Fortsätt vara mänskliga, då hittar vi lösningar

Så här sitter vi. Med stängda gränser, fallande börser och hem fullproppade med toapapper och alco-gel. I USA hamstrar man vapen och i Nederländerna gräs och på Systembolaget vid Globen vittnar personalen om att försäljningen gått upp. Mest troligt följer vi nyhetsrapporteringen i realtid. Och lika lite som positivt tänkande, målarböcker med mandalas för vuxna eller träning i mindfulness kurerar en sjuk kropp, lika lite hjälper samma sak mot en pandemi. Den ÄR. Och förloppet är ovisst. Det är tungt att hantera. Men en sak har jag lärt mig: Inget varar för evigt. Det är en smärtsam men samtidigt befriande insikt.

Fram till den 8 mars i år levde jag i förnekelse. Jag tänker att det är en naturlig konsekvens för vår del av världen där döden är osynlig och resurserna tycks ändliga. Fast jag både varit isolerad i sex månader och nästan dött. Att ändra planer kostar tid och pengar. Folk åkte på sportlov i italienska Alperna. Och jag planerade sommaren: en resa till barnens kusin och min svägerska i södra Italien med ett stopp i Milano. Men glädjeropen från vännerna och släkten uteblev. Istället kom varningens ord och berättelserna om karantän, stängda skolor och ett nationellt nödläge och orden ”inom en vecka så drabbas även Sverige”.

I skrivande stund har Sveriges statsminister gått ut med att gymnasieskolorna och universiteten stänger. Fotbolls-EM skjuts upp till 2021. Jag tänker att från måndag nästa vecka så har jag två barn hemma samtidigt som jag ska prestera online på en marknad som drabbats av total paralys. Men jag försöker se möjligheter. Drar i trådar jag inte brukar dra i och försöker att andas fast jag känner trycket från samhällskollapsen. Jag försöker att inte vara som en levande zombie. Det har jag testat förr och lovat mig själv att aldrig göra igen.

Så hur hamnade vi här och vad behöver vi nu? Först och främst så måste vi acceptera läget. Hålla huvudet kallt och fortsätta att bete oss som människor. På jobbet och i branschen. Jag vet, det kan vara svårt i en era av ”new public management” men ändå extremt nödvändigt. För i allt är vi vanliga dödliga människor. Toapapper och nudlar kommer inte rädda oss.

Jag tänker på Maslows behovstrappa. Först och främst behöver vi mat, vatten, luft och sex. Näst efter det behöver vi trygghet: säkerhet och stabilitet. Får vi det kan vi känna gemenskap, självkänsla och till slut självförverkligande. Där, högst upp på trappan, har vi orken att hjälpa varandra. Därför behöver vi nu modiga, närvarande ledare som inger lugn, hopp och skapar trygghet i alla system. I den mån det går. Så vi orkar tillsammans.

Att vi hamnat här är har en lika mänsklig förklaring som reaktionen på kris. Vi är fler, vi har fått det bättre, vi äter kött och vi bor tätt – ibland nära djur som lever nära andra djur och överför virus till människor. Genom en episkt lång högkonjunktur utan krig har vi åtnjutit privilegier som till exempel resor samtidigt som vi nedmonterat samhällsfunktioner och krisberedskap. En lika mänsklig egenskap är det att glömma fort. Eller korrumperas av makt. Vi har sett det under Tjernobyl och vi ser det nu, effekterna av att inte erkänna en maktstrukturs tillkortakommanden.

Det tog 60 miljoner döda och sex års världskrig för att göra institutionaliserad rasism omodern. Naziregimen föll och det drog det brittiska imperiet med sig. Britterna röstade fram reformpolitiker som hellre ville se allmän sjukvård prioriterat än utsugning av kolonier.

Jag tror att det vi värdesätter kommer att förtydligas i framtiden när 70 procent av mänskligheten redan fått – och alla inte överlevt – Coronaviruset. Kanske blir världens ojämlikheter lite mera oaptitliga och kanske inser vi att vi når längre tillsammans. Det och vårt minskade klimatavtryck kan vara en liten ljusglimt under den här pandemin.

Svenska staten ska öppna plånboken. Det viktiga är vad vi vill bygga när ekonomin återigen kan finansiera tillväxt. Vad vill vi ska växa? Är det populism och främlingsfientlighet eller ett Sverige med en beredskap där vi inte tar morgondagen för given? 2015 sa en del till mig: ”Den här käftsmällen kanske var en välbehövlig paus och en tid för eftertänksamhet.” Jag kände då – och känner fortfarande – att det är en himla dum replik. Jag behövde en dödlig sjukdom lika lite som världen behövde en pandemi. Men det är sant att man konstaterar vad som är viktigt när livet sätts på paus. För mig är det lika tydligt nu som då: jag väljer mänskligt liv över ekonomi, medmänsklighet över ego – alla dagar i veckan. Och jag insåg jag att jag älskar vardag. Att känna vinden i håret och lämna ungarna på dagis. Att ha afterwork med kollegorna eller ritslava framför datorn. Att käka glass på en parkbänk i maj med barnen plaskandes i en fontän bredvid. Vardagen är sedan länge inget jag längre tar för givet.

Extraordinära situationer kräver extraordinära insatser. Jag vägrar ta på mig offerkoftan och tänker att vi måste uppmana varandra och branschen att inte tappa hoppet. Det handlar inte om att tänka positivt utan att hantera krisen genom att acceptera och sedan skapa utrymme för nyorientering. För vi behöver fortsätta att bygga en tryggare, mer motståndskraftig, rättvis och hållbar värld. Vilka ska göra det om inte vi? Fortsätt vara mänskliga med allt vad det innebär. Då hittar vi lösningar på alla plan – även de finansiella. Trygga människor som känner tillhörighet och levererar samtidigt som de orkar hjälpa andra.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

P.S. Lite lyssnarvänligt.

P.S.2. Lite avtalsnyttigt.