Dålig stämning på byggrådsmötet - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Frida Marklund—12 Dec 2018

Foto: Alex Iby/Unsplash

 

Vid senaste mötet i Boverkets byggråd diskuterades boken ”13 myter i bostadsfrågan”. Boken som kom 2016 diskuterar bostadsbristen och bemöter ett antal myter som dominerar diskussionen om hur bostadsfrågan ska lösas. Bakom den står forskarnätverket Crush.

Myter är vare sig sanna eller falska utan myter ger, enligt författarna, ett ramverk för att förstå och rättfärdiga våra handlingar och världen vi lever i. Myter gör världen begriplig, uthärdlig, önskvärd och naturlig. De som ifrågasätter myterna framstår som irrelevanta eller dumma. ”Just nu är det marknadens och företagens logik som får bli förklaringen till varför det inte finns bostäder för alla”, skriver Crush i sin inledning.

För oss som är intresserade av bostadsfrågan är det naturligtvis intressant när någon tar på sig att dissekera myterna som omger den.

Påståendet ”Marknaden är inte lösningen på bostadsbristen, marknaden är problemet” är provocerande för dem som tror tvärtom. Fastighetsägarnas representant på mötet var mycket riktigt jättearg på boken och hänvisade till fastighetsekonom Hans Lind, som – surprise – inte alls tycker att det är marknaden som är problemet.

Men marknaden ÄR problemet, enligt Leilani Farha, FN:s rapportör för rätten till bostad. Hon menar globalt och det är likadant på hemmaplan. Under 1990-talet avvecklades Sveriges sociala bostadspolitik och ersattes av – ingenting. Sverige har överlåtit bostadsförsörjningen åt marknaden och bryter därmed mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Fastigheter är världens största marknad, värd tre gånger så mycket som världens totala BNP. Bostaden har blivit ett investeringsobjekt. Det finns miljontals tomma bostäder i Sydney, London, New York och andra storstäder, och miljoner hemlösa i världen. Det rovdjurskapitalistiska Blackstone (ett av världens största riskkapitalbolag) har köpt det svenska Carnegie (en av Sveriges största ägare av hyreshus i miljonprogramsområden), som har köpt bostäder i Alby – efter att Botkyrka kommun var naiv nog att sälja delar av sin allmännytta till en köpare de litade på skulle långsiktigt förvalta Alby. Säljaren, Mitt Alby, säger: ”Vi fick väldigt bra betalt. Marknaden är glödhet”. Mitt Alby är börsnoterat och gjorde som aktieägarna ville. Och de ville sälja till Carnegie. Med 900 miljoner kronor i vinst. Carnegie höjde hyrorna men åtgärdade inte till exempel fukt och svartmögel. Dess ägare Blackstone dammsuger kontinenterna på eftersatta bostadsområden med ekonomiskt utsatta invånare, köper dem, renoverar dem och renovräker de boende.

Leilani Farha säger: ”Vi behöver ett seismiskt skifte där varje stat tar fram nya bostadsstrategier och förändrar sitt samarbete med privata sektorn”.

Varför bygger inte allmännyttan, när de vinstdrivande företagen håller priserna uppe och riskerna nere och aldrig vill mätta marknaden?

Varför bygger inte allmännyttan, som är vana förvaltare, när det är dålig kvalitet på dagens industriella byggande? Forskare kallar det som byggs för en tickande bomb. (”Byggbolagen kommer undan med att sälja vilken undermålig kvalitet som helst till okunniga köpare”, säger forskaren Erik Stenberg.) Varför säljer kommunerna marken till bostadsföretagen och förlorar kontrollen över det som byggs? Varför går 93 procent av subventionerna i Sverige till bostadsägare, inte till hyresgäster? Hur kunde politikerna sälja ut allmännyttan, vårt gemensamma kapital? Hälften av stockholmarna har för låg inkomst för att flytta in i en nybyggd hyrestvåa. I Wien får alla en billig hyresrätt, en procent av BNP kostar det. KTH-forskaren Anna Granath Hansson säger att det inte är politiskt genomförbart hos oss: ”Subventioner till bostadssektorn är väldigt kontroversiellt i Sverige”.

Hur ska bostaden återgå till att vara ett hem, en rättighet i stället för en handelsvara? När ska Sverige få en bostadspolitik?

Emellertid, den myt som togs upp på mötet var en annan än den som kritiserades av Hans Lind, nämligen myten om att vi måste sänka kvalitetskraven. Den är extra intressant för Byggrådet, som var remissinstans när Boverket fick i uppdrag av förra regeringen att föreslå regeländringar för små bostäder. Kvalitetskraven anses vara orsaken till att det inte byggs tillräckligt. Det har gått så långt att till och med de drabbade själva, unga och studenter, driver på för att sänka kraven.

Problemet är att antagandet att sänkta krav leder till billigare bostäder först och främst tar hänsyn till produktionskostnaderna, det vill säga marknadens kostnader för att bygga bostäder. Om kostnaderna för den enskilda och för samhället tas med i beräkningarna borde kraven återinföras. Enligt Sveriges konstitution ska ”det allmänna särskilt trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”.

Regeländringarna innebar en minskning av bostadsarean med 40 procent. Det är heller inte längre krav på att bostäderna ska ha tillgång till solljus och på att fönster behövs i gemensamma ytor. Kostnaderna för att producera bostäder minskar. Kostnaderna per kvadratmeter minskar inte nämnvärt men eftersom bostäderna blir mindre, minskar produktionskostnaden per bostad. Med andra bibehålls marknadens kostnader och vinster medan kostnaderna för samhället i form av trångboddhet och sämre livsmiljö blir svårare att uppskatta.

Ser vi fattigkvarterens återkomst? På olika platser i Sverige testas att bygga mycket små bostäder med identiska moduler, till exempel 800 identiska enrummare, 22 kvadratmeter stora, på mark som tidigare ansetts för dålig att bebyggas. För dem med minst plånböcker. Det går rakt emot tanken om att motverka segregation och blanda olika stora bostäder och olika upplåtelseformer.

Bullerkraven sänks också, fast vi vet att buller orsakar stress och sömnsvårigheter och till slut kan leda till döden.

Den tidigare tanken om ”en god bostad för alla” har blivit ”hur pass liten, mörk och bullerstörd bostad kan boende acceptera, och under hur lång tidsperiod?”

För 100 år sedan hade Sverige bland de sämsta boendeförhållandena i Europa. Instiftandet av lagar och regler, inrättandet av myndigheter, bostadsbolag, boendeorganisationer och införandet av subventioner ledde till dagens internationellt sett höga standard.

Crush avslutar kapitlet Myten om att vi måste sänka kvalitetskraven med följande: ”Kraven kan förstås som ett försvar mot undermåliga bostäder och som det allmännas gemensamma ansvar. Istället för att försämra bostadskvaliteten för de minst bemedlade bör vi värna om de regler och normer som uppnåtts.”

Trots att Fastighetsägarnas representant inte ens ville att vi skulle fortsätta att prata om boken, blev det en intressant diskussion. Det har varit ganska tyst om den och flera av mina arkitektkolleger har inte ens hört talas om den, men Boverkets representanter har läst den och tog den i försvar.

Frida Marklund är arkitekt SAR/MSA och Sveriges Arkitekters representant i Boverkets byggråd

P.S. Läs hela protokollet här:

http://www.boverket.se/sv/byggande/uppdrag/boverkets-byggrad/

P.S. 2: Boverkets byggråd är det äldsta nätverket i Sverige som omfattar samtliga intressen i bygg- och fastighetsbranscherna. Byggrådet har cirka 25 ledamöter som representerar olika delar av bygg- och fastighetssektorn. Brukarorgan, byggherrar och fastighetsägare, kommunala organ, producenter, finansieringsorgan och försäkringsgivare samt yrkesföreningar och sakfrågeföreningar, bland annat Sveriges Arkitekter. Byggrådet är ett stöd för Boverket i viktiga frågor. Syftet med mötena är ömsesidigt informationsutbyte.

Kommentarer

  • Mario Sousa
    december 30, 2018 — 10:46 f m

    Tack för att du informerar!

  • Ulf Johansson
    januari 2, 2019 — 10:22 f m

    Sprider vidare, tack för ert arbete.

  • Daniel
    januari 17, 2019 — 5:52 e m

    Tack för info och det är verkligen en bok som är värd att läsa!

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *