Pehr Mikael Sällström—9 Mar 2017

Culture Casbah i Malmös Rosengårdsområde är ett innovativt projekt som syftar till att ge de boende bättre möjligheter att utveckla sin livsmiljö med stärkt gemenskap och en lokal ekonomi. Visionsbild av arkitekterna Lundgaard & Tranberg 2014.

Culture Casbah i Malmös Rosengårdsområde är ett innovativt projekt som syftar till att ge de boende bättre möjligheter att utveckla sin livsmiljö med stärkt gemenskap och en lokal ekonomi. Visionsbild av arkitekterna Lundgaard & Tranberg 2014.

 

På bostadsmarknaden är det i första hand markens ”beskaffenhet, läge och behov” samt konsumentens inkomst som avgör priset. Därför går det idag bara att bygga innovativt och hållbart i de mest attraktiva lägena. Det driver på segregationen i samhället och exkluderar stora grupper från att bli delaktiga i framtidens hållbara livsstil. Modellen innebär att bostadsföretagen tar vissa begränsade initiala risker för planeringen under några års tid, men i slutändan är det konsumenterna som genom höga priser på bostadsrätter (och snart även hyresrätter) får betala för utvecklingskostnaden.

På en arbetsmarknad där anställningsformerna blir alltmer osäkra och inte gäller som säkerhet på banken är det inte möjligt för de unga att få en egen bostad om det enda alternativet är att köpa. En konsekvens är att många av dagens 20-åringar sannolikt inte kommer att kunna köpa sin första egna etta förrän framemot 50-årsåldern. Hyresrätter är ett dyrt svar. Det behövs boendelösningar som stärker ungdomarnas delaktighet i samhällsekonomin och ger dem redskap att ta konkret ansvar för en hållbar framtid. Kanske en ny egnahemsreform inom ramen för flerbostadshuset, där den första bostaden kan utvecklas efterhand som den enskildes ekonomi växer, ungefär som den Ivarhylla som många 60-talister växt upp med?

Det finns en samhällskostnad för dagens bostadsförsörjningsmodell i form av social utslagning och ökade spänningar i samhället som motiverar större ansvarstagande från både det gemensamma och de enskilda företagen.

Samtidigt vet vi att vi att det bästa vore om dagens 20-åringar kunde flytta in i klimatneutrala ettor nu direkt. Men som bostadsmarknaden ser ut kommer en stor andel inte kunna göra det förrän om 30 år.

För att komma till rätta med dessa strukturella problem på dagens bostadsmarknad behöver vi ställa följande strategiska innovationsfrågor:

  • Hur matchar vi försörjningsmöjligheter med tillgång på bostäder?
  • Hur gör vi bostadsbyggandet mer följsamt mot arbetsmarknadens utveckling?
  • Hur gör vi våra bostäder till motorer för sysselsättning och tillväxt i sig?
  • Hur fördelar vi riskerna för bostadsinnovation på ett optimalt sätt?

Det talas ofta om behovet av regelförenklingar för att få igång bostadsbyggandet. Att sänka kraven på bostäders kvalitet som nu utreds av regeringen missar dock helt dessa strategiska frågor och bidrar absolut inte till att nå klimatmålen eller att minska segregationen. Snarare det motsatta. Det som skulle göra stor skillnad är om reglerna för blandning av funktioner i våra städer förändrades så att de ger större utrymme för samlokalisering av bostäder och produktion, inte minst produktion av förnyelsebar energi. Målet bör vara att bostadsbyggandet i sig ska bidra till tillväxt och lokal sysselsättning. Det är länge sedan som fabrikerna krävde sovstäder. Framtidens bostäder blir alltmer av en produktivkraft i sig.

Det som behövs är regler och incitament som uppmuntrar nytänkande. Vad skulle till exempel hända om bostadsmarknaden utgick från volym istället för yta? Bostäder med högt i tak är en bristvara på dagens bostadsmarknad och de som möter sådana behov kan som regel göra en bra affär. Trots det byggs det sällan. Studier gjorda av arkitekter som KOD och Paradiso visar att småhusområden rymmer en dynamik och utvecklingspotential som vi helt missar med vårt centralistiska planeringssystem.

Genom att tillåta mer förtätningar i villaområden kan nya bostäder skapas som drar nytta av lokala sociala och ekonomiska resurser, tillför stadskvaliteter, mångfald av boendeformer och ett bättre totalt resursutnyttjande. Visionsbild från Paradiso, arkitekt SAR/MSA Lisa Deurell 2016.

Genom att tillåta mer förtätningar i villaområden kan nya bostäder skapas som drar nytta av lokala sociala och ekonomiska resurser, tillför stadskvaliteter, mångfald av boendeformer och ett bättre totalt resursutnyttjande. Visionsbild från Paradiso, arkitekt SAR/MSA Lisa Deurell 2015.

Istället för regelförenklingar borde regeringen nu inrikta sina ansträngningar på att stärka bostadssektorn som ett innovationssystem. De lovvärda intentionerna i forskningspropositionen behöver bli praktisk verkstad på de anslagsfördelande myndigheterna. Ett sådant innovationssystem måste utgå från bostadskonsumenternas behov och ekonomiska förutsättningar.

Det vill säga: Om dagens unga bostadslösa inte kan betala för sin bostad nu kan de sannolikt betala imorgon. Det är inte rimligt att de ska behöva vänta till de har fyllt 50 innan de får sin första etta. Vi behöver tänka utanför boxen när det gäller våra affärsmodeller på bostadsmarknaden och hur vi transfererar resurser mellan olika samhällssektorer. Det behövs pengar till innovationsprojekt som undersöker samband mellan upplåtelseformer, attraktivitet och produktionsmetoder, lyfter bort innovationsrisken från bostadskonsumenterna och ser över riskdelningen mellan stat, kommun, bostadsföretag och konsumenter.

Det är helt orimligt att hela risken för klimatomställningen läggs på konsumenterna. Den strategin har lett till dagens extremt segregerade bostadsbyggande för de rika och riskerar nu att ge hela hållbarhetsarbetet dåligt rykte.

Pehr Mikael Sällström är arkitekt SAR/MSA och projektledare Agenda Livsmiljö

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *