Kommer förändringen underifrån den här gången? - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Veronica Hejdelind—10 Jan 2018

 

Boostad på BOOST – ett metadesignsymposium om framtidens boende och vilja att förändra.

 

Jag sitter runt ett bord tillsammans med en stadsarkitekt, en samhällsplaneringschef, en kulturansvarig, en nyanländ, en tjugoåring, en forskare och en pensionär. Vi pratar om vårt drömboende, om hur vi bor nu och om livet mellan husen. Vi ritar och skriver ned våra tankar på ett stort gemensamt papper. Det surrar av liknande samtal från borden invid oss. Det snöar ute.

När vi närmar oss lunch går vi ut i köket och lagar lunch på säsongsgrönsaker, odlade på andelsjordbruket Nyodlarna. Det har nu gått några veckor och en julafton sedan jag deltog i symposiet om framtidens boende med särskilt fokus på unga, migranter och äldre på Linnéuniversitet i Växjö och mina tankar fortsätter återkomma till samtalen och mötena.

Det var inte bara de okonventionella metoderna och programmet som gjorde detta till ett bostadssymposium utöver det vanliga, utan även – och kanske framför allt – den tvärdisciplinära sammansättningen av människor: medborgare, företrädare för offentlig och privat sektor och forskare samt deltagarnas relativt stora åldersspridning. Jag förvånades över den tydliga, starka gemensamma längtan till förändring av hur vi organiserar boendet, staden och samhället som kom till uttryck i samtalen vid borden.

Vi delade vår levda erfarenhet och trots olikheterna upptäckte vi att vi hade en hel del gemensamt. Det fanns en påtaglig frustration över bostadsbrist, för få alternativa boendeformer och bristen på kvalitativa mötesplatser. Att vi inte möts, att sättet vi bor och lever alienerar oss från varandra och att det måste förändras återkom i samtalen. Det verkade råda konsensus runt borden om behov av gemensamhetslokaler, grönområden och offentliga platser som uppmuntrar till aktiviteter och möten. Många gav även uttryck för längtan efter att kunna utbyta tjänster och en vilja att vara en del av en delningsekonomi. En kollektiv frustration över att äldre ska behöva sakna naturliga sociala sammanhang, att nyanlända och unga inte har råd att bo och att det finns så få boendeformer att välja på. Flera medverkande, inte minst de äldre, uttryckte en stor tilltro till att digitalteknik kan bidra till lösningar på mycket av ovanstående.

Är det så här det ser ut i Sverige idag, undrar jag? Är denna längtan efter ett annat slags samhälle representativ? Och om det är ovanstående som trillar ut från medborgardialoger runtom i Sveriges kommuner, vad innebär det? Kommer vi inom en snar framtid att få se en explosionsartad produktion av bogemenskaper, olika former av kollektivboenden, kompisboenden för äldre så väl som för yngre och flexibla bostäder anpassade för livet som varannaveckasförälder runtom i Sverige? Ligger det planer på mängder av nya intressanta offentliga platser med aktivitetsbaserad arkitektur och gröna urban rum med plats för barn och vuxna att mötas och umgås på landets stadsbyggnadskontor? Utvecklas olika former av stöd för människor som vill dela konsumtionsvaror och utbyta tjänster på landets medborgarkontor?

Sverige byggde sin välfärdsstat med hjälp av en social ingenjörskonst och en politisk vision om ett omhändertagande samhälle som värnar de svaga. Initiativet och kraften i det förändringsarbetet kom ovanifrån. Idag när vårt välfärdssystem verkar svaja, tyngt som det är av bostadsbrist, åldrande befolkning, segregation, ökande klyftor mellan de som har mycket och de som har lite och mellan storstad och landsbygd verkar förändringsviljan istället bubbla underifrån.

Och det finns tecken på att den kraften på många sätt är starkare än de etablerade strukturerna. För förändringen är ju på många sätt redan här. Delningsekonomin utvecklas och växer. Appar och annan digitalteknik hjälper oss att byta såväl tjänster som varor. Nya former av kollektivboenden utvecklas i storstäder, system för matchning mellan äldre ensamma med extra utrymme i sina hem och unga bostadsökande finns ibland annat Storbritannien, med så kallad taktil urbanism utvecklas tillfälliga offentliga platser i städer över hela världen – för att bara nämna något. Dessa rörelser är globala och initiativen är inte sällan medborgardrivna. Att streta emot och bromsa eller bejaka och stödja? Hur politik och offentlig sektor väljer att bemöta detta kommer tveklöst spela roll för hur samhällsstrukturen och de demokratiska processerna så som vi känner dem idag utvecklas, vilket i sin tur påverkar hur våra städer byggs.

I Växjö verkar man vara redo för en förändring. Det ska bli spännande att se om politik och offentlig sektor kommer jobba med den, för då går det fort. Eller om de bromsar och låter det ta längre tid. Oavsett vilket verkar bollen vara i rullning. Och jag tänker att om detta är framtiden känns 2018 redan lite roligare!

Veronica Hejdelind är chef på Arwidssonstiftelsen

P.S. BOOST metadesign är en del i ett forskningsprojekt om gränsöverskridande samarbete för boende- och bostadsutveckling.

Kommentarer

  • Ettore Nobis.
    januari 14, 2018 — 12:21 e m

    Hur gör man med Rosengård, Rinkeby etc. Hade gärna velat skickat dig en text som visar varför jag tycker att Lunds Centrum och många andra historiska urbana centra ger bäst idéen om hur boendet skall organiseras. Funktionalismen har givit oss en massa utanförskapsområden som bedömdes som omänskligt torftiga av etniska svenskar redan då det byggdes. Nog med att hitta på se istället tillbaka på de grova misstagen som orsakats av en överhet som oftare visat arrogans än välvilja. Folkhemmet var en sammanblandning av socialism, nationalism, rojalism och inte minst rasism (Karin Kvist Geverts Ett Främmande Element i Nationen sidan 58: Utlänningslagen från 1927)

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *