I London på jakt efter en bra digital lärmiljö

Efter att ha vandrat runt bland hur många olika smart-boards som helst: stående, liggande, små och stora, tänker jag att digitalisering i sig inte har ett värde. Det handlar om att förbättra mänsklig potential. Bäst blir det om vi använder digitala verktyg på ett vettigt sätt. Sämst blir det för eleverna om vi använder nya verktyg som vi inte vet hur vi ska använda. Man kan fråga sig om det inte är lätt hänt att läraren fastnar framme vid skärmen, till exempel. Och har man inte råd med en storskärm så ser man som 44-åring knappt alls ett par meter bort. Smart-boards i sig känns redan ganska daterade. Men att inte använda digitala verktyg i sin undervisning är världsfrånvänt. Tids nog hamnar vi framför en interaktiv uppkopplad glasskärm som man kan fjärrundervisa från, demonstrera och rita på – och plötsligt känns det EdTech på riktigt. Och svindyrt. Då kommer följdfrågan: var går brytpunkten mellan värdet av lärarledd pedagogisk undervisning och teknisk innovation?

Vi skippar alla montrar med lärplattformar och rapporteringssystem. De råder vi som arkitekter inte över. Vi noterar emellertid att Google och Adobe slår på stort. Och vi fastnar i ett fyrkantigt rum med AC och åtta projektorer i taket. På väggarna projiceras en 360°- film som streamas från Youtube. Innehållet väljs från en padda. Och vi tänker att här skulle exempelvis en halvklass kunna ta del av vad deras klasskamrater gör på en fältutflykt. Man skulle kunna uppleva ett arktiskt landskap och klimat eller savannens Afrika. Men, egentligen är inte heller denna teknik revolutionerande. Fast mot VR-glasögon står den sig bra. Här får man en didaktisk upplevelse utan att behöva turas om med utrustningen. Tänk att få rita en sådan skola med inte bara ett utan flera liknande rum.

Vi går vidare och fastnar i Legos stora monter. De har programmering och robot-race kopplat till sina strukturer. Det drar publik och det känns kul. Vi blir kvar och testar. Roboten gör inte riktigt som vi tänkt och till slut tröttnar vi på demonstratörens tjatter. Istället fastnar vi i de stora luxuösa montrarna från Mellanöstern. De har en sittgrupp med förvaring under som hade varit perfekt i en skolmiljö.

Bland alla elever och lärare hör man många som talar svenska. Skolbarnen älskar de interaktiva rörelsespelen där kunskapsinlärning kopplas likt till fysisk aktivitet som minner om gaming. Svenskarna dyker sedermera upp på en föreläsning med Frida Monsén som talar om skolans roll i den nya digitaliserade världen. Det är spretigt, det är stort och behållningen är att det är lärarna som måste inkorporera digitaliseringen i pedagogiken och didaktiken. Först när de gör det kan vi arkitekter på allvar se över den fysiska lärmiljön och hur den kan svara upp mot det digitala arbetssättet. Idag kan inte alla VFU-studenter använda den tekniska utrustning som finns i skolan och skolans personal drunknar i rapporterings-, utvärderings- och bedömningssystem för att kunna ha ryggen fri från föräldrar, andra elever och rektorer. Det är hämmande faktorer i en värld som behöver ställa om. Frågan är hur lång tid det kan ta?

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

P.S. Vi åkte tillsammans med Forum Bygga Skola genom Magnus Anclair ihop med folk från White, Folkhögskolan Lunnevald och Örebro Universitet.