Dags att lyfta komplexitetstaket

Jo, byggbranschen är i desperat behov av lösningar på utmaningar av gigantiska proportioner: effektivitet, arbetsplatsolyckor, arbetsmiljö, digitalisering, och så det här med klimatet. Men jag är övertygad om att lösningen om vi vill bygga ett hållbart och inkluderande samhälle inte är att begränsa möjligheterna.

Utmaningarna vi står inför är komplexa till sin natur. Komplexa problem löser man bäst tillsammans genom att bygga på varandras kompetenser och specialiteter. Lösningen i sig är sällan enkel.  En bra lösning lyckas integrera en multitud av olika aspekter och ”slå flera flugor i en smäll”. De arbetsmetoder och processer vi tillämpar idag innebär att vi får ett ”komplexitetstak” som Peter Bentley uttryckte det i sin artikel Climbing through complexity ceilings. Det finns helt enkelt en barriär, ett tak, för hur mycket data, hur många aspekter, funktioner eller förhållanden vi kan hantera. Samtidigt tenderar projekten att bli allt större och mer mångfasetterade, med allt fler aktörer, utökade regelverk, certifieringar och skärpta krav. För de utmaningar vi står inför och de byggnader och miljöer vi gestaltar finns det alltså två vägar att gå: förenkla uppgiften så att komplexitetsgraden sjunker – eller höja taket.

I modernismens och industrialismens tradition är svaret oftast att förenkla och reducera, men låt oss undersöka den andra vägen: Hur flyttar vi komplexitetstaket? Peter Bentley argumenterar att vi behöver lära av naturen, som ju är en mästare på komplexitet i alla bemärkelser. Men inte bara genom att titta på former som går att finna i naturen, utan också studera hur de formas och vad det är för bakomliggande processer som gör att systemen fungerar och presterar.

Det är lätt att se digitala och naturliga system som varandras motsatser, men de har en gemensam nämnare: förmågan att skapa med generativa processer. DNA är ju, till exempel, en sorts kod.  Med datorns kapacitet att snabbt beräkna komplicerade algoritmer kan vi som gestaltar flytta fokus från att forma geometri till att forma processer, precis som naturen. En ökad grad av digitalisering ger alltså en möjlighet att hantera komplexitet på nya sätt, men ska det bli verklighet så måste vi ta oss an utmaningarna och utvecklingen tillsammans, tvärs discipliner och fack. Vi måste tillsammans jobba för att flytta taket.

Med det sagt så önskar jag att vi arkitekter ser till att vara med runt bordet och vara delaktiga i att skapa framtidens digitala byggbransch och robotiserade byggprocesser. På så sätt formar vi möjligheterna för morgondagens arkitektur. Framtidens byggnader och städer behöver vår kompetens i dag.

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar kring arkitektur och digitalisering, så kom tillbaka. Jag kommer att fortsätta skriva om digitala möjligheter och utmaningar här på Sveriges Arkitekters blogg och tar gärna emot tankar, funderingar och kommentarer.

Petra Jenning är arkitekt SAR/MSA, partner på FOJAB och ansvarig för FOJABcode