Hur långt sträcker sig arkitektens sociala ansvar?

 

Som stadsarkitekt i en liten kommun har jag förmånen att träffa många olika intressegrupper och till dem förmedla vikten av samhällsplanering. För ett tag sedan träffade jag det nybildade Kommunala rådet för funktionsnedsatta i Karlshamn, en viktig intressegrupp som samhället inte alltid visar tillräckligt mycket hänsyn inför. Inför mötet reflekterade jag naturligtvis över varför vi har inrättat ett sådant råd och vilken min egen roll i sammanhanget är.

Som stadsplanerare tänker jag spontant på den långsiktiga planeringen och hur viktigt det är att anpassa äldre detaljplaner. En möjlighet är att göra påbyggnader av 1950- och 1960-talets många trevåningshus som idag saknar hiss. Det underlättar för människor att åldras med värdighet i sina lägenheter. I storstadsregionerna löser marknaden problemet men mindre kommuner måste ha en tydlig och genomtänkt strategi för att kunna förhålla sig till det när det väl är dags att rusta upp byggnadsbeståndet.

Trots allt består merparten av miljonprogrammet av låga trevåningshus. Och det är i dessa områden som vi idag måste förhålla oss till bristande tillgänglighet samtidigt som husen blivit mogna för en upprustning. När vi väl bestämmer oss för att uppgradera dessa hus får vi inte glömma det sociala perspektivet. För den stora samhällsekonomiska vinsten blir ju kraftigt minskade bostadsanpassningskostnader och framför allt att de allra flesta människor mår bättre om de kan bo kvar i sin bostad även när deras rörelseförmåga avtar.

Framtida påbyggnader av 1950-, 1960- och 1970-talets låga bebyggelsestrukturer kan också användas för att främja funktionsblandning i centrala lägen då nya incitament skapas. Vi har då möjlighet att frigöra bottenvåningarna för handel, kontor och andra ändamål och flytta befintliga hyresgäster till de nybyggda våningarna vilket gynnar tankar om blandstad.

Jag tänker även på den, ofta bortprioriterade, landskapsplaneringen som är så viktig. Inte minst när vi diskuterar integrerade ramplösningar. Som funktionsnedsatt vill man inte vara en grupp som ges särskilda förutsättningar i form av påklistrade, fula ramper och hänvisade entréer på baksidan. Man vill ha samma förutsättningar som alla andra, ganska blygsamma krav med tanke på att det som gynnar dessa grupper även gynnar oss andra. En ful ramp som byggs och rivs var femte år kostar mer än en genomtänkt anpassning med landskapsarkitektur som verktyg. Vem står för de långsiktiga kalkylerna?

Något vi inte pratar tillräckligt mycket om är den mentala tillgängligheten. Den som styr vår upplevda och faktiska tillgång till samhällsinformation, inte minst i samband med olika samhällsprocesser och medborgardialog. Oftast pratar vi enbart om rörelsehindrade. Människor med nedsatt hörsel, syn och olika psykiska nedsättningar hamnar alltför ofta utanför diskussionsforum om projekt som påverkar även deras vardag. Hur säkerställer vi att alla dessa grupper tar del av viktig samhällsinformation? På vilket sätt kan vi som arkitekter och planerare utnyttja dem som resurs och engagera dem i planeringsstadiet?

I min tillvaro som kommunanställd arkitekt innebär det sociala ansvaret även att synliggöra och inkludera andra medborgargrupper liksom att poängtera deras självklara plats i samhället och dess utvecklingsprocesser, inte minst i samband med medborgardialog.

Inte för att vi anser att de särskiljer sig från oss andra utan för att poängtera att vi ser ett mervärde och outnyttjad potential i deras eventuella olikhet. Det kan handla om hbtq-personer, människor med annan kulturell och religiös bakgrund eller andra grupper. Vilken koppling finns det mellan deras eventuella utanförskap och folkhälsa? Vem står för de kalkylerna? Kan vi som arkitekter och planerare påverka utfallet?

Så vilket ansvar har vi arkitekter, både som stadsplanerare och privatpraktiserande, när det gäller fysisk och mental tillgänglighet?

Vi måste bli bättre på att visa de vinster det innebär att i tidigt skede satsa på genomtänkt och väl integrerad landskapsplanering. För den kommunala arkitekten innebär det att påpeka och förklara de samhällsekonomiska fördelarna för beslutsfattare och andra aktörer och därigenom höja kommunens beställarkompetens.

Vad betyder det att enstaka lägenheter är tillgänglighetsanpassade om jag inte kan komma in i själva huset eller vistas i områden i anslutning till byggnaden? Å andra sidan: händer det något positivt med människor om rampen eller den planskilda korsningen är både funktionell och estetiskt tilltalande?

Vilket ansvar har vi för lyckad integration? Hur inkluderande är vi i samband med medborgardialog när det gäller att ta in synpunkter från de som inte syns och ger oss likes? I de bästa av världar skulle vi inte ens behöva diskutera dessa frågor men tyvärr är verkligheten många gånger en annan.

Då lagrummen ändras åt rätt håll och samhället idag tar betydligt större socialt ansvar ser jag ändå framtiden som ljus. Kulturrådet informerade exempelvis nyligen samtliga kommuner att inga bidrag kommer att ges till kulturverksamheter som bedrivs i lokaler där man inte undanröjt enkelt avhjälpta hinder. Fler sådana krav och positiva, stimulerande åtgärder kommer självklart att påverka förändringstakten.

I Karlshamn delar vi ut ett stadsbyggnadspris om man på ett föredömligt sätt gynnar någon av de funktionsnedsatta grupperna. Vi poängterar allas lika värde, hbtq-certifierar kommunens personal och politiker och hissar stolt regnbågsflaggan.

Den långsiktiga förhoppningen är dock att hissning av flaggan, ett speciellt pris eller ett särskilt kommunalt råd för funktionsnedsatta inte kommer att behövas i framtidens inkluderande samhälle.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn