Har arkitektkåren blivit mjukare? - Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—5 dec 2017

Det finns ju få yrkeskårer som inte stämplas med olika typer av adjektiv baserade på förutfattade meningar. Arkitektkåren är inget undantag.

I allmänhetens och många gånger även beställarnas ögon anses vi arkitekter bland annat vara flummiga, icke ekonomiskt lagda, onödigt krävande, påstridiga, fyrkantiga och hårda i vår bedömning av andra yrkesgrupper. De strängaste kritikerna drar det så långt som att vi har glömt bort människan på vägen. Att de hus och miljöer vi planerar, ritar och bygger egentligen är monument över oss själva.

När jag dagen efter Arkitekturgalan sitter på flygplatsen, summerar mina intryck och reflekterar över galan, programmet och alla pristagare önskar jag att allmänheten skulle tagit del av det vi såg, hört det vi hörde och diskuterade livligt i panelen, på rasterna, i minglet. Årets arkitekturgala utforskade på flera olika sätt hur vi med arkitektur kan lyfta och bevaka de mjuka frågorna: värdighet, jämlikhet och gemenskap är bara några av dessa.

I tider av flyktingströmmar, skärpta lagar och allt mer utmanande samhällsklimat upplever vi en gradvis, ständigt pågående devalvering av människovärdet. Det var därför så befriande att bevittna årets pristagare till Erskine Award. Att få höra de tyska arkitektstudenterna berätta om Spinelliprojektet, hur de med hjälp av starkt engagemang, genuint intresse för människan, hennes behov och med små medel lyckades skapa en mötesplats för en grupp människor som just nu har det oerhört svårt: flyktingar. Hur väggar, golv och tak kan användas för att skapa ett mervärde bortom materialitet, form och fysiskt sammanhang. Spinelliprojektet visar tydligt hur vi med hjälp av inkluderande arkitektur kan bidra till att återge människor det självklaraste och viktigaste av allt: deras borttappade värdighet.

Spinelli Community Centre, Mannheim, Tyskland. Mottagare av Erskine Award 2017. Foto: Yannick Wegner

Att ett vårdboende fick ett bostadspris var oväntat… eller inte. Det diskuteras ofta och livligt varför vissa projekt tilldelas arkitekturpriser. Hur resonerar prisjuryn när de slutligen väljer vilka projekt som ska gå vidare eller inte? Det vi ofta glömmer är att tävlingsbidragen inget annat är än ett urval av alla projekt vi som beställare – oavsett om det rör sig om kommunala eller privata aktörer – gett arkitekter och landskapsarkitekter i uppdrag att ta fram! Den ambitionsnivå och möda vi lagt i vår beställning speglar tydligt samhällsprioriteringarna och bereder underlag för juryns arbete.

Trädgårdarna, Örebro. Vinnare av Bostadspriset 2017. Foto: Johan Fowelin

Ett bostadspris till ett omsorgsboende är inte enbart en hyllning till arkitekten. Den är lika mycket en hyllning till den kommun och dess styrande som genom en tydlig vision om kvalitet, omsorg och vilja att skapa mervärde visar att en bostadsfunktion inte upphör att vara det bara för att vi råkar bli äldre. Den signalerar vilken respekt samhället visar för dem som byggt upp det när dessa inte längre aktivt kan bidra till dess utveckling!

Så om vi vill se fler spännande projekt i framtiden, vare sig det är vård- och trygghetsboenden eller andra, måste fler kommuner inse värde av att skapa arkitektur som berikar och ger tillbaka. Och då räcker det inte enbart med att arkitekten bejakar mjuka värden. Varje prisbelönt projekt börjar med en ambitiös och upplyst beställare.

Så kom igen alla kommuner! Nästa år vill vi se fler vårdboenden, idrottsanläggningar och kulturhus! Det är ju inte enbart arkitekten som ska agera utifrån de mjuka frågorna…

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Kommentarer

  • Jerker Söderlind
    december 6, 2017 — 11:09 e m

    Jag tror att du har helt rätt. Arkitektkåren anses troligen, av vanliga medborgare, vara flummiga, icke ekonomiskt lagda, onödigt krävande, påstridiga, fyrkantiga och hårda i vår bedömning av andra yrkesgrupper. Samt att kåren har glömt bort människan på vägen. Tyvärr. Varför det har blivit så, det är väl upp till kåren själv att analysera!

    • Emina Kovacic
      december 7, 2017 — 10:24 f m

      Tack Jerker för din kommentar! Min uppfattning är att vi måste bli bättre på att lyfta positiva exempel och förklara varför vi gör vissa vägval och att det inte enbart är arkitektens ansvar om ett projekt blir lyckat eller inte. Minst lika viktigt är att våga utvärdera de projekt som inte uppfyller förväntningarna (våra egna, beställarens och nyttjarnas) när vi bär huvudansvaret! Då är det väldigt viktigt att vi vågar agera utifrån den feedback vi får oavsett om vi gillar den eller inte. Med tanke på att vi har en riksarkitekt på gång kan det vara hens uppdrag att belysa dessa frågor... Bästa hälsningar Emina

  • Therese Sonehag
    december 13, 2017 — 9:26 f m

    Tack för ännu ett intressant blogginlägg från dig! Jag håller med om att vi i kåren kan bli bättre på att lyfta positiva exempel och utvärdera varför det inte blir bra ibland. Instämmer att vardagsarkitekturen och kommunernas arbete som bra beställare förtjänar att hyllas lite oftare! Jag kunde inte delta på galan i år tyvärr men ser framemot nästa år med liknande projekt som Trädgårdarna i Örebro tex.

    • Emina Kovacic
      december 13, 2017 — 4:25 e m

      Tack Therese för din feedback! Det känns bra att vi är fler som ser ett värde i att satsa på vardagsarkitektur. Den lämnar stora spår både genom sin geografiska spridning och ytmässigt och det är därför extra viktigt att satsa på god arkitektur...Kommunala och statliga verksamheter måste agera förebild i dessa frågor, tycker jag! Jag hoppas att arkitekturpolicy kommer att leda till större omsorg i frågan! Vi ses kanske nästa år på arkitekturgalan! Bästa hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *