Hemester är inte semester för mig

Vi var i Skåne tre gånger. Att stå på kajen i Helsingborg och blicka mot Danmark kändes märkligt. Vi ville resa men visste att vi skulle få vända vid gränsen. Känslan var oskön. Lite som gamla DDR eller Törnrosdalen. Vi lyssnade på radio och läste nyheterna. Hoppades att myndigheterna skulle ändra sig. Att vara bjuden på fest men välja att stanna hemma är liksom så otroligt mycket skönare än att ingen vill att man ska komma. Men inbjudan kom aldrig. Så vi finkammade södra Sverige. Upp och ned, kors och tvärs. Ömsom ensamma, ömsom med sex barn i släptåg. I elbil, på dressin och med båt. Jagandes semesterkänslan som aldrig riktigt infann sig. På rymmen från pandemi och fysisk distans.

Under vårt resande drabbas jag av två insikter: att det är praktiskt att vara arkitekt när man ska hitta på platser att besöka och att jag behöver en strand, en bok och sol för att inte tänka på arkitektur. Givet sommarens upplägg och väder har jag alltså tänkt på arkitektur fyra dagar av fem. Yrkesskadad och byggnadsknarkande. Jag – och mina närstående – är numera bevandrade i samtida svensk arkitektur. Vi har koll på Dunkers kulturhus, Kalmar konstmuseum, Slottsholmen i Västervik, Naturum Vattenriket, Tornhuset i Malmö, Clarion Hotel Post i Göteborg och Råå förskola. Vi kan göra jämförelser mellan Vallastaden i Linköping och BO01 i Malmö. Vi bemästrar även svensk byggnadshistoria från 1499 med Bollerups borg och Glimmingehus och framåt. Ställ oss en fråga och till och med barnen kan svaret.

I elbilen lyssnar vi på poddar eller har musik-quiz. Vi vet allt om Märsta och Sigtuna, makarna Larsson, Sveriges stormaktstid och Napoleon. Vi lyssnar på Miss Li och Greta Thunberg. Vi räknar väderkvarnar på Alvaret. Och vi konstaterar att det finns mycket historia i vårt land. Vi har en myriad av kungar och intriger, krig med grannländer, vårt eget Stonehenge i Ale stenar och slott med vallgravar och fällor. En guldgruva av berättelser som vi inte hört till leda. Tänk om SVT hade samma muskler som BBC, då hade vi kanske fått teveserier om Karin Larsson, Kalmar- och Hansaunionen istället för ytterligare produktioner om den engelske kung Henry V. Men, nu kan i alla fall jag mer om vårt kulturarv genom vår samtida arkitektur, vår arkitekturhistoria och vår brukskonst. Och de små koltklädda guiderna i diverse slottsruiner har berikat mig och min familj. Men lika lite som en inställd konsert också är en konsert är en ”svemester” semester för mig. Vad än Ulf Lundell vill hävda. Jag behöver valfrihet även om jag stannar hemma. Och jag drömmer att kunna resa till värme och träffa människor igen.

Louise Lindquist Sassene är arkitekt SAR/MSA och affärsområdesansvarig för samhällsfastigheter på ÅWL Arkitekter