Konsthallens arkitektur får andas fritt

Det är något alldeles speciellt med konstmuseum och konsthallar…

Inför varje resa, när resten av familjen är upptagna med att se vilka museer, matställen, stränder och trendiga platser som finns att upptäcka på resmålet, är mitt första steg att se vilka konstinstitutioner som finns på den aktuella platsen och om det går att besöka dessa. Allra helst de som hyser modern konst.

Och det är ju inte enbart konsten som lockar. Min erfarenhet från andra länder är att just konsthallar och -museer ofta tillåts andas en friare, lekfullare och ”samtidare” samtid än andra offentliga institutioner. Inte enbart genom den konst som vi kan ta del av där utan även byggnadernas arkitektoniska uttryck och förhållningssätt till omgivningen.

Oavsett om det handlar om nybyggnad i känsliga stadsdelar eller spännande till- och ombyggda lokaler i kulturhistoriskt värdefulla sammanhang verkar det som om arkitekterna fått större konstnärlig frihet att tolka byggherrens uppdrag i denna typ av projekt jämfört med många andra. Det verkar på något sätt vara i projektens natur att vilja sticka ut och provocera.

Till ett av mina mest minnesvärda konsthallbesök hör den i Graz, Österrike, ritad av sir Peter Cook och Colin Fournier. Konsthallen byggdes 2003 i samband med att Graz var Europas kulturhuvudstad. Liksom ett rymdskepp ”landar” konsthallen i ett av de vackra, taktegelbeströdda centralt belägna kvarteren. Där ger den sig till känna genom sin avvikande utformning, materialval och minst sagt udda förhållande till sin omgivning.

Som stadsarkitekt kan jag därför inte låta bli att undra hur plan- och bygglovsprocessen löpte när Graz kom på idén att förvekliga denna speciella byggnad… Hur yttrade sig Grazborna och deras motsvarighet till länsstyrelse, länsmuseum och skönhetsråd när de blev hörda? Den är ju trots allt en stad med världsarvsstatus och många bevarandeplaner i bagaget.

Vad anser de om byggnaden idag, 14 år senare, när de vet att den blivit en av stadens i särklass starkaste varumärken och en riktig turistmagnet? Kan de säga att byggnaden genom sin uppenbart avvikande arkitektoniska utformning lyft och stärkt den kulturhistoriskt bevarandevärda miljö den placerats i just för att den genom sin utformning inte flirtat med en svunnen tid?

Min uppfattning är att Graz konstmuseum genom sin placering och tydligt arkitektoniskt uttryck bidrar till att belysa och förstärka sin betydligt äldre, relativt homogena omgivning utan att romantisera bilden av den. Genom att på ett, för staden främmande, lekfullt organiskt sätt ”fylla ut” kvarteret och inte be om ursäkt för sin existens manifesterar den tydligt sin tid i en kontext där båda parter kan anses vara vinnare.

Stedelijk är ett museum väl värt ett besök och inte enbart för sin ambitiösa kollektion av samtida konst. Det relativt nyligen tillbyggda museet är gott exempel på hur man på ett spännande sätt kan manifestera samtida arkitektur utan att förringa den ursprungliga byggnadens kvaliteter och historia. Genom att interiört lyfta och medvetet betona kontrasten som ett värde istället för att dölja mötet mellan det gamla och det nya lyckas man på ett transparent sätt och med bibehållen värdighet förena Adriaan A Weissmans tegelbyggnad från 1895 med Benthem Cruowels moderna tillbyggnad från 2012 – i folkmun kallad för ”bathtub”.

Exemplen är många: Zaha Hadid’s tillbyggnad av Gotfred Tvedes konsthall från 1916 i danska Ordrupgaard, det ombyggda Kampa museum i Prag med flera…

Varför är vi mera tillåtande när det gäller konst- och kulturinstitutionernas arkitektoniska uttryck?

Orsakerna är många: den främsta är nog att det ligger i konstens natur att provocera och väcka nyfikenhet genom att ifrågasätta samtiden och vända in och ut på saker och ting. Vi blir ju nästan besvikna om det inte sker per automatik i vårt möte med konsten…Det är kanske därför byggherrar förväntar sig även av arkitekter att byggnader som hyser konst ska annonsera och förkroppsliga dessa intentioner i själva gestaltningsprocessen.

Och även om inbitna konstälskare lätt skulle kunna tycka att ”Friendly Alien” i Graz nästan tenderar att konkurrera ut själva konsten genom sin arkitektoniska särart så är det befriande att samtiden (i alla fall på vissa platser i Europa) tillåts ta lika mycket för sig som institutioner av detta slag egentligen alltid kunnat göra genom historien!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn