Gentrifieringen vilar aldrig och påverkar oss alla - Sveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Veronica Hejdelind—22 nov 2017

 

– Gentrifiering, vad är det egentligen?

Jag får frågan i lunchrummet på det nya kontoret. Begreppet i sig har jag inget problem att förklara. Effekten därav är oändligt mer komplex att reda ut.

Vi har pratat om gentrifieringen och dess konsekvenser för individer, stadsutveckling och samhällsbygget sedan begreppet myntades av sociologen Ruth Glass på 1960-talet. Det har forskats, diskuterats och skrivits. Vi har upprörts, protesterat, flyttat ut men också applåderat, blivit rika och glada, lite beroende på. Idag verkar gentrifieringen av svenska städers gamla arbetarkvarter vara ett fullbordat faktum, något att förhålla sig till som en av bostadsmarknadens givna naturlagar, vilken det varken verkar vara önskvärt eller möjligt att ifrågasätta eller ändra.

Men med den ”winner takes it all-urbanism” som Richard Florida i sin nya bok The New Urban Crisis beskriver som en konsekvens av den kreativa klassens återinflyttning till innerstäderna, aktualiseras åter gentrifieringens negativa effekter. Och till skillnad från Stockholm, som många menar håller på att utveckla en av Europas mest segregerade innerstäder, rullar städer som New York och London nu ut stora genomgripande sociala bostadsprogram för att förhindra eller åtminstone bromsa dess mest förödande effekter.

New York har under borgmästaren Bill De Blasio tagit fram ett omfattande program för att skapa och behålla över 300 000 prisvärda lägenheter för låginkomsttagare i alla stadens fem boroughs (stadsdelar). En social housing plan som grundar sig en politisk vision att bevara New Yorks identitet som ”melting pot” – en stad inte enbart för urbaniseringens vinnare utan för alla. Londons borgmästare, Sadiq Kahn, har antagit motsvarande utmaning. Restriktioner mot att använda bostäder som investeringsobjekt, inrättande av en slags motsvarighet till allmännyttan, kategoriboenden samt subventionerade och låsta hyresnivåer för låginkomsttagare är några av verktygen i kampen mot en galopperande gentrifiering som fått långtgående konsekvenser för stadsutvecklingen på många olika plan.

Det är med bakgrund av detta jag med stor behållning mer eller mindre slukat avsnitt efter avsnitt av den amerikanska poden There goes the neighbourhood. Genom analyser, intervjuer och samtal med boende, politiker, fastighetsinvesterare och mäklare belyser programmen gentrifieringens komplexa mekanismer och effekter för individerna så väl som staden. Första säsongen belyser de senaste decenniernas förändring av Brooklyn. Säsong två tar sig an Los Angeles. Tydligast framträder i programmen en av fenomenets tydligaste baksidor: segregeringen (den ekonomiska så väl som etniska). Två aspekter av bostadsmarknadens sorteringsmekanism som vi motvilligt pratar om i Sverige – klass och etnicitet. Att makt och maktlöshet kopplat till bakgrund, inkomst och förutsättningar är starkt sammanbundet med hur och var vi bor blir genom reportagen uppenbart. Att en kaffe kanske ska prissättas beroende på vem som köper den blir tänkvärt. Att min närvaro som turist, på grund av min etnicitet och klass, av vissa kan upplevas som ett tecken på en stadsdels definitiva förvandling från trygghet och tillhörighet till alienation, är nyttig.

När bostadskris, förändrade amorteringskrav, byggoligopol, nationell arkitekturpolicy, riksarkitekt, bearbetning av PBL med mera trängs om utrymme den svenska debatten är det lätt att förstå att diskussionen om gentrifiering får vila. Podden There goes the neighbourhood påminner mig om att gentrifiering pågår hela tiden, oavsett om vi pratar om den eller inte, den vilar aldrig, och den påverkar oss alla på ett eller annat sätt. Jag uppmuntrar er därför att lyssna. Kanske kommer ni liksom jag ägna en stund efter varje avsnitt med att fundera på om gentrifiering enbart har nackdelar eller om det också har några fördelar: Vilka vinner respektive förlorar? På vilket sätt påverkar det stadsutvecklingen, de boende, samhället i stort? Ska det, kan det, bör det förhindras och i så fall hur?

Veronica Hejdelind är chef på Arwidssonstiftelsen

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *