Etik för arkitekter

Sveriges Arkitekter har sedan bildandet ett etiskt program och etiska regler för sina medlemmar. Det finns anledning att regelbundet reflektera över vad dessa regler innebär.

Den enskilda arkitekten har ett eget ansvar för att i sin yrkesverksamhet arbeta i dessa strävanden. Men är vi verkligen beredda att stå upp för dessa i alla lägen? Två gånger har jag hamnat i svåra etiska avgöranden. Den senaste gången innebar det att jag sade upp mig från min tjänst utan att ha någon annan sysselsättning på gång.

Etik handlar om regler eller principer för att reglera eller styra beteenden och beskriver vad vi borde eller inte borde göra. Vi kan beskriva etik som utrymmet mellan etikett och lagar. Lagar kräver att efterföljas och backas upp av olika sanktionsformer. Etikett handlar om hur vi uppträder i sociala sammanhang och kan få sociala konsekvenser.

Etik är handlande så att människor kan leva tillsammans och lita på varandra, att hålla löften, lojalitet, ärlighet och rättvisa (Rowe 1994). Etik är centralt både inom religion och politik och har diskuterats under årtusenden. Men det finns många olika etiska förhållningssätt och teorier inom modern forskning och praktik. Etik skapas i dialog mellan människor och förhåller sig till makt, jämställdhet, kollektiv och individ.

Arkitekten har att förhålla sig etiskt till flera omvärldsfaktorer, till yrkeskåren, kollegorna på arbetsplatsen, arbetsgivaren, uppdragsgivaren och till gemensamma allmänna intressen i samhället och på planeten. Ofta uppstår målkonflikter mellan dessa skalnivåer och vi tvingas till kompromisser.

Den första punkten i Sveriges Arkitekters etiska program lyder: ”Arkitekten bör i sin yrkesverksamhet endast medverka i sammanhang där villkoren möjliggör ett resultat av god kvalitet.” Här är det inte ovanligt att uppdragsgivaren har en annan åsikt än arkitekten och olika arkitekter kan ha olika uppfattning om vad god kvalitet är.

I den tredje punkten står att ”Arkitekten ska i sin yrkesverksamhet beakta det ansvar som följer av att vara delaktig i ett hållbart samhällsbyggande. Medlem i Sveriges Arkitekter ska därför ständigt låta sig ledas av följande etiska program och etiska regler och ska avstå från att medverka i sådant sammanhang där frihet att handla efter detta program och dessa regler saknas.”

Här börjar det bli riktigt svårt, om hållbarhetsaspekterna ska respekteras på ett seriöst sätt. Hur många har tackat nej till ett uppdrag eller en arbetsuppgift som är tveksam ur etiskt hänseende?

Marcus Johansson och Abdul Khakee har i boken ”Etik i stadsplanering” (Studentlitteratur) på ett förtjänstfullt sätt försökt förtydliga de etiska utmaningar som ryms inom stadsplanering. De har exempel från forskning om hur planerare förhåller sig till olika etiska ställningstaganden. En central fråga för planarkitekter som arbetar inom kommuner och regioner är om uppdraget enbart är att genomföra den representativa demokratins mål och ställningstaganden, eller om uppdraget innebär att ta aktiv del i samhällsutvecklingen.

Objektivitet och saklighet är ledord för yrkeskåren och ger stora utmaningar i förtydligande av målkonflikter och konsekvenser för allmänna intressen. Det finns också en stark politisk spänning kring planeringens roll i samhällsutvecklingen och om marknaden ska styra eller styras.

Synen på etik i yrkesutövningen förändras över tid och skiljer sig mellan olika utövare. År 2003 gjorde Johansson & Khakee en enkätundersökning bland Sveriges planerare som presenteras i”Etik i stadsplanering”.  Bland annat var andelen med svensk bakgrund kraftigt överrepresenterad (95 procent mot 80 procent i samhället i övrigt), andelen med vänstersympatier något högre än samhället i övrigt men samtidigt hade de mer kontakt med byggherrar än med medborgare! De frågor som ställdes handlade om hederlighet, moraliska skyldigheter, ansvar och allmänintresse.

Ett centralt tema är hur planeraren hanterar information och hur informationen får spridas eller ändras för att gynna sig själv, sin arbetsplats eller en viss politik. Över 90 procent av planerarna anser att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta allmänna intressen i planeringen. Det bygger så klart på PBL:s formuleringar, men även om en bild av planeraren som beskyddare av det allmännas bästa.

Författarna har även gjort jämförelser mellan olika länders planerare och hittar många likheter i etiska ställningstaganden, om än med vissa variationer. Mer intressant är skillnader inom kåren när det gäller ålder, kön och position.

Bland annat ansåg kvinnor att lojalitetsbrott mot kollegor var allvarligare än män. Yngre hade tendens att se brist på vidareutbildning som ett större problem än äldre. Chefer hade en tendens att se brist på hänsyn till naturmiljö och medborgarmedverkan som allvarligare än övriga. Intressant var också att yngre var mer fokuserade på konsekvenserna av handlandet medan äldre var mer fokuserade på pliktetiska ställningstaganden.

Det hade varit intressant att göra en ny enkätundersökning bland Sveriges Arkitekters medlemmar kring etik och hur den varierar över tid och i förhållande till förbundets ställningstaganden. Inte minst skulle det bidra till att hålla den viktiga debatten kring yrkesrollens etiska ställningstaganden levande.

Själv har jag vid minst två tillfällen tvingats till svåra etiska ställningstaganden i min yrkesverksamhet. I det ena fallet resulterade det i att jag inte kunde ställa mig bakom översiktsplanen jag själv varit projektledare för, då målkonflikten med klimatmålen var för stor. I det andra fallet i att jag sa upp mig då jag inte kunde genomföra den nya majoritetens politik i kommunen.

Vi har dock olika möjligheter att hantera konsekvenserna av så drastiska beslut som att säga upp sig eller säga nej till ett uppdrag. Det blir upp till var och en att göra den bedömningen.

Per Blomberg