I den demokratiska jordmånen växer stadsarkitekten

Torsdag före valet var jag inbjuden av Stockholms arkitektförening att tillsammans med stadsarkitekter från Stockholm, Göteborg, Linköping och Piteå medverka i en stadsarkitektbattle under ledning av Li Pamp. Även om jag inledningsvis hade lite funderingar kring hur jag skulle kunna leva upp till evenemangets tema var det självklart att tacka ja. Hur kan man tacka nej till att diskutera det man brinner för med engagerade och ambitiösa kollegor? Ett utmärkt initiativ från Stockholms arkitektförening, som för övrigt verkar vara både aktiv och duktig på att locka åhörare, då aktiviteten trots den varma och sköna stockholmskvällen samlade 150 intresserade.

Samtalet inleddes med korta beskrivningar av våra kommuner och aktuella projekt samt de meriter vi tror påverkade att just vi fick tjänsten som stadsarkitekt. Vi diskuterade arkitekturpolitik, vikten av att kommunicera arkitekturbegrepp på ett förståeligt sätt och våra kommunspecifika förutsättningar. Hur våra roller skiljer sig åt beroende på respektive organisation, uttalat mandat, ansvarsområden, uppdragets bredd och kommunens storlek var nästa punkt. Trots våra olika utgångslägen lyckas vi alla skapa en plattform att forma, diskutera och verka för god arkitektur och stadsbyggnad inom ramen för våra uppdrag.

Det som slog mig var att trots att vi har till synes vitt skilda fokusområden och hanterar olika frågor som omfattar allt från Piteås landsbygdsfrågor till Göteborgs pågående omvandling, Stockholms snabba utvecklingstakt, Linköpings spännande resa efter Vallastaden och Karlshamns arbete med kulturmiljöfrågor så upplever vi alla samma sak: Vi blir lyssnade på. Vi har en tydlig roll och uttalat mandat, vi uppmuntras att säga vad vi tycker.

På väg hem till Blekinge funderar jag kring varför stadsarkitektrollen ser ut som den gör i Karlshamns kommun. Vad eller vilka har bidragit till att jag trivs med och brinner för mitt uppdrag? Varför har vi förhållandevis lätt att rekrytera medarbetare? Det kan självklart bero på många olika faktorer: ambitiösa medarbetare, kollegor och chefer, engagerade och samhällsintresserade invånare och verksamma i kommunen, bra arbetsgivare.

Men mest av allt beror det på den demokratiska jordmån, den upplevda sammanhållning, respekt och acceptans och att det alltid är högt i tak på våra nämndssammanträden. Ett mötesklimat som det förmodligen tagit åratal att bygga upp och förvalta. Att våra folkvalda diskuterar sakfrågor med respekt för varandras olika bakgrund och ideologier, att alla vågar säga vad de tycker utifrån sina respektive synsätt och övertygelser, att de upplever sig vara lyssnade på, att de har respekt för varandra och de demokratiska beslut de fattar varje månad. Att det finns en självklar och ömsesidig respekt mellan tjänstepersoner och politiker som bottnar i insikt om och tydlighet kring våra olika roller och vikten av demokrati. Att vi upplever att alla har kommunens bästa i åtanke – även om det ibland kan betyda helt olika saker för olika individer. Allt detta gör att vi kan leva även med de beslut som då och då inte går vår väg; för att vi förstår, uppskattar, vurmar för och värnar om den demokratiska ordningen!

Kan tyckas självklart men ändå viktigt, inte minst i valtider, bli påmind om att aldrig ta för givet!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn