Hellre krånglig PBL än bygganarki - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—25 Aug 2017

Det är nyttigt att då och då bli påmind om att det man ibland uppfattar som en utmanande yrkesvardag kan innebära helt andra, mycket svårare utmaningar och prövningar i ett annat land. En hälsosam jämförelse, om inte annat i syfte att behålla perspektiv och klara av att hålla sig borta från en ständigt smygande gnällmentalitet.

I år lyckades jag under mina semesterveckor pricka in Collegium Artisticums vandrande, sedan 50 år, årligen återkommande arkitekturutställning. Denna gång i Mostar. Årets 32 (av en speciell jury utvalda) projekt presenterades för en samling arkitekter, konstnärer, nyfikna arkitekturälskare och ganska många journalister. Mina förväntningar på kvällen var att se vilka typ av projekt som lyfts i år och få inblick i det arbetsklimat mina arkitekt- och planeringskollegor från Bosnien möter i sin yrkesvardag.

Utställningen inleddes av en föreläsning där den nyligen ombildade arkitektföreningen, Bosniens motsvarighet till Sveriges Arkitekter, presenterade sin ”tolvpunktsverksamhetsplan” och aktuella utmaningar.

Arkitektföreningen är just nu på turné genom landet i syfte att värva nya medlemmar, berätta mer om sin verksamhet och upplysa om vad man som medlem kan förvänta sig från föreningen. Då den ombildade organisationen är i sin linda innebär det att många (läs de flesta) aktiviteter som genomförs sker på ideell basis eller sponsrade av olika företag. Det sistnämnda är något som, beroende av temat, kan upplevas tveksamt med tanke på den partiskhet som lätt kan uppstå.

Organisationen Asocijacija arhitekata har funnits under längre tid i annan form men har varit i stort behov av förnyelse och ett högre antal yngre medlemmar: Det skulle underlätta digitaliseringen och blåsa nytt liv i föreningen. nu när landet sakta återhämtat sig efter kriget. Därför var det nyttigt att lyssna på arkitektrepresentanter från den privata sektorn, kommunens planavdelning och företag verksamma i branschen.

Även om svensk planeringsvardag innebär andra utmaningar finns det även många gemensamma nämnare som verkar vara beroende av den tid vi lever i, snarare än vilka länder vi är verksamma i. Några omedelbara igenkänningsmoment som även Bosniens arkitekter och planerare dagligen stöter på är baklängesplanering, det vill säga att nyckelfärdiga projekt styr planprocessen och vinstmaximering som inte ser till de allmänna intressena i lika stor utsträckning som bör. Utländska investerare som alltid vill bygga lite större, lite högre och många gånger på bekostnad av allmänna platser är ytterligare ett aber.

Anledningen att föreningen ordnar en turné genom landet är att medlemmarna vill se ett utökat engagemang för arkitektur och planering, ett som inte enbart koncentrerar sig till huvudstaden. Det är för övrigt något som även Sveriges Arkitekter testar i ett Skånebaserat pilotprojekt som genomförs i samarbete med Form och designcenter i Malmö.

Att arbeta mer strukturerat med och sprida kunskap om tävlingar är oerhört viktigt i Sverige och ännu viktigare i ett land som Bosnien, där hela planeringssystemet rubbats från grunden av 1990-talets krig.

Efter seminariets slut pratade jag med en av föredragshållarna, en jämnårig bosnisk, kommunanställd arkitektkollega om hennes utmaningar vad gäller planering och byggande. Jag frågade varför vissa objekt fortfarande står och förfaller, 22 år efter krigets slut. I allvarlig ton förklarade hon hur det fungerar i Mostar (som fortfarande är en delad stad med dubbla funktioner). Ett välfungerande forum att fatta överklagningsbara myndighetsbeslut i (i form av byggnadsnämnd eller kommunstyrelse) saknas fortfarande i Mostar. Det innebär att många stora frågor hänger i luften och många beslut saknar nödvändig juridisk grund, något som är självklart för oss som verkar i ett svenskt sammanhang.

Och då blir det lätt att förstå varför vissa miljöer fortfarande får lov att se ut som de gör, varför vissa stadsdelar upplevs som bortglömda platser där bygganarki råder, hur det kan komma sig att det är okej att enbart renovera vissa delar av en och samma fasad och mycket, mycket mer…

Det finns ju fortfarande knappt några rättsliga påföljder om man bygger fel eller utan tillstånd och medborgardialogen är nästintill obefintlig. Framför allt saknas det alltså ett demokratiskt myndighetsforum att fatta beslut i.

Jag lyssnar och beundrar samtidigt min bosniska kollega! För att hon orkar kämpa i så mycket motvind, för att hon driver viktiga frågor utan rätt stöd, för att hon försöker arbeta med forskning och utbildning, upphandling och nätverkande, för att hon ställer upp ideellt i så stor utsträckning, för att hennes stadsbyggnadsprojekt trots alla utmaningar och svårigheter håller hög kvalitet.

Samtidigt tänker jag på min, i jämförelse välordnade, yrkesvardag och inser att det finns så mycket att vara tacksam över som vi tar för givet i Arkitektur- och planeringssverige: vårt rättssystem med alla sina instanser, vår ibland utskällda och något krångliga men ack så viktiga Plan- och bygglag, den ytterst demokratiska planprocess med hög ambition vad gäller medborgarinflytande, kommunernas och länsstyrelsernas viktiga men inte alltid så uppskattade tillsyn, en välfungerande, framsynt och rikstäckande arkitektorganisation, samt det faktum att det inte kostar något att överklaga våra beslut vilket gör att vi alla är lika inför lagen både vad gäller skyldigheter men också rättigheter.

När du ser konsekvenserna av motsatt förhållningssätt blir du varse om att det vi ibland beklagar oss över är något vi istället ska vara glada över och inte ta för givet…

Mostar, ”Staklena banka”: en gång ståtlig bankbyggnad i folkmun kallad ”Toblerone”, idag en övergiven, icke avspärrad byggnad i centrala Mostar. Foto: Emina Kovacic

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Mer om Bosniens arkitektorganisation Asocijacija arhitekata BiH hittar du på deras webbplats

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *