Diamanter görs av kol

Jag bar på ett embryo till en berättelse. Och jag behövde bli förlöst. Jag hade en ingivelse som jag obönhörligen behövde följa, ett existentiellt kall. En låga som brann svagt – bara för mig, ingen annan. Jag minns inte vad hon sa där och då, bara att jag gick därifrån i snöstorm med ett lugn och en övertygelse om att min och mina vänners historia var värd att berätta.

Jag har inte skrivit om kvinnokamp. Inte heller om arkitektur. Jag har tecknat om cancer. Boken heter ”Jag, din cancerkompis”. Den är klar nu och den släpps på Världscancerdagen nästa år. Ung Cancer ger ut den. Jag har med mina serierutor fått vara en röst åt unga cancerdrabbade. Det är stort. Det viktigaste jag gjort i hela mitt liv. Och finast av allt är att min vän Maya Mårtensson från KTH varit redaktör. Vi är båda överlevare.

Jag tänkte egentligen inte skriva om sjukdom utan snarare hur det är att vara på botten och ta sig upp igen. Att blåsa liv i livslågan och värna om ljuset, så även i mörker. Om det mänskliga: vår drivkraft och vår kreativitet. Om att ta hand om varandra och stå upp för varandra. Saker som bara människor kan.

De finns där runt omkring oss: männen och kvinnorna som drabbats av stroke, cancer, utbrändhet eller olyckor. De som gått från delägare till sjukpensionär, de som sprungit Marathon för att sedan hamna i rullstol och de som drabbats av arbetslöshet och psykisk ohälsa. De som sett sina livskamrater och föräldrar bli en spillra av sitt forna jag. Bara för att det inte är du idag finns ingen garanti för morgondagen.

Jag har en fiktiv ”brain trust” – förebilder jag brukar tänka på när jag behöver kraft. Grammisnominerade artisten Jenny Wilson är en av dem. Hon har separerat, haft cancer och våldtagits. Hon är galet kreativ: så mänsklig och modig. Genom hennes narrativ speglar jag mig och blir därmed mindre ensam. Känner tillhörighet. Ett behov större än hunger.

Sedan har jag sociologen Brené Brown som säger: ”Vulnerability is the birthplace of love, belonging, joy, courage, empathy, and creativity. It is the source of hope, empathy, accountability, and authenticity”. Och jag tänker att aldrig är vi väl så sårbara som när vi är på botten? Brené och Jenny har varit där men också jag och Maya. Lika skalliga som små som bäbisar, orkeslösa och i behov av omsorg och omtanke.

Min vän Hanna är förbundsjurist på Byggnads. Hon skilde sig, flyttade från hus och familj till en källare och började skriva musik när hon fick cancer. Hon har en text som går såhär: ”Det är som ett korsord sa min vän, fastnar du, gå vidare, så ordnar det sig sen. […] Låt inte någon sätta stopp för dina mål. Kom ihåg att diamanter görs av kol”.

Vi ser lycka men ser inte det som döljer sig i kulisserna. Vi hör en övertygande berättelse men glömmer att ett mynt alltid har två sidor. På ytan syns framgång, inte alla misslyckade försök som ledde dit. Vi pratar inte om utmattning eller om utanförskap. Vi tänker snarare ”tur att det inte är jag” och dövar våra sinnen. “We are the most in-debt, obese, addicted and medicated adult cohort in U.S. history”, säger Bréne under sitt TED Talk “The Power of Vulnerability”. Och så är det nog, även i Sverige.

Säkerligen känner du någon som varit på botten men som rest sig upp igen. Och kommer du inte på någon så tänk på Steve Jobs. Han är också i min ”brain trust”. Han grundade Apple, fick sparken, var borta i tio år, kom tillbaka och räddade bolaget från konkurs med produkter som Ipod, Imac och Iphone.

Mina vänner driver idag egna företag, är högt uppsatta chefer och leder storskaliga projekt. En del har fått lära sig att gå, prata och teckna igen och somliga har vänt en funktionsnedsättning till en funktionsframgång. Somliga kämpar just nu. Alla har varit sårbara men i detta – kaoset och traumat – lyckats förvalta det nyskapande och därtill det ytterst mänskliga. I stor och liten skala.

Det som bränns blir till kol. Men av kol formas diamanter – det starkaste materialet som vi människor känner till. Utan kreativitet, inga nya metoder eller idéer och heller inga nya lösningar. Ulla grundade ABC-kliniken på Södersjukhuset, till exempel. Och hon förlöste mig. Det blev en bok till slut.

Först och främst: var alltid mänsklig, fast du kanske måste vara sårbar och visa din sårbarhet.
Ta hand om varandra och god jul.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects.