även de större, medvetet utvalda satsningarna på kultur- och bibliotekshus, teatrar, konsertsalar och andra kulturarenor där kommunen möter medborgaren och de ideella krafterna. Platser där vi möts över gränser och utbyter kunskaper och erfarenheter, filtrerar bort förutfattade meningar och gamla sanningar. Vissa kommuner, som Malmö, Luleå, Umeå, med flera, har redan förstått det och satsat på bland annat konsert- och kulturhus.

Dessa satsningar kommer inte enbart att lyfta befolkningens intresse för kultur. På sikt kommer de, genom sin kunskapshöjande verkan, att sudda ut de osynliga men skarpa gränserna som inget stadsplaneringsverktyg kan ta bort. Städer och kommuner som medvetet satsat på kultur synliggör det vi redan vet men ibland har svårt att få gehör för: att både människan och samhället byggs inifrån och ut. Och att det är de mångfacetterade, toleranspräglade, icke fördömande och mjuka kulturella grenarna som är dess viktigaste byggstenar…

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn