Ville eller cité – den dubbla staden kräver tid - Sveriges Arkitekter

Aron Aspenström—21 feb 2020

New Yorks Central Park är ett exempel på stadsomvandling som drevs igenom på ett tämligen icke-demokratiskt sätt, enligt sociologen och stadsplaneraren Richard Sennett, en av talarna på Arkitekturgalan. Är det en lyckosam slump eller top down-planering när den funkar som allra bäst att Central Park är en av stadens mest uppskattade platser? Foto: Aron Aspenström

New Yorks Central Park är ett exempel på stadsomvandling som drevs igenom på ett tämligen icke-demokratiskt sätt, enligt sociologen och stadsplaneraren Richard Sennett, en av talarna på Arkitekturgalan. Är det en lyckosam slump eller top down-planering när den funkar som allra bäst att Central Park är en av stadens mest uppskattade platser? Foto: Aron Aspenström.

För att beskriva komplexiteten hos städer används inte sällan metaforer som ”lager”, ”kollage” eller ”nätverk”. Att städer är svåröverskådliga har i alla tider gjort dem både lockande och skrämmande – det är en del av deras grundläggande karaktär.

Men när man sitter i ett flygplan som sänker sig ner över en storstad träder den andra bilden fram: kvarter efter kvarter breder ut sig i en hel, sammanhängande karta där stadsdelars proportioner och inbördes kopplingar blir tydliga. Staden framträder här som en rationellt mätbar enhet, väsensskild från den subjektivt upplevda gatupromenaden. Det är det så kallade panoptiska perspektivet – den översiktliga men distanserade helhetsbilden där stadslivet bara kan urskiljas i de långsamma strömmarna av mikroskopiska fordon långt därnere. Här uppifrån är det lätt att föreställa sig hur Hausmann, Moses och andra legendariska top down-planerare kunde hantera staden som en själlös lerskulptur och svinga sina alexanderhugg. Väven av människors vardagsliv och vanemönster, den andra bilden av staden, syns inte härifrån.

Att stjärnhusen i Gröndal och funkislamellerna i Ropsten, så vackra formationer i det stockholmska panoramat, har minnen vävda sedan 1950-talet runt sig, är en hisnande tanke när man väl tänker den. Som slutraderna i Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar: ”och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt”. Det är insikten att alla människor har ett oändligt inre – en svindlande tanke när man väl låter den slå rot. Och samma gäller städer. Varje kvarter inrymmer valv bakom valv av mänskliga erfarenheter. Människor har gått sina dagliga rutter från tunnelbanan till sin trappuppgång, passerat pizzerian och det lilla stadsdelsbiblioteket. Barn har lekt i skogspartierna.

Varje stadsplanerare och arkitekt har tillgång till båda perspektiven, eller borde ha åtminstone. En stad ritad från ovan blir död, en stad ritad från marken blir kaotisk, för att hårdra det. Denna dubbelhet kan tyckas vara en självklarhet. Redan från dag ett på arkitektutbildningen inpräntas vikten av att göra platsstudier, av att lära sig känna och förstå det säregna med varje plats. Allt för att undvika en arkitektur som baseras på alltför schablonmässiga (och därmed tomma och felaktiga) antaganden om sitt sammanhang, det vill säga en arkitektur ritad alltför mycket från ovan…

På samma sätt är det idag en uttalad ambition i de flesta större ny- och ombyggnadsprojekt att involvera dem som sedan ska komma att använda och vistas i de miljöer man planerar. Det är ett sätt att ytterligare förankra arkitekturen i sitt sammanhang. Men ”medborgardialog”, ”designdialog”, ”brukarinflytande”, ”deltagande design” etc är begrepp som numera används så slentrianmässigt att de riskerar att urholkas. Därför är det så glädjande att se exempelvis Disorders konsekventa arbete med att på riktigt åstadkomma en inkluderande designprocess.

Det är inte tids- och kostnadseffektivt att väga in många olika perspektiv och synsätt, men långsiktigt kan det vara avgörande för att lyckas åstadkomma en socialt hållbar stad. Foto: Aron Aspenström

Det är inte tids- och kostnadseffektivt att väga in många olika perspektiv och synsätt, men långsiktigt kan det vara avgörande för att lyckas åstadkomma en socialt hållbar stad. Foto: Aron Aspenström

Staden ovanifrån eller staden underifrån. Planeringsprocesser top-down eller bottom-up. Modernistisk stadsplanering eller gräsrotsplanering. Givetvis är det aldrig varken eller. Verkligheten för landets planerare och arkitekter ligger alltid någonstans på gradskalan däremellan. Därför är det mer givande att tala om tendenser. Och en tendens är att ju högre grad av medborgar-/brukarinflytande, ju längre tid tar planeringsprocessen. Det är inte särskilt tids- och kostnadseffektivt att väga in många olika perspektiv och synsätt, de mjuka värdena tar tid att implementera, men långsiktigt kan det vara avgörande för att lyckas åstadkomma en socialt hållbar stad.

Skillnaden mellan städers hård- och mjukvara är något som också den amerikanske sociologen och stadsplaneraren Richard Sennett talar om, även om han använder andra benämningar. Han är en av de inbjudna talarna på årets Arkitekturgala nu den 10 mars, aktuell som han är med sin nya bok Den öppna staden : en etik för byggande och boende, som nu kommit på svenska i översättning av Nils Sjödén (recenserad av mig i Svenska Dagbladet den 22 januari). Här beskriver Sennett stadens dubbelhet genom att använda franskans båda ord för stad: ville och cité. Dels bor invånaren i en konkret fysisk plats, med gator, hus, kvarter och stadsdelar (ville). Dels bor hen i den subjektivt upplevda och lokalt specifika, mänskliga gemenskapen med vanemönster och traditioner (cité).

Almstriden i 1970-talets Stockholm är ett klassiskt exempel på när de två perspektiven kolliderat med varandra. Ett annat, världskänt, är kampen mellan författaren/journalisten Jane Jacobs och stadsplaneraren Robert Moses i New York på 1960-talet. Här formerade Jacobs det lokala gräsrotsupproret (cité) mot Moses planer på en ny motorväg (ville) genom Greenwich Village. God stadsplanering, menar Richard Sennett, måste kunna hantera denna motsättning.

Men är den öppna staden som Sennett förespråkar – det vill säga en stad som både är socialt inkluderande och som kan härbärgera föränderliga användningssätt – något som bara kan växa fram av sig självt, gradvis och oberoende av medveten stadsplanering? Svaret är nej. Även om han delar Jane Jacobs intresse för det lokala och långsamt framvuxna inser han att tiden helt enkelt inte räcker till. Handlingskraftig stadsplanering är avgörande, och måste vara möjlig, dels för att hantera jordens snabba urbanisering men framför allt för att bygga städer i klimatförändringarnas tidevarv.

Då slår mig en annan tanke, inte tänkt fullt ut, men ändå en motvikt mot tron att medborgarinflytande är ett säkert recept på en hållbar och god stad: Ingen medborgare hade röstat fram Paris boulevarder, Barcelonas nät av oktagonala kvarter eller New Yorks Central Park (som ju anlades där det tidigare fanns ett fungerande jordbruk, drivet av de fattigare invånarna). Dessa stadsomvandlingar drevs enligt Richard Sennett igenom på ett tämligen icke-demokratiskt sätt och var på olika vis uttryck för en godtycklig maktutövning. Likväl är de idag sina respektive städers kanske mest uppskattade och karaktärsskapande stadsformationer. En lyckosam slump eller top down-planering när den funkar som allra bäst? Oavsett vad så har cité lyckats sippra in och hitta sina självklara platser. Valv bakom valv öppnar upp sig oändligt även här.

Aron Aspenström är arkitekt SAR/MSA på Tengbom samt lärare på Institutionen för fysisk planering vid BTH

Kommentarer

  • Annika Brommesson
    mars 19, 2020 — 9:52 f m

    Så bra skrivet Aron om ett väldigt viktigt område. Vi behöver tänka mer på arkitekturen som platsskapare snarare än som gestaltade byggnader på rad. Arkitekturens syfte måste väl ända vara att skapa sköna och användbara platser för liv. Som Paris boulevarder, Barcelonas kvarter, New Yorks Central Park eller den alldeles vardagligt svenska trädgårdsstaden

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *