I huvudet på en stadsarkitekt…

 

Det är inte ovanligt att reflektera över sin yrkesroll. Jag tror att det är något många människor gör ganska ofta, inte minst i samband med viktiga skeden i livet: när man får sitt första jobb, skaffar familj, när man möts av olika kriser och motgångar, när det dyker upp tillfällen för andra yrkesvägar, efter en lång och avkopplande semester…

Men för många av oss handlar det också om att vi, under merparten av våra arbetsliv, arbetar i ett tempo som inte tar hänsyn till våra förträngda behov att då och då stanna upp och reflektera över egna arbetsuppgifter, ambitionsnivå, över de små till synes oviktiga vägvalsituationer och det lilla, lilla extra som gör att just vårt arbete gör skillnad.

Nyligen sattes dessa tankar igång av att jag blev inbjuden till Stadsarkitektdagen, ett föredömligt initiativ från Stadsarkitektföreningen, på temat Vilken stadsarkitekt behöver Sverige?. En fantasieggande och välbehövlig fråga nu när vi förväntas bygga mycket, snabbt, hållbart och kvalitativt – en ekvation som kan vara en utmaning att få ihop.

I tider då många svenska kommuner praktiserar ”baklängesplanering”, det vill säga upprättar detaljplaner utifrån exploatörens “nyckelfärdiga förslag”, är det extra viktigt att diskutera ens egen roll i sammanhanget.

Min upplevelse är att stadsarkitekter ofta befinner sig på en lina där vi balanserar mellan kommunens och byggherrens ambitioner, myndigheternas ökande åtstramning kring exploatering och en lagstiftning med ambitionen att underlätta våra planeringsprocesser, men som tyvärr många gånger lyckas krångla till det istället.

I en, många gånger odefinierad, buffertzon mellan alla dessa olika aktörer existerar stadsarkitekten som en länk mellan interna och externa intressenter och allmänheten (som ibland är kommunens invånare, ibland fastighetsägare och företagare och ibland alla dessa samtidigt).

En stadsarkitektroll kan se ut på många olika sätt. I min kommun finns en lång tradition att stadsarkitekten tillsammans med enhetens medarbetare samt kommunstyrelsens och byggnadsnämndens politiker ansvarar för hela planeringskedjan; det vill säga från översikts- och detaljplanenivå till bygglov och frågor som rör detaljer. Det är ett upplägg som bidrar till ökad förståelse för hur de olika momenten i planeringsprocessen påverkar varandra.

Om man har ambition att planera långsiktigt hållbart måste det finnas organisatoriska förutsättningar som stödjer kontinuitet, konsekventa beslut och möjlighet att tydliggöra och förklara hur detaljernas utformning påverkar helheten och vice versa. Detta fungerar väl i en kommun av Karlshamns storlek men kan vara svårt att få grepp om i kommuner som är större än min. Därför ser stadsarkitektrollen olika ut.

Något som säkert fler stadsarkitekter än jag har upplevt är att kommuninvånarna många gånger har en syn på ens roll som skiljer sig väldigt mycket från verkligheten. I mina möten med medborgare händer det relativt ofta att människor tror att det är just jag som bestämmer om just de kan få bygglov, få igenom sin detaljplan eller strandskyddsdispens.

Grunden för denna missuppfattning hittar man med stor sannolikhet i det förgångna då det (så sent som på 1970-talet) inte var ovanligt att stadsarkitekten både ritade och beslutade i samma ärenden och därmed hade stor möjlighet att påverka all utveckling i kommunen. I många städer är det därför inte ovanligt att hitta större byggnadsverk där stadsarkitektens signum återfinns både i ritningsrutan och beslutet, något som man idag förknippar med jäv.

Vari ligger stadsarkitektens eventuella möjlighet att påverka idag?

Min uppfattning är att en stadsarkitekts påverkansmöjlighet inte enbart ligger i det faktum att man är med och fattar beslut i stora, övergripande frågor. Den finns ju inte heller i projektens soliga, tilltalande och visionära skisser i vilka man placerat lyckliga, photoshoppade människor. Snarare hittar man den i spegelbilden av alla de små, enkla, men ack så viktiga möten och sakliga argumentationer med människor. För även om det enda alla ibland kan enas om är att de omöjligen kan vara överens med alla intressenter i olika kontroversiella projekt är det just i situationer när vi möts, diskuterar med välunderbyggda argument och vågar stå upp för våra visioner och värderingar hela vägen som vi slutligen vinner allmänhetens respekt. Detta oavsett om de råkar dela vår uppfattning i frågan eller ej… Och med bibehållen respekt kan vi fortsätta bygga både stad och relationer.

Visst hör vi i debattens hetta människor prata om sina meningsmotståndare i termer av NIMBY:s (Not in my backyard), rättshaverister, nejsägare med mera. Visst känns det ibland svårt att som stadsarkitekt stå på barrikaderna och ta emot synpunkter från upprörda invånare i samband med olika utvecklingsprojekt. Men när allt kommer omkring är det just i de stunder vi tvingas argumentera, förklara, försvara eller kompromissa som vi känner att det vi gör verkligen betyder någonting.

Så varje gång jag befinner mig i situationer som jag upplever som svåra och utmanande ställer jag mig frågan: Skulle jag någonsin vilja leva i ett samhälle där ingen vill, vågar eller får framföra sina avvikande åsikter? Svaret är nej!

Och visst känner sig en stadsarkitekt många gånger som “persona non grata” när man argumenterar i olika projekt oavsett om det handlar om bevarande eller utveckling. På något sätt råkar man alltid befinna sig på “fel” planhalva av den enkla anledningen att en stadsarkitekt inte får glömma att man aldrig kan eller får representera enbart ett intresse. En stadsarkitekt är och förblir en tjänsteperson i hela samhällets tjänst! Det innebär att man helt enkelt måste våga vara besvärlig om det leder till bättre beslut!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Stadsarkitektdagen äger rum i Malmö den 30 september.