Den verkliga promenadstaden

 

Sedan några veckor är jag i Paris. Jag vill försöka förstå varför Paris är den stad den är och vad som gör den till en förebild. En del av arbetet är att studera dess moderna stadsbyggnadshistoria utifrån Georges-Eugène Haussmanns legendariska plan från mitten av 1800-talet.

Att jämföra med Stockholm blir också en del. Lindhagenplanen var ju starkt influerad av Haussmann och Paris​.

Här i Paris promenerar man, här flanerar man till och med. Promenaden är något man gör långsamt för att få tid att reflektera och samtala med sin eventuella ”medpromenant”. Man kan stanna till, ta en kopp kaffe eller ett glas vin. Promenaden är ingen språngmarsch mellan två mål. Att promenera gör man kanske för att man vill ha motion, eller få tid att prata eller tänka och njuta av det fina vädret. Flanera gör man utan syfte och mål, man vandrar omkring, man strosar och spankulerar.

Var gör man det bättre än här, i den verkliga ”promenadstaden”? (Begreppet är som de flesta säkert vet titeln på Stockholms gällande översiktsplan). Paris är den stad som har mest besökare av alla världens städer. Men varför kommer så många hit? Ja, inte är det bara för Eiffeltornet, även om det var en fantastisk byggnad när den byggdes. Triumfbågen är knappast heller huvudsyftet när turister väljer att åka hit.

Förmodligen handlar det i stället om gatulivet, de ”levande bottenvåningarna” och atmosfären av frihet, historia och mångfald. Det är trevligt att gå eller promenera. Man går ofta utan avbrott, men nästan varje kvarter är olikt det andra tycker man. Så är det dock inte i ren fysisk, arkitektonisk bemärkelse. Istället är husen väldig lika med samma taklist och samma uppbyggnad av de nästan vita fasaderna.

Vad är det då som gör Paris, i konkurrens med övriga huvudstäder, till världens bästa promenadstad? Jo, antalet korsningar, kvarterens storlek, antalet butiker och restauranger och andra faktorer av den typen som man som besökare i Paris inte tänker på. Man går från kvarter till kvarter och ibland ändras karaktären från ett lite slitet med gamla patinerade caféer och butiker till ett mondänare. Men promenaden i Paris är kontinuerlig med väldigt få avbrott.

I Stockholm med våra geografiska förutsättningar – vatten! – och vår stordrift när det gäller butiker och annan service saknas ofta kontinuiteten och småskaligheten. Vi måste över broar eller ta oss över stora leder eller förbi jättelika butiker. Promenaden blir därför ofta annorlunda – man går runt Söder eller Kungsholmen, mer sällan går man längs med gatorna.

Idén att man ska kunna gå från stadsdel till stadsdel är god, men är svår att genomföra. I Paris är det först Peripheriquen (ringleden) som bildar barriär. Dessutom planerar man, som jag tidigare skrivit en blogg om, att försöka bygga över ringleden (se bland annat Fujimotos förslag ”1000 arbres” – de 1000 träden).

Robert Lavelid är arkitekt SAR/MSA

P.S. Det här är mitt första blogginlägg i en serie om arkitektur och stadsbyggnad i Paris.