Vilken verkshöjd har Stockholms cityomvandling?

Publicerad:
Stockholms stadsarkitekt Thorleif Falk berättar om cityomvandlingen på seminarium i januari 2018. Foto: Louise Sassene Lindquist

 

Stadskärnorna i Europas storstäder är slående lika. Fonden skiljer sig åt men mot samma förgrund. Det är Starbucks, Zara, Uniqlo, Muji, Mango, 7-eleven och H&M i varje gathörn. Platser för de köpstarka. Och det vet ju alla: money makes the world go round. Stockholm är en aktör på världsmarknaden när det gäller nyetablering av handel, hotell och kontor. Kan vi inte erbjuda ändamålsenliga lokaler pyser de stora internationella investerarna och därmed pengar och arbetstillfällen vidare. Ur det perspektivet är det fullkomligt relevant att riva, effektivisera och bygga om- och nytt i city. Och det är spännande med alla olika projekt som pågår just nu.

Jag har hört stadsarkitekt Thorleif Falk prata om Stockholms historia och framtid två gånger. En gång i höstas på ett mindre mingel och en gång för någon vecka sedan på ett fullsatt seminarium om cityomvandlingen och vårens kommande ”Program för city” (för antagande hos Stadsbyggnadskontoret i vår) hos Stockholms byggnadsförening. Stadsarkitekten är mån om stadens siluett och att ”alla ska spela tillsammans i orkestern”. Det är förståeligt. Det blir sällan bra om någon avviker och kör ett improviserat solo mitt i. Han liknar stadens arkitektur vid frusen musik och refererar till jazz som kräver skickliga musiker.

Men på frågan om vad som haft arkitektonisk höjd i city sedan Kulturhuset 1974 kan vare sig han eller hans namnkunniga kollegor på Stadsbyggnadskontoret ge ett exempel på stående fot. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Kanske behöver vi släppa fram några modiga solister trots allt eller våga ställa krav på fler bostäder eller bygga högre? Jag ställer mig frågan om hur mycket resurser Stadsbyggnadskontoret ska ge cityomvandlingen och dess internationella investerare och vad vi stockholmare får tillbaka?

På Byggnadsföreningens seminarium föreläste också Anna Nyberg från Vasakronan, Linn-Marie Nord från Pembroke och Daniel Markström från Jernhusen. Tillsammans styr de över de största delarna av city som är under förändring: de äger husen runt Sergels torg – Sergelhuset, S-huset, H-huset och M-huset samt Hästskon 21, PK-huset, Mästerhuset och det stora området kring Centralstationen som man vill överdäcka. Det är utmanande och komplext. 73 % tycker att detta är Stockholms centrum men nio av tio säger att de inte har någon anledning att vara här. Stadsbyggnadskontoret beskriver hur man vill främja det mänskliga livet, stadslivet och de offentliga rummen med den arkitektur man tillför. Om vikten att ta hand om stadens siluett med sitt vatten och hur alla fastighetsägare måste svara på fem frågor om hur man svarar upp mot det med sin arkitektur.

Jag köper det. Men, när fastighetsägarna beskriver och visar bilder på hur ett fåtal dyra bostadsrätter i ögonhöjd (så man kan se folk laga mat), dyra butiker och restaurangverksamhet ska skapa trygghet och destinationer för hela dygnet blir jag skeptisk. Är exklusiv shopping, kontor, handel och hotell verkligen lösningen på att tillföra mänskliga värden och berika stadslivet i city?

Bilderna på Soltrappan, en paviljong som ska bli ett nytt landmärke, ett bilfritt Malmskillnadsgatan är fina men visar inget fantastiskt. Ingen egentlig arkitektonisk höjd. Jag förstår att arkitekterna som jobbar med detta har stora utmaningar och förringar inte deras insatser. Men jag håller med Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron som deltog på eventet i höstas, att det som händer i till exempel Slakthusområdet och på Telefonplan är mer spännande både gällande innehåll och yta. Och jag funderar på om folket från förorten och ungdomarna med en hundring på fickan alls har en plats i cityomvandlingen? Och så tänker jag på dem som några hundra meter bort på Burger King på plattan får sin första gratissil heroin. Vad händer med dem? För tio år sedan fanns färre missbrukare och fler poliser. Om man nu ska lyfta människoperspektivet. Jag funderar också på hur många kvadratmeter galleria per person det finns i Stockholm, kontra offentliga icke-kommersiella kulturella kvadratmeter per capita, och på hur man skulle kunna göra fler projekt som Sveavägen 44 där man kan vistas utan att konsumera.

Som det ser ut nu kommer Torleif Falk få den siluett han efterfrågar och de stora fastighetsägarna yteffektiva kvadratmeter att hyra ut men jag tror förgrunden blir samma som i Bryssel, Dublin, Wien och Lissabon.  Lite trist, utan arkitektonisk höjd och utan egen identitet. Och om vi fortsätter på det musikaliska metaforen så saknar jag flera toner för att nå musikaliska höjder som alla kan svänga till.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Efter kommer alltid före
Publicerad:

Efter kommer alltid före

Ett drygt år av pandemi är på väg att ända. Nu haglar utlysningar för forskning och studier som handlar om ”det nya normala ”och om vem som bäst kan förutspå hur samhället kommer att fungera och verka postpandemi.
Författare:
Louise Lindqvist Sassene skriver gärna om skolfrågor och andra favoritämnen som AI och samhällsbyggnadsbranschens omställning.
Louise Lindquist Sassene
Se människan – få hållbar lokalutveckling
Bloggar
Publicerad:

Se människan – få hållbar lokalutveckling

Vad innebär en hållbar lokalutveckling? Kort sagt: att göra fler saker på mindre och flexiblare yta. Det centrala är att ha koll på mänskligt beteende, synliggöra data kopplat till lokalstrategier och medvetandegöra miljökonsekvenser för användarna.
Författare:
Louise Lindqvist Sassene skriver gärna om skolfrågor och andra favoritämnen som AI och samhällsbyggnadsbranschens omställning.
Louise Lindquist Sassene
Jämlik skola kräver fysisk lärmiljö
Publicerad:

Jämlik skola kräver fysisk lärmiljö

Vi människor gillar trygghet och våra hjärnor är världsbäst på att tänka gamla tankar. I praktiken innebär det att ungefär...
Författare:
Louise Lindqvist Sassene skriver gärna om skolfrågor och andra favoritämnen som AI och samhällsbyggnadsbranschens omställning.
Louise Lindquist Sassene