Civilkurage bra bot mot bantade visioner - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—12 Apr 2019

Brunnshallarna i Ronneby gestaltar denna kalla vinterkväll tydligt det som ibland kan vara svårt att förklara. Att det är det kompakta mörkret som definierar byggnadens form lika mycket som vår upplevelse av ljuset… Foto: Emina Kovacic

I veckan läste jag stadsarkitekt Karin Milles välformulerade och välbehövliga inlägg om dagens syn på arkitektur. Hennes bild känner många arkitekter igen sig i med jämna mellanrum. Arkitekter hamnar ofta i situationer där det finns önskemål om att olika projekt bantas ner strax efter att visionsstadiet passerats. Det är ett förföriskt stadium som kan liknas en nyförälskelse, där vi alla är hyfsat överens om arkitekturens roll och betydelse. En fas som bärs upp av starka förväntningar, hög motivation, uttalad ambitionsnivå, entusiasm, ömsesidigt förtroende, optimism och framtidstro.

Hur kan det då komma sig att det blir så fel på väg från vision till verklighet?

När vi passerat förälskelsestadiet är det inte ovanligt att det börjar komma in nya aktörer i processen. Bland dessa finns ofta människor som pratar om arkitektur enbart utifrån objektifiering: fasadmaterial, ytskikt, förenklad form- eller rumstolkning, upphovsrättsinnehavarens rykte och påstådda intentioner, beställarens många gånger enbart marknadsstyrda, grovt förenklade reklamslogans och marknadsföringsstrategier… Många förknippar tyvärr arkitekturbegreppet enbart med ytan. Har de inte varit med under konceptstadiet måste vi se till att ge dem hela bakgrunden.

Kan man säga att vi arkitekter omedvetet bidrar till ett dåligt resultat när vi naivt frånsäger oss ansvaret över egna visioner och skänker tolkningsföreträdet till beställaren och utföraren? Tyvärr leder kårens passivitet många gånger till befogad kritik som flyttar våra positioner bakåt till ett läge där yrkesheder förvandlats till handelsvara!

Hur kan det komma sig att yrkesstoltheten inte betyder mer för oss? Kan det vara så att gradvisa försämringar inte är lika lätta att upptäcka? Hur länge kan en projektdegradering pågå innan vi hissar varningsflaggan?

När våra projekt marknadsförs är det viktigt att som arkitekt vara med hela vägen och bevaka sina intressen; våga vara självkritisk, våga kämpa för sitt projekt men också våga ta bort sitt namn när slaget är förlorat. Att tänka på att varje ord vi använder i våra visioner inte enbart beskriver våra intentioner. Likt ett facit kan de användas mot oss när huset väl står på plats och inte lever upp till alla de målande adjektiv vi generöst beskrivit det med.

Och jag vet att många i kåren anser att det är lättare sagt än gjort! Det kan finnas många rädslor förknippade med sådana tydliga ställningstaganden gentemot beställaren. Att uppfattas som kompromisslös när det gäller essensen i ens projekt kan uppfattas på många olika sätt: att du är ”svår” att jobba med, ställer orimliga krav, fördyrar projekt och kommer därför att tappa alla framtida kunder. Att vi verkar i en bransch där alla känner alla och ett rykte i ljushastighet lägger sig som en blöt filt över ens verksamhet underlättar inte heller. Eller att det finns kollegor beredda att ta över ditt projekt utan några som helst samvetskval, ibland innan du ens hunnit leverera slutritningar. Och, ännu värre, redo att på stående fot kompromissa bort det som gör ditt projekt speciellt och värt att förverkliga.

Försämringarna kan vara många. Det kan handla om att decimera budget för landskapsplaneringen som gör att vårt hus inte längre får tydlig identitet och välkomnande sammanhang, eller att byta ut material som gör att huset inte längre åldras värdigt. Att förenkla tongivande och karaktäristiska konstruktionslösningar till den grad att byggnadens intrikata form tappat stringens eller inte ens går att känna igen. Att rationalisera bort den väl genomtänkta inredningen som bidrar till att de förväntningar byggnadens yttre byggt upp efterlevs och förlängs när vi passerat entrén. Att förhandla bort alla de intressanta detaljer som bidrar till att vår upplevelse av huset och platsen blir till något alldeles, alldeles speciellt. Att förändra entreförhållanden som gör att det tidigare öppna och inbjudande huset plötsligt känns som Berlinmuren.

I detta skede är det oerhört viktigt hur folkbildande vi är, hur modiga vi är i vår dialog med olika parter, hur passionerade vi är när vi överför vår kunskap till dem som ännu inte är insatta i den process som ligger till grund för utformningen. Vår förmåga att lyfta och synliggöra mervärden som vi måste stå fast vid hela vägen avgör hur våra projekt kommer att uppfattas i framtiden. Att våga vara obekväm under de avgörande timmar som påverkar hela projektets framtid och dess slutgiltiga utfall. Att förstå att det ibland gynnar oss i längden att våga ta oss ur med äran i behåll, när den kreativa processen riskerar att bli en kompromissfälla som förvandlar visionsskissen och det genomförda resultatet till varandras motsatser.

Vad vi behöver inom kåren är mer civilkurage! Och en gemensam värdegrund där etiska riktlinjer tolkas lika. Detta gäller oss alla: arkitekter i privat sektor som står på sig, kommunala arkitekter som ställer krav i detaljplaner och bygglov, länsstyrelser som upphäver detaljplaner där exempelvis den fina, gröna och ljusa innergården plötsligt förvandlats till ett hisschakt!

Arkitektur, landskap och design är något av det väsentligaste i människors liv. Ett bärande element i den fysiska miljön som formar oss genom livet, ger oss styrka, skapar möjlighet till samröre med andra, lyfter fram det sammanhang det placerats i, gestaltar sådant som ibland kan vara svårt att förklara! Att det helt enkelt är lika viktigt vad vi inte tillåter hända som vad vi skapar!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Kommentarer

  • Karin Svensson
    april 17, 2019 — 8:21 f m

    Mycket tänkvärt.

    • Emina Kovacic
      april 17, 2019 — 1:24 e m

      Tack Karin för din kommentar och för att du tog dig tid att läsa inlägget! Glad Påsk Emina

  • Pernilla
    april 18, 2019 — 6:33 e m

    Intressant! Och viktigt. Hade kunnat skriva motsvarande om jurister...

    • Emina Kovacic
      april 18, 2019 — 7:51 e m

      Tack Pernilla! Min vännina som är civilingenjör i maskinteknik hade liknande kommentar...Glad Påsk

  • Daniel Ängmo
    april 18, 2019 — 8:17 e m

    Tack! Fint att fler å fler skriver om dessa dagliga utmaningar. Det måste också vara andra än arkitekter som bär visionerna fram till dess fysiska kvaliteter. Jag längtar efter att inte vara ensam hela tiden.........eller att på riktigt vara en behövd samtalspartner. Glad påsk :)

    • Emina Kovacic
      april 18, 2019 — 8:54 e m

      Tack för din kommentar Daniel! Jag håller verkligen med dig! Jag är också övertygad om att när vi är fler som vågar (r)agera flyttar vi fram våra positioner...Glad Påsk 😊

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *