Från humlor till programmering - Sveriges Arkitekter

Petra Jenning—12 jun 2020

Humlans och blommornas former välkomnar möjligheterna till utbyte och interaktion med omgivningen. Foto: Carolien van Oijen/Unsplash

Humlans och blommornas former välkomnar möjligheterna till utbyte och interaktion med omgivningen. Foto: Carolien van Oijen/Unsplash

Det är en ledig dag i början på juni. Jag sitter i halvskuggan i min lilla trädgård och lyssnar på humlorna. De är inte många, men några stycken har letat sig fram till rabatten med blommor utvalda just för dem. Det får mig att tänka på naturens föränderlighet och finurlighet. Blommorna som ändras över dagen, och byts ut över veckorna. Trädet som ger mig skugga, inte för sakens skull, utan för att fånga den energi som solen ger, just här och just nu.

Och så tänker jag på våra hus, dessa statiska boxar vi bygger av material långt bortifrån. Jag drömmer om den dagen då vår arkitektur är lika sinnlig, finurlig och föränderlig som naturen runtomkring. Tänk när gränsen suddas ut mellan det levande och artefakten. Kanske är det samma dröm som modernisterna hade om byggnaden som en maskin; att fokus skulle vara att utföra ett arbete snarare än att endast husera ett program. Med skillnaden att maskinen är greppbar och förståelig i sin komplexitet. Naturen är fraktal, sammankopplad, oändlig och skallös. Från mikroben till landskapet, från vinter till sommar så hänger det ihop i ett enda kontinuum.

Tänk vad häftigt om våra byggnader kunde befinna sig i samma typ av kontinuum, samma typ av ekosystem. Tänk om vi kunde modellera och programmera byggnaden på mikro- såväl som makroskala, för att den ska aktivera och dra nytta av sin omgivning, kontext och situation på mesta möjliga vis. Att maximera sina interaktioner och potentiella utbyten med livet och energin runt omkring.

Idag har vi inte förmågan att greppa, och aktivera den graden av komplexitet när vi designar våra byggnader, utan vi faller tillbaka till den modernistiska idén om Ockhams rakkniv; ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt”. I samma anda minimerar vi alla komplikationer, oförutsägbarheter, variationer och interaktioner, med följden att våra byggnader står som artificiella isolerade kuvöser och missar potentialen i det som händer i naturen runtomkring.

– Skulle hon inte skriva om digitalisering? tänker kanske du som läser just nu.

Jo, det är just det jag gör. För att nå drömmen om byggnader som inte förenklar sig själva utan tillåts att bli rika på möjligheter, upplevelser och interaktioner, och som tillåts vara sinnliga, finurliga och föränderliga. Som tillåts närma sig naturen som förebild snarare än maskinen, så krävs det ett skifte i hur vi tänker kring och arbetar med byggnader. Jag är övertygad om att detta skifte endast kan ske genom att vi radikalt höjer nivån på digitaliseringen, och använder programmering och digitala processer som en sammankopplad del av vår gestaltnings- och byggprocess.

Petra Jenning är arkitekt SAR/MSA, partner på FOJAB och ansvarig för FOJABcode

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *