Henri Matisse, syster Jacques-Marie och kapellet i Vence - Sveriges Arkitekter

Lars Gezelius—6 jul 2020

”Arkitekter har ett ansvar att skriva om arkitektur.” Det hävdade Olle Svedberg (1938–2019), lärare i arkitekturhistoria på arkitektskolan i Lund. En av Olles före detta studenter är Lars Gezelius, verksam på Ettelva Arkitekter, som bloggar här på arkitekt.se. Med tillstånd från Olle Svedbergs barn har Lars tillsammans med Anna-Maria Blennow bearbetat tre av hans texter om konst och arkitektur från den franska medelhavskusten. Vi publicerar denna sommarläsning i Lars blogg. Texterna är tillkomna i det tidiga 2000-talet under Olles och Anna-Marias resor, med intryck sammanhållna av en skarp januarisol: ”Den bästa tiden att resa till Rivieran”.

Denna text handlar om tillblivelsen av kapellet i Vence och Henri Matisses väggmålningar. Den första i serien berättar om Le Corbusiers viste i Roquebrune, Le Cabanon, och den tredje om Jean Cocteau som var verksam på flera olika sätt på Côte d’Azur.

Trevlig läsning!

Arkitekturhistoriker Olle Svedberg i Le Cabanon 2002. Foto: privat

Arkitekturhistoriker Olle Svedberg i Le Cabanon 2002. Foto: privat

Henri Matisse, syster Jacques-Marie och kapellet i Vence

I Skissernas museum i Lund finns två förstudier till väggmålningarna i dominikanerkapellet i Vence, Matisse sista stora arbete. Den ena är en monumental madonnabild, den andra en tolkning av Golgatavandringen i tolv mindre sekvenser. Trots de stora formaten, 2 x 4 meter, har dessa kartonger litet svårt att hävda sig i den fullpackade och färgrika museisalen – båda är blekt sepiabruna. I kapellet sitter de slutliga versionerna ensamma på varsin vägg och framträder då med en enastående styrka. Svart på vitt. Helst ska man se dem i det starka januariljuset.

Sjuttio år gammal drabbades Henri Matisse av en livshotande bukinflammation, som han till läkarnas förvåning överlevde. Han opererades i januari 1941 på dominikanernas klinik i Lyon.  Det blev komplikationer; blodproppar i lungorna och infektioner höll honom kvar i Lyon i nästan fem månader. Först i maj var han tillbaka i sitt hem i Nice, en stor lägenhet på tredje våningen i det forna lyxhotellet Regina på Cimiez-kullen ovanför stadskärnan. Han upplevde sig trots de återkommande smärtattackerna som pånyttfödd:

”Allt är nytt, allt är fräscht, som om världen just har skapats. En blomma, ett löv, en sten, allt lyser, allt glittrar, allt glänser som fernissat, du kan inte föreställa dig hur vackert det är!”

Också hans konst förnyades. Sängliggande började han göra stora konturteckningar direkt på väggen med penslar eller kolstift som bundits fast på långa pinnar. Eller måla ”direkt i färg” genom att klippa former med sax ur papper som först preparerats med akvarellfärger. Rytmen och konturen blev nu det viktigaste. Efter några år nådde de första resultaten ut med boken jazz (1947). Kritikerna var häpna och talade om en revolution. Själv betonade han istället kontinuiteten: ”Det är ingen avgörande skillnad mellan mitt tidigare måleri och mina klippta former, de är bara mera absoluta, mera abstrakta.”

Jazz, utgiven 1947.

Jazz, utgiven 1947.

Materiellt led han ingen nöd. Sedan han slagit igenom efter första världskriget hade inkomsterna varit betryggande. Nu hade han anställda som städade och lagade mat, privatsekreterare och vårdare. Däribland en ung vikarierande nattsköterska, Monique Bourgeois, som skulle få stor betydelse för hans återstående liv.

Nätterna var till en början svåra. För att fördriva tiden började Matisse berätta om sitt liv som konstnär, om sina resor till Marocko, Ryssland och Tahiti, om sina barn och barnbarn, om hustrun som gett sig av … och Monique i sin tur om sina upplevelser av kriget, hur hon som 19-åring evakuerats i boskapsvagn från hemmet i Metz tillsammans med föräldrar och småsyskon, hur familjen då förlorat allt man ägde, hur hon själv lungsjuk tvingats avbryta sina studier och söka arbete – och hur mycket hon tyckte om att rita.

Hon var mycket blyg, tvekade länge när Matisse bad henne ta med några av sina teckningar och visa. Och häpnade när han vände dem upp-och-ner för att titta. ”Varför… ?” — ”Då ser man bättre linjernas styrka och kraften och djupet i anslaget…” När han sedan visade henne sina egna målningar blev hon först alldeles stum; hon hade ingen aning om modernt måleri. ”Tycker ni verkligen så illa om dem?” ”Monsieur, förlåt att jag säger det, jag gillar färgerna, men linjerna är hemska.” – ”Ni sade åtminstone inte käre mästare, vilka underbara arbeten och tänkte det motsatta.”

Vikariatet tog slut och Monique fick ett stipendium för att kunna avsluta sin sköterskeutbildning. Då och då fortsatte hon att besöka Matisse, som blev rörd när hon en dag bekände att hon inte bara betraktade honom som en patient, utan som en ”morfar” – sin egen hade hon aldrig träffat. Efter en tid bad han henne att sitta modell. Det blev några porträttmålningar och en bunt teckningar, som visar en ömsom mjuk och drömsk, ömsom energisk och otålig ung kvinna som inte tycks göra det minsta för att behaga.

De började ta korta promenader, först till den gamla romerska teatern tvärs över gatan, senare till franciskanernas kyrka högre upp på Cimiez (där Matisse senare fick sin grav). Men kriget kom allt närmare Nice. Inför hotet om tvångsevakuering flyttade Matisse i juni 1943 till en stor villa han fått låna strax utanför den lilla medeltidsstaden Vence några mil innanför kusten.

Omständigheterna ville att Monique en tid efter hamnade på dominikanernas konvalescenthem Foyer Lacordaire, inrymt i en annan sekelskiftesvilla ett hundratal meter nedanför. Kontakten återknöts. Men det var inte sin tidigare modell Matisse fick tillbaka. Monique hade bestämt sig för att bli nunna, allt poserande var slut. Matisse blev upprörd: ”Hur i herrans namn kunde Ni få en sån idé?” Beslutet låg fast, i september 1944 förvandlades hon till syster Jacques-Marie vid moderklostret i Monteils. Ett år senare återvände hon till Vence och Foyer Lacordaire som cykelburen sjukvårdsnunna.

Och här börjar den märkliga historien om Rosens kapell.

Bakgrunden var att nunnorna i sjukhemmet bara hade ett läckande garage att tillgå för sina gemensamma andakter; när det regnade droppade det ner på altaret. En gång hade man tänkt bygga ett nytt kapell på villans andra sida men bara kommit till grunden. För syster Jacques var saken klar, varför inte be Matisse om hjälp att få det färdigt? Abedissan slog först ifrån sig men Matisse, som nu var bättre, läckte snart nyheten till tidningarna och så var stenen i rullning. Han hade aldrig fått måla glasfönster tidigare och var entusiastisk.

På våren 1948 satte han igång, sekunderad av syster Jaques och en ung arkitekturintresserad munk, broder Rayssiguer; bland annat byggde de varsin modell av kapellet och Matisse föredrog munkens. Men det behövdes förstås också en professionell arkitekt. Kontakt togs med dominikanernas store auktoritet på området, fader Coutrier i Lyon. Han föreslog Le Corbusier. Men Matisse gjorde tummen ner, då hade det blivit Corbusiers kapell, inte hans. Han föredrog Le Corbusiers gamle läromästare August Perret, som han litade mera på. Och han fick som han ville. Perret gjorde smärre ändringar i Rayssiguers plan. I praktiken var det Matisse som styrde hela projektet från början till slut, även det arkitektoniska. Men den som lotsade det igenom alla blindskär på vägen var syster Jaques.

Efter fyra års intensivt arbete kunde kapellet invigas av biskopen i Nice den 25 juni och idag, hur mycket finns kvar, hur mycket har ändrats? Och går det an för utomstående att besöka kapellet? Javisst. Från norra sidan av stadsmuren i Vence skymtar man det som en ljus prick tvärs över en trång dal i nordost. Att promenera dit tar omkring tjugo minuter. Vägen stryker förbi tätt ovanför och genom det höga gjutjärnsstaketet ser man först den lätt asymmetriska korgaveln och i ögonhöjd ett blåvitmönstrat flackt tegeltak med ett högt svart järnkors på nocken; små förgyllda halvmånar pryder det och en mässingsklocka hänger mellan korsets sirligt utsvängda fötter. I övrigt bara släta vita väggar. Överdåd och asketism – en modern syntes av dominikanernas åttahundraåriga arkitekturtraditioner. Och allt tycks vara i bästa skick. Närmast väster om ligger Foyer Lacordaire och på östra sidan en snarlik villa som byggts ihop med kapellet med en kort tarm. I denna finns lekmannaentrén – nunnornas ingång ligger nere i sydvästra hörnet vid koret.

Bild tv: Modell av kapellet. Bild th: Kapellets exteriör. Foton: Olle Svedberg

Bild tv: Modell av kapellet. Bild th: Kapellets exteriör. Foton: Olle Svedberg

När man första gången står på tröskeln till själva kapellrummet blir överraskningen stor. Väggarna är som väntat vita, ändå badar hela rummet i färg: klara gula, blå och gröna toner vandrar från höga smala fönster i sydmuren ut över marmorgolvet och högt upp på den fönsterlösa nordväggen. Korväggens fönster ligger fram till middagstid i skugga, men tänds av eftermiddagsljuset. Färgerna är här desamma men formerna annorlunda, mera småskurna och energiska, som utklippta med sax: decoupages.

Men vad förställer de? De abstrakta formerna verkar bekanta. En titt i guideboken avslöjar att det rör sig om motiv hämtade från Apokalypsen: stiliserade palmer och, i koret, kaktusar. Precis som utanför fönstren: hela dalen är full av fikonkaktus och palmer!

Bild: Golgata. Foto Olle Svedberg

Bild: Golgata. Foto Olle Svedberg

Soliga dagar är det först fönstren man lägger märke till. Mulna dagar kanske det lätt upphöjda korets enkla diagonalställda altare, som vänder sig både mot korstolarnas avbalkning på sydsidan och mot det korta långhuset. Men från nunnornas ingång är det den långa fönsterlösa nordväggen som först faller i ögonen Här finns två stora konturbilder i svart, i koret en ensam S. Domenicus, i långhuset Jungfru Maria och barnet med väldiga molnlika blomformer omkring. Inga skuggor, inga anletsdrag, bara hela harmoniska konturer. Bilderna är inte målade direkt på den vita putsen, utan på keramikplattor som reflekterar ljuset och färgerna från sydväggens fönster.

Så den fjärde väggen: Vilken våldsam kontrast! Ett myller av små, till synes hastigt hoprafsade figurer: Golgata! 14 numrerade scener ringlar från nedre vänstra hörnet (Pilatus) till det övre högra (gravläggningen). I översta radens mitt det resta korset. Matisse har själv liknat kontrasten mellan de båda väggarna vid sidorna i en uppslagen bok: på ena sidan svart-vit text, på den andra färgillustration – ungefär som i Jazz. (Hommage s 42).

Syster Jaques fick en chock när hon såg den slutliga Golgataversionen på golvet i ateljén. Förstudierna hade ju varit så detaljrika, många efter Mantegna och Rubens. Varför detta hafsiga slutresultat? Vad skulle de andra systrarna säga? Matisse anade hennes tysta frågor: ”Om jag hade använt alla förstudierna till de olika etapperna i Korsvandringen hade det blivit 14 små bilder bredvid varandra utan inre sammanhang, men Korsets väg är ett drama där allt är sammanflätat …..”. Han såg det som en film eller serieteckning. Eller var det en undanflykt? Hade han inte orkat fullfölja sina ursprungliga intentioner? Så trasiga former finns knappast någonstans i hans övriga produktion, som helt domineras av stora harmoniska linjer – som nordväggens. Men till Golgata dög de inte.

För den första scenen, Kristus inför Pilatus, studerade Matisse bland annat Mantegnas motsvarande bild i Padua, men förvandlade den genom att flytta ner domaren på samma nivå som den dömde och plocka bort de flesta soldaterna. För den åttonde, där Kristus möter Jerusalems kvinnliga helgon, var det åter Mantegna (predellan i San Zeno i Verona). Till slut blev bara två av kvinnorna kvar framför den korsbärande, summa tre streck.

Rubens hörde också till de flitigt studerade. I en av skisserna till den näst sista tablån, Korsresningen, har han till och med skrivit till ”d’après Rubens”. Men också Rubens myller av gestalter skalades bort. Slutligen återstod nästan bara korset och det utmärglade offret lutat inåt mot mot hela kompositionens mitt och lumnen, den döde med utsträckta armar – som barnet i Marias knä på väggen intill.

Dödsscenen är på sätt och vis hela kapellets centrum, det upprättstående korset förenar symboliskt jorden och himlen – I ’axis mundi – men också döden med Livsträdet i korfönstren mitt emot. Vidare korresponderar det målade krucifixet på väggen med det skulpterade på altaret. De slanka gestalterna är ju karaktäristiska för Matisse, som aldrig eftersträvade det anatomiskt korrekta. Men altarkrucifixet gav anledning till många frågor och Matisse vände sig här, som i många andra fall, till fader Courturier och undrade om det alls behövdes en kropp eller om det räckte med bara korset, om det skulle vara ljusstakar på sidorna, i så fall hur många, om deras lågor fick nå högre än till den korsfästes fötter och så vidare. Under hela arbetet, det vill säga i över tre år, pågick ständiga samtal dem emellan, liksom med den lojale Rayssiguier, som bland annat tillverkade de båda arbetsmodeller av kapellet, som nu finns i Matissemuséet i Nice.

Bild tv: Interiör med altare. Bild th: Interör. Foton: Olle Svedberg

Bild tv: Interiör med kor. Bild th: Interör. Foton: Olle Svedberg

I januari 1949 hade Matisse flyttat tillbaka till våningen i Nice där det fanns mera plats för fullskalestudier än i Vence. I ateljén kunde han bygga upp hela kapellrummet. Mitt i ställdes en karmstol på några uppstaplade trälådor. Dit klättrade han upp från sin rullstol för att få överblick. Målade gjorde han med hjälp av långa bambupinnar som manövrerades fastbundna vid underarmen. Det gick långsamt, några penseldrag, så upp på stolen för att titta, sen ner igen för att korrigera. Samma sak om och om igen, vecka efter vecka. Ibland svek självförtroendet, ibland kom matplågorna tillbaka.

Var uppgiften övermäktig? Det handlade inte bara om väggarna och fönstren, det var också korstolarna, altarets ljusstakar och krucifix, mässhakar och andra textilier, takets glaserade tegelpannor, järnspiran … Men Matisse förbisåg ingenting.

Syster Jacques följde periodvis arbetet så gott som dag för dag.

2 april 1949: ”Väljs en kristallklar kylig gul färg till fönstren…”

7 april: ”Bestäms den gröna färgen…”

1 maj: ”Flera prov på kyligt gult anländer…”

7 maj: ”Fader Avril på besök, märklig man tycker Matisse…” 

1 juni: ”Ny slutlig skiss till Madonnan… Carrara-marmor väljs till golvet…”

Och så vidare.

Allt slutfördes och kapellet blev en stor succé. Naturligtvis fanns det också besökare som inte klarade av moderniteten och skrev sura kommentarer i gästboken. Och kritiker och målarkollegor som tvivlade på uppriktigheten. Picasso blev alldeles rasande, han tyckte Matisse var en hycklare: ”Varför målar du inte en torgmarknad istället? Då kunde du måla frukter och grönsaker! …. Jag skulle inte säga något om du varit troende. Annars har du ingen moralisk rätt…” Matisse ryckte på axlarna. ”Jag vet inte om jag tror eller ej. Jag kanske snarast är buddhist.”

Men sjukdomen, operationen och ”pånyttfödelsen” hade inte bara väckt en tacksamhet mot dominikanerna som han ville betala tillbaka med kapellet, det var mer än så. När syster Jacques avlagt sina löften skrev han till henne: ”…våra steg rör sig i samma andliga riktning”. Fast när andra frågade om han trodde på Gud svarade han bara: ”Ja, när jag målar…”

Ändå, någon konventionell kristen blev Matisse aldrig, i varje fall inte i sin konst. När kapellet var färdigt gjorde han, som för att dementera, en rad hedonistiska verk med sin revolutionerande klippteknik, nya nakenstudier, illustrationer till Tusen och en Natt, en dansande barbröstad Josephine Baker med de berömda bananerna dinglande från midjan… Såg han ingen skillnad? Var alla kvinnor helgon?

Och syster Jacques, hur reagerade hon? Hon drog sig undan, lämnade Vence men bröt inte kontakten helt. Han saknade henne, bad i breven enträget om att snart få återse henne. När hon i juni 1954 till slut dök upp i Nice blev hon förskräckt: ”Jag var inte beredd på att han förändrats så mycket. Han hade blivit en svag liten gubbe, alldeles böjd, och kunde knappast tala… gnistan hade slocknat i ögonen.”

Knappt halvår senare, den 4 december 1954, dog Henri Matisse.

Matisse böcker

Text: Olle Svedberg

P.S. Fler bilder på kapellet i Vence.

P.S. 2. Olle Svedberg använde följande källor: Gilles Néret: Henri Matisse, Taschen förlag 2006. Henri Matisse hommage Town of Vence 1990, Xavier Girard Etc. Sister Jacques-Marie: Henri Matisse The Vence Chapel, Grégoire Gardette editions, eng övers 2001.

Kommentarer

  • Anders Hising
    juli 7, 2020 — 1:02 e m

    Fint skrivet. Kapellet är väl värt en resa. Eller två. Matisse själv tyckte att man ska besöka kapellet en söndagsförmiddag i början av mars. Då faller ljuset vackrast.

  • Ragnhild Widgren
    juli 8, 2020 — 6:52 e m

    En byggnad man aldrig kan glömma. Dessutom är akustiken fantastisk. Vid mitt besök var en amerikansk operasångare en av turisterna och han gav oss ett prov. Helt underbart.

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *