Fransk arkitektur som öar i staden

Här i det 13:e arrondissementet tar man sig upp i detta komplex via utvändiga rulltrappor och ramper. De flesta butiker är stängda eller halvt sovande, caféerna blomstrar inte direkt. Ändå har man här försökt uppnå målet att få in många människor på en mindre yta med hjälp av höga hus.

Känner ni kanske igen diskussionen från Stockholm och vissa naiva politiker och fastighetsbolag? Vi ska ju bygga höga hus, gudbevars, så vi får en levande och trevlig stad. Det trodde man nog här i Paris också.  Det räcker med att gå några hundra meter bort från dessa hus till mer normala Pariskvarter för att se skillnaden. Här dyker plötsligt butikerna och caféerna upp igen och det känns trevligt och tryggt att flanera.

Le Corbusier var en oerhört duktig arkitekt men en usel stadsbyggare. Tyvärr är det nog så, hur mycket vi arkitekter än vurmar för vår store idol.

Haussmanns Paris byggde på idén att skapa en helhet som visade sig vara mer hållbar än någon annan period efter den. Skalan och helhetstänkandet i dessa idéer har skapat en stad av liv dit människor söker sig, både som besökare och som boende och arbetande.

Med den bakgrunden är det desto märkligare att se hur lite av historien dagens franska arkitekter tycks ha tagit med sig. Nu är ju de flesta franska arkitekter stora självsäkra egon som hela tiden vill profilera sig själva som den stora arkitekten. Det finns förvisso också i Sverige, men i lite mer dämpad version. Jag tycker ändå vårt urbana synsätt i Sverige tyder på att vi lärt oss något.

För det undrar jag om de franska verkligen har insett. Istället för att bygga hus som vänder sig utåt och blir en del av en helhet försöker varje arkitekt skapa sig sitt mästerverk. Av detta blir ingen stad, möjligen i bästa fall ett antal fina hus utan samband med omgivningen. De blir ”öar” utan landkontakt. Förståelsen för vad som skapar stad borde verkligen finnas här, men så verkar det inte vara.

Häromdagen studerade jag en ny ZAC (Zone d´Amenagement Concerté, ett mellanting mellan fördjupad översiktsplan och detaljplan) i Batignolles i 17:e arrondissementet (NV). Här har man i och för sig anlagt en fin park, men husen som står i staden och mot parken tycks bestå av ett antal ”mästerverk” som står för sig själva.

Och går jag så vidare till grannkvarteret har den gamle mästaren Renzo Piano varit i farten med en ny 150 meter hög skyskrapa i form av en ”tripp-trapp-trull” komposition. Han är ju italienare, de men latinska länderna har en likartad syn på arkitekten. Huset ska inrymma Paris domstol. Vad jag förstått från mina möten här nere är denna skyskrapa den första som byggs i centrala Paris sedan fiaskot med Montparnasse-skrapan från början på 1970-talet.

Ytterligare en, Triangeln (180 m) av Jean Nouvel, planeras i andra ändan av stan. Normalt gäller en höjdbegränsning på 16 våningar för bostäder. Varje högt hus för annat ändamål måste upp till politikerna för omröstning. Så några skogar av skyskrapor lär vi inte se på länge. Där är politiken en sund återhållande kraft.

Allt nytt som görs här nere är inte dåligt. Det är inte det jag försöker säga. Många enskilda hus håller hög klass, Men nog tycker jag vi i Stockholm och Sverige i övrigt har kommit längre när det gäller vårt stadsbyggande.

Robert Lavelid, arkitekt SAR/MSA