Ett samhälle börjar med att alla måste bo

I publiken satt stads- och planarkitekter, byggnadsinspektörer, samhällsplanerare och fastighetschefer från hela Sverige. De som i sitt dagliga arbete brottas med att hitta snabba, kortsiktiga, bostadslösningar för nyanlända och som har ett skriande behov av en långsiktig, strategiskt och socialt hållbar bostadsförsörjning. Alla vittnar om det senaste årets desperata situationer som tvingat fram extrema åtgärder till följd av flyktingsituationen.

Berättelser som känns igen från medierapporteringen blir i fikapausernas mingelkonversationer påtagligt närvarande och ytterst personliga. Jag hör om konsekvenserna av telefonsamtal från Migrationsverket med meddelanden om att hundratals människor nu, utan förvarning, är på väg till kommunens campingplats, församlingshem eller nedlagda skola. Om möten med ensamkommande flyktingbarn och utmattade barnfamiljer som man tvingats inhysa i temporära boende som inte varit ens i närheten av anpassade.

I Boverkets rapport Bostadssituationen för nyanlända ger utredaren och experten Micael Nilsson, en av talarna på konferensen, en lägesbeskrivning av bostadsbristen runtom i landet:

– Sveriges trångboddhet påminner idag om beskrivningar om hur det var för runt hundra år sedan. Människor bor väldigt osäkert i osäkra hyreskontrakt som kan sägas upp för att någon annan är beredd att betala mer. Man mår dåligt, man blir sjuk i bostaden, det är sanitärt ohälsosamt att leva i de här miljöerna.

I rapporten varnar Nilsson för att de som idag står utanför bostadsmarknaden riskerar en livslång samhällelig utestängning, vilket får förödande konsekvenser för hela samhällsutvecklingen.

En analys som ekonomen Kristian Skånberg, författare till rapporten Bobyggande som samhälleligt brobyggande (Byggnads), delar. I rapporten går att läsa:

“Utan egen bostad stannar livet upp ordentligt. Att bo många i få rum på liten yta begränsar livet mer än vi som bor rymligt kan föreställa oss. Att inte kunde flytta till studier eller jobb gör att livsdrömmar och den sociala rörligheten stryps. Utan bostad stannar livet.”

Gruppen av nyanlända med uppehållstillstånd är i det här sammanhanget en minoritet. Ungdomar, förtidspensionerade, långtidsarbetslösa och andra ekonomiskt resurssvaga – upp till 15% av Sveriges befolkning beräknar Boverket riskerar att befinna sig här.

En av de mest kontroversiella åtgärderna som Boverket föreslår för att motverka detta är införandet av ”social housing” det vill säga någon form av statligt subventionerat boende. En politik och strategi som finns i alla andra EU-länder, förutom Sverige, Tjeckien och Estland.

Oavsett vad man tycker om ”social housing” är konferensens samtliga experter, analytiker och företrädare för olika intresseorganisationer rörande överens om att marknaden inte kommer att lösa den svenska bostadskrisen och att behovet av en ansvarsfull, långsiktig bostadspolitik är nödvändig och akut.

En ståndpunkt som sammanfattas tydligt i Skånbergs rapport:

”Just nu bygger marknaden för få, för stora, för dyra bostadsrätter för att det är vad som gynnar den bäst. Politikens uppgift är att sätta upp de ramar som krävs för att få marknaden och andra samhällskrafter att agera till samhällets fromma, inte bara marknadens eller de resursstarkas fromma. /…/ Utan en stor portion bostadspolitik kommer marknaden inte att lösa alla de samhällsproblem som dagens bostadsbrist bidrar till. Idag är helt enkelt bristen på bostadspolitik det största problemet på den svenska bostadsmarknaden. ”

Efter konferensens begav jag mig till Stockholms Arkitektförenings seminarium Tak över huvudet. Arkitekterna Andreas Martin-Lööf och Klas Ruin, konstnären Saadia Hussain, med flera, presenterade sina projekt och lokalen på Beckmans bubblade av engagemang och vilja att bidra till så väl snabba kortsiktiga som strategiskt långsiktiga lösningar på bostadsbristen i samband med flyktingsituationen. Samtidigt som jag gläds och stärks av energin i rummet kan jag inte låta bli att tänka att det hade varit bra och intressant om SPIU:s konferens och detta seminarium lånat en föreläsare eller två från varandra. Kanske nästa gång?

När jag senare samma kväll, i trängseln framför den fria baren på Moderna museets vernissage, stöter ihop med flera tjänstemän från Kulturdepartement, av vilka några är ansvarig för att sammanställa remissyttrandena från utredningen Gestaltad livsmiljö slår det mig att de enda som jag inte sett eller lyssnat till under dagen är politikerna.

Utställningen som i sammanhanget har den passande titeln Livet självt rekommenderas!

Veronica Hejdelind har en fil.kand i konstvetenskap och en MA i Museum Studies från Nederländerna. Tidigare publik chef på ArkDes och intendent på Nationalmuseum. Idag projektledare och konsult med kunskap om bransch och omvärld på Utopia arkitekter.