Livet är värt att värna om 

“The end of the world as we know it” (R.E.M.)

Det är 27 grader varmt när jag börjar skriva det här. Semestern är över och jag är på väg hem till söderförorten i Stockholm. Pendeltåget jag skulle ta är inställt eftersom det är personalbrist och det kommande är taget ur bruk på grund av tekniskt fel. (Hur vet man det 60 minuter i förväg?) 

Matkassen som står på perrongen är minst 150 spänn dyrare än innan sommaren. Jag har glömt att köpa kaffe. Kanske är SL-personalen på playan och kanske borde jag sluta dricka kaffe nu när ett paket kostar 60 kronor. Något har förändrats och det har gått fort.

Jag försöker samla tankarna efter fyra veckors ledighet. Vad sades egentligen under Almedalsveckan? Vilka möten borde bokas? Hur kommer det gå för våra projekt i höst? Vem vinner valet? 

Jag har vant mig vid kriget i Ukraina. Jag ser bopriserna sjunka och matpriserna öka. Och när jag går förbi byggarbetsplatserna på väg från pendeln tänker jag att allt kan stanna av. Vem kommer ha råd att bygga klart och vem kommer ha råd att köpa? 

I sommar har mitt fokus varit på klimatförändringarna och världens demografiska utveckling. I poddarna jag lyssnat på vittnar olika experter om ett tidevarv som nu går i graven. För att aldrig igen återuppstå. Aldrig har så många haft det så bra så länge. Nu slår överkonsumtionen, globaliseringen och Thailandssemestrarna oss hårt i ansiktet. Ändå blir det en rekordsommar för charterresor i Sverige. Jag fattar ingenting. 

Efter två år av pandemi och fasansfulla lock downs är Kinas unga redo att låta allt ruttna och slackerkulturen som vuxit fram kallas just det: ”bai lan”. Man ger samhället fingret och knarkar teveserier i stället. Kinas, liksom Tysklands, befolkning går mot att bli allt äldre och de yngre är inte sugna på att kavla upp ärmarna i den stenhårda konkurrensen om utbildning och jobb. Det känns inte något vidare, inte minst när man tänker hur det brukar gå med destabiliserade supermakter. 

Jag reflekterar över mina barn och om de får barn. Hur blir det för dem? Kommer de ens att kunna äta? Det högproduktiva, industrialiserade jordbruket är beroende av billig energi som olja och naturgas. Beroendet är ett hot mot den framtida matproduktionen. 

Förutom klimatförändringar och krig går världen mot brist på fosfor, kanske redan om tio år. När fosforn sinar blir det svält. Fosfor från gruvor ingår i alla typer av konstgödsel. Sedan andra världskriget har billig fosfor gett näring åt jordbrukets största expansion någonsin. Under samma period har jordens befolkning blivit nästan tre gånger så stor. 

När jag kommer hem tittar familjen på nyheterna tillsammans. De som är med i rutan förutspår en fördubbling av energipriset i vinter, en inflation på tio procent, höjda räntor och en lågkonjunktur 2023. Samtidigt som dödsskjutningarna redan nu i augusti är nästan lika många som under hela 2021. Och när jag bläddrar i Dagens Nyheter läser jag att: ”Värmeböljor och översvämningar i klimatförändringarnas kölvatten kommer att slå oproportionerligt hårt mot utsatta grupper i det svenska samhället. Samtidigt visar ny forskning att ekonomiskt svaga bostadsområden exkluderas när Sverige ställer om.”  

Ingen raketforskning krävs för att förstå att en värmebölja slår hårdast mot trångbodda utan luftiga och svalkande trädgårdar och sommarställen i skärgården. Det kan alla som uthärdat extremvärmen då flera värmerekord slogs i delar av Portugal, Spanien, Frankrike och Storbritannien vittna om.

Så vad återstår för mig att göra? Kasta in handduken och köra en ”bai lan” i höst eller rent av resten av livet? Jag medger att det känns hopplöst men jag tänker kavla upp ärmarna. 

Hålla fanan högt på jobbet. Äta vegetariskt, välja tåg, spara energi, skita i flygresor och göra det bästa av situationen. Och rösta. Som canceröverlevare vet man att livet faktiskt kan bli bättre efter en rejäl käftsmäll och att det är värt att värna om och göra uppoffringar för. 

Louise Lindquist Sassene

P.S. Läs om ”bai lan”och att utsatta grupper riskerar att hamna i kläm – eller lyssna på en podd om slutet på vår världsordning.